När jag var liten drömde jag om att bli vuxen, tänkte att då skulle jag få göra precis vad jag ville: äta det jag ville, lägga mig exakt när det passade mig och gå ut utan att fråga någon om lov. Nu skrattar jag åt den där lilla, godtrogna versionen av mig själv. Verkligheten slog mig den dagen jag flyttade in i min första lägenhet på egen hand: städning, matlagning, hyra, räkningar, handling… Allt med en lön som knappt räckte till. Jag trodde att frihet var att bestämma själv vad man skulle äta till middag. Jag förstod inte då att det också betydde att räkna ut om pengarna räckte till både ris och tvål.
En dag slog det mig plötsligt att det gått veckor utan att jag ens suttit ner och ätit frukost i lugn och ro. Jag klev upp, duschade, bäddade sängen i all hast och rusade iväg för att hinna med bussen genom Göteborgs gråa morgon. På vägen kom jag på att jag glömt svara på ett jobbmail, att internetabonnemanget måste betalas innan fredag och att betalkortet nästan hade nått sin limit. Det visade sig att “vuxenfriheten” mest var en att-göra-lista, inte någon uppfylld barndomsdröm.
När jag äntligen kom hem på kvällarna kändes det som att tröttheten slog ner mig som ett tegelblock. Med hopp öppnade jag kylskåpet, letandes efter något som kunde laga sig självt men nej, det var bara att diska, hacka, koka, och sedan diska igen. Ibland blev middagen bara knäckebröd och ost, bara för att slippa ta fram stekpannan. Inte ens då vilade jag, för tankarna jagade mig: vattenräkningen är för hög, jag måste kolla läckan i badrummet, kläderna luktar redan unket eftersom jag glömde hänga upp dem i morse.
Vännerna sa gång på gång: “Vi måste ses!” Men varje gång vi försökte få till det hade någon övertid, någon annan tog hand om en sjuk släkting, en tredje hade helt enkelt inte råd, och ännu en var bara utmattad. När vi var tonåringar sågs vi nästan jämt; nu kunde det gå en månad utan att vi sågs. Och när vi väl fick till det kretsade samtalen kring trötthet, räkningar och ryggvärk. Vi var unga, men lät som om vi vore pensionärer i Lund.
Det svåraste av allt var nog att inse att äkta vila knappt finns. Till och med helgerna fylldes av plikter: tvätta, städa, planera veckan, handla mat, laga något krånglande i lägenheten. En lördag stod jag och grät när jag skurade golvet, för att det slog mig: “Till och med när jag vilar, vilar jag inte.” Som barn kallade jag detta för frihet, men nu gjorde jag bara allt det som vuxna en gång gjort för mig men nu fanns ingen som hjälpte mig längre.
Och jobbet var inte alls vad jag trott. Jag trodde att arbetet skulle ge mening. Jag visste inte att det också betydde att le när man helst ville skrika, stå ut med dumma kommentarer, jaga mål som ändrades varje vecka och se största delen av lönen försvinna till saker man aldrig såg. En dag satt jag och räknade ut om jag skulle ha råd med lunch, eller om jag behövde spara pengarna till nästa månadskort på Västtrafik. Det där berättar ingen för en när man är barn. Ingen förklarar att vuxenlivet är ett ändlöst huvudräknande.
Jag har alltid trott att att bli vuxen skulle vara frihet. Men egentligen är det en märklig balansgång mellan trötthet, ansvar och de där tysta, korta ögonblicken av ro.
