När jag var 24 år gammal behövde jag fatta det svåraste beslutet i mitt liv: jag lämnade mina två döttrar hos min mamma. Den äldsta var fem år, den yngsta bara tre. Jag slet tolv timmar om dagen på jobbet, hade ingen som kunde hjälpa mig med barnen och plånboken var tom. Deras pappa hade dragit för länge sen och jag visste inte hur vi ens skulle få det att gå runt. Mamma sa till mig att hon skulle ta hand om flickorna “tills jag kom på fötter”, och jag ung, rädd och så desperat tackade ja. Tänkte att det skulle handla om några månader bara. Men månaderna blev år.
I början åkte jag ut till dom varje helg, både lördag och söndag. Dom var så små och fattade inte varför jag inte sov där. Varje besök var en blandning av varma kramar och tusen frågor jag inte hade något svar på utan att bryta ihop:
“Varför stannar du inte här, mamma?”
“Varför sover du borta?”
“När kommer du tillbaka egentligen?”
Mamma försökte trösta med att “jag jobbar mycket”, men innerst inne såg jag sakta hur dom började kalla henne för “mamma”, utan att ens riktigt märka det.
När den stora blev åtta år och den lilla sex hade dom redan börjat släppa taget om mig. Kramarna var korta, och så sprang dom direkt tillbaka till mamma. Jag stod liksom som ett spöke och kände hur jag blev en gäst, inte deras mamma längre. En eftermiddag när den lilla ramlade och slog sig, gick jag fram för att lyfta upp henne, men hon slet sig loss och ropade: “Jag älskar mamma!” och menade min egen mamma. Då förstod jag att nånting hade gått sönder för alltid.
Åren fortsatte och jag försökte vinna dom tillbaka på alla sätt jag kunde: nya kläder, presenter, godis, små utflykter allt. Men så fort jag kom dit blev det mest ett snabbt “hej”, och sen fortsatte dom att leka. Mamma styrde allt skolan, vaccinationer, rutiner, tillåtelse. Jag kom alltid med saker men var aldrig den som räknades på riktigt.
Dom växte upp och såg mig som “mostern som alltid har med sig något”, inte som kvinnan som fött dom.
När dom började skolan gjorde det ännu mer ont. På föräldramöten pratade lärarna bara med mamma. Till mig sa dom: “Är du mostern?” Och döttrarna rättade dem aldrig.
En gång försökte jag skriva på ett papper för att ge tillstånd, men den stora viskade:
“Du får inte skriva under. Mamma ska göra det.”
Jag minns hur jag låste in mig på skolans toalett den gången och grät så tyst jag bara kunde, för att ingen skulle höra.
Senare, när dom blev vuxna, försökte jag förklara varför jag varit borta. Berättade hur jag hade haft det, vad jag gått igenom, hur jag kämpat för att klara oss. Dom satt bara tysta, och det blev aldrig någon förändring.
Den stora sa en gång att hon inte vet om hon ska tacka mig eller vara arg, “för jag känner liksom ingenting längre”.
Den lilla var ännu rakare:
“Du var bara inte där. Jag kan inte känna något som aldrig funnits.”
Nu är jag 61. Flickorna pratar med mig, de kommer och hälsar på till jul och födelsedagar, ger mig en kram men inte en enda gång kallar dom mig mamma. Jag är med i deras liv, men inte där jag egentligen hörde hemma.
Och fast jag vet att det inte går att ändra på det som varit, så gör det fortfarande ont. Det värker att se hur deras liv gick vidare utan mig.
