När jag var 23 år gammal jobbade jag som servitris på en populär restaurang mitt i Stockholm. Det var en sådan plats som alltid var full billiga luncher, hög musik och långa köer till serveringen. Jag hade ingen anställning. Inga försäkringar. Inga rättigheter. Jag fick min lön dag för dag. Om jag stannade hemma, fick jag inget betalt. Om jag blev sjuk, var det ingen som brydde sig. Trots allt var jag alltid först på plats och sist därifrån. Jag lärde mig menyn utantill, stod ut med besvärliga gäster, torkade bord hungrig och utmattad, men behövde verkligen pengarna.
Den dagen jag fick veta att jag var gravid blev jag livrädd. Inte för själva barnet, utan för jobbet. Ändå bestämde jag mig för att vara ärlig. Jag gick in till chefen, stängde dörren och sa:
“Jag är gravid, men jag vill fortsätta jobba.”
Hon hälsade mig inte ens. Hon såg på mig kallt och svarade:
“Det här är inget dagis. Gravida blir långsamma, sjuka, vill ha ledigt. Jag behöver folk som levererar.”
Jag försökte förklara att jag mådde bra, att jag kunde hålla tider och verkligen behövde jobbet. Hon avbröt mig:
“Gör mig en tjänst och lämna in din förkläde idag.”
Jag avslutade mitt pass, gråtande inne på toaletten. Gick ut genom bakvägen med uniformen och min plastpåse med saker. Ingen sa hej då. Ingen frågade något. Jag kom hem, satte mig på sängen och för första gången kände jag riktigt rädsla hur skulle jag försörja mitt barn?
De följande månaderna var de svåraste i mitt liv. Jag städade andras lägenheter, sålde hemgjorda geléer och småkakor på gatan. Jag var ensam. Det fanns nätter när jag sov sittande med bebisen på armen, eftersom jag inte hade någon barnsäng. Men just då började jag laga mat mer seriöst. En granne beställde lunch till sin man, sedan en till till ett litet kontor. Jag började med fem luncher om dagen, sedan tio, sedan tjugo.
Med tiden hyrde jag ett litet utrymme med spis, två bord och ett gammalt kylskåp. Jag döpte det efter mig själv: Märtas Mat. Jag började sälja frukost, lunch, små svenska piroger, och dessert. Jag öppnade klockan sex på morgonen och stängde sju på kvällen. Jag jobbade hela tiden. Min son såg mig laga mat och jobba. Vid tre års ålder hjälpte han mig att dela ut glas och räkna växeln. Sen anställde jag en assistent, senare ytterligare en.
Idag har jag ett litet cateringföretag jag gör företagsfrukostar, luncher på beställning, enkel catering till födelsedagar och möten. Jag är inte rik, men lever tryggt. Jag betalar hyra, min sons förskola, räkningar och har äntligen kunnat skaffa egen utrustning.
Fem år senare kom en kvinna in i lokalen och frågade efter ägaren. Jag såg upp och kände genast igen henne. Det var min gamla chef hon som sparkade ut mig då jag var gravid. Jag såg annorlunda ut nu tunnare, och mer vardagsklädd. Hon tittade förvånat på mig och undrade:
“Är det du som är ägaren?”
Jag svarade:
“Ja.”
Hon satte sig nervöst. Berättade att restaurangen där hon jobbade hade stängt över ett år sedan. Att hennes företag hade gått omkull. Att hon bytt flera jobb men inget hade fungerat. Hon såg mig i ögonen och sa:
“Jag behöver arbete. Det är tufft. Jag vet att vi inte avslutade bra, men jag är här för att be om en chans.”
Jag var tyst några sekunder och frågade sedan:
“Kommer du ihåg dagen då du sparkade ut mig för att jag var gravid?”
Hon sänkte blicken. Sa ja. Erkände att hon då bara tänkte på affären, inte på människor. Jag berättade att hon den dagen lämnade mig utan något med rädsla, gravid och inget svar. Att jag aldrig fått någon chans.
Hon bad om förlåtelse. Hon grät inte, men rösten svajade. Sa att livet lärt henne mycket och att hon förstått en hel del. Jag tog ett djupt andetag och svarade att jag inte bär något hat, men att jag i dag driver mitt företag annorlunda. Att mina anställda har tydliga scheman, respekt och värdighet. Att jag vet vad det innebär att jobba hungrig.
Till slut erbjöd jag henne en provdag men på mina villkor: noggrannhet, respekt och noll förnedring mot någon. Hon tackade ja och gick med tårar i ögonen.
Jag stannade kvar bakom disken, såg på min lilla kök, mina bord, kastruller och den väg jag tagit hit.
Jag kände ingen hämnd. Bara insikten att jag inte är en person som lindrar min smärta genom att orsaka smärta hos andra.
