När jag kom hem stod dörren öppen. Första tanken – någon har brutit sig in. ”De trodde säkert att jag hade pengar eller smycken här”, tänkte jag. Jag heter Birgitta Andersson och är sextiotvå år gammal. Jag har varit ensam i fem år nu – min man gick bort och mina vuxna barn har sina egna familjer. Så länge det inte är kallt bor jag i mitt lilla hus på landet, men på vintern flyttar jag tillbaka till min tvåa i stan. Så fort värmen återvänder tar jag mig ut till torpet igen. Jag älskar livet på landet. Jag får energi av den friska luften och tycker om att sköta min trädgård. I närheten finns en liten skog där det växer svamp och bär om sommaren. Det hände sig att jag var tvungen att åka bort från landet en hel vecka. När jag kom hem stod dörren på glänt. Första tanken – någon hade varit inne. ”Trodde de kanske att det fanns kontanter eller guldsmycken här?” tänkte jag. Men det fanns inga tecken på inbrott, och inne var allt som jag lämnat det. Förutom att det stod en tallrik på bordet – och jag lämnar aldrig disk framme när jag åker, särskilt inte när jag vet att jag blir borta länge. Då förstod jag – någon har bott här medan jag varit borta. Jag blev både arg och orolig. När jag gick in i vardagsrummet såg jag en pojke ligga och sova gott på min soffa. Plötsligt föll allt på plats! Pojken vaknade, såg förvirrat på mig men försökte inte ens fly utan satte sig upp och sa: – Förlåt att jag tog mig in så här. Jag märkte direkt att pojken var både artig och blyg, och det gjorde ont i hjärtat. – Hur länge har du varit här? frågade jag. – Två dagar. – Är du hungrig? Vad har du ätit? – Jag hade bullar med mig. Vill du ha de som är kvar? Han höll fram en påse med gamla bullar. – Vad heter du? – Erik. – Och jag heter Birgitta! Är du ensam? Har du gått vilse? Var är dina föräldrar? – Min mamma brukar lämna mig ensam. När hon kommit hem har hon ofta varit arg och skällt på mig. Hon har sagt att jag är ett problem och att hennes liv skulle varit bättre utan mig. För två dagar sen blev det för mycket, och jag stack iväg hemifrån. – Letar hon efter dig tror du? – Nej, det tror jag inte. Det har hänt innan att jag stuckit, ibland i flera dagar, och då har hon knappt märkt att jag varit borta. Hon verkar må bättre utan mig. Och när jag kommer tillbaka är hon sällan glad att se mig. Det visade sig att Erik bodde med sin mamma, som hellre sökte kärlek hos nya bekanta än brydde sig om sin son. Ibland bodde hon borta i perioder och lämnade Erik att ta hand om sig själv. Jag led med det lilla barnet, men som pensionär visste jag att det var svårt att bli fosterförälder – socialtjänsten skulle aldrig godkänna det, och Erik ville absolut inte bo på institution. Jag bjöd honom på mat och bad honom stanna ännu en natt. Det kändes tryggare än att skicka honom ut till hans mamma igen. Jag låg vaken hela natten och tänkte på pojkens öde. Plötsligt kom jag ihåg att jag hade en god väninna, Siv, som jobbade på socialkontoret. Nästa morgon ringde jag henne direkt för råd. Siv erbjöd sig att hjälpa till, men bad mig ha lite tålamod. Redan efter tre veckor fick jag möjlighet att adoptera Erik. Han var överlycklig och tacksam, och hans mamma gav glatt upp sina rättigheter när hon hörde att någon ville ta hand om hennes son. Nu bor vi två ihop. Erik säger till alla att jag är hans mormor, och jag är lycklig över att livet har gett mig ett barnbarn på äldre dar. Pojken är väldigt smart och duktig. Den här hösten började han första klass, och jag blir varm om hjärtat varje gång läraren berömmer honom. Erik lärde sig snabbt att läsa och är redan vass på att räkna matte.

När jag vände hemåt igen stod dörren på glänt. Min första tanke var att någon brutit sig in i huset. De trodde väl att jag hade pengar eller smycken här någonstans, tänkte jag för mig själv.

Mitt namn är Birgitta Andersson och jag var sextiotvå år vid det laget. I fem år hade jag levt ensam. Min man var borta sedan länge, och de vuxna barnen hade egna liv och familjer. Så länge det inte var vinterkyla bodde jag i mitt lilla torp utanför Västerås, men så fort frosten kom flyttade jag tillbaka till min tvåa i stan. När värmen sedan återvände packade jag väskan och återvände till torpet bland ängar och björkskog.

Jag trivdes med livet på landet. Där kunde jag andas in den friska luften och ta hand om min lilla trädgård. Precis intill låg en skog som om sommaren bjöd på både svamp och blåbär.

En gång var jag tvungen att resa bort från torpet i en vecka. När jag kom tillbaka stod dörren öppen. Återigen slog tanken mig: någon måste ha brutit sig in, trott att det fanns några tusenlappar sparade här. Men det fanns inga spår av inbrott, allt stod som vanligt. Det enda som avvek var en tallrik på bordet. Jag lämnar aldrig disk när jag går hemifrån, särskilt inte om jag vet att jag ska vara borta länge.

Det stod klart för mig att någon bott här i min frånvaro. Jag blev riktigt arg. När jag gick in i vardagsrummet såg jag en pojke som hade somnat djupt i min soffa. Plötsligt blev allt uppenbart.

Pojken vaknade långsamt och tittade yrvaket på mig. Han försökte inte fly utan satte sig bara upp och sa:

Förlåt mig, jag hade inget annat val.

Jag märkte genast att pojken var artig och mycket stillsam. Det gjorde ont i hjärtat.

Hur länge har du bott här i mitt hus? frågade jag.

Två dagar, svarade han tyst.

Är du hungrig? Vad har du ätit?

Jag hade med några bullar. Har lite kvar om du vill smaka?

Han räckte mig en påse med torra bullar, inte direkt färska.

Vad heter du?

Sixten, svarade han försiktigt.

Birgitta heter jag. Varför är du ensam? Har du gått vilse? Var är dina föräldrar?

Mamma är ofta borta. När hon kommer hem är hon alltid arg på mig. Hon säger att jag alltid varit ett problem och att hennes liv hade varit bättre utan mig. För två dagar sedan blev det för mycket; jag orkade inte och rymde hemifrån.

Kanske letar hon efter dig nu?

Nej, jag tror inte det. Jag har rymt förr. Ibland har jag varit borta i flera dagar och hon märkte knappt det. Hon verkar må bättre när jag inte är där, och när jag kommer tillbaka är det aldrig någon glädje i hennes ögon.

Snart förstod jag att pojken bodde med en mamma som ofta lämnade honom åt sitt öde medan hon sökte uppvaktning och åkte runt hos olika bekanta. Han fick helt enkelt klara sig själv.

Mitt hjärta värkte för honom. Men vad kunde jag göra? Jag var pensionär och visste att socialtjänsten inte skulle låta mig bli hans vårdnadshavare. Och han vägrade gå till barnhem. Den natten fick han stanna hos mig. Det var i alla fall tryggare än att behöva återvända till sin mamma.

Jag låg vaken hela natten och funderade på hans framtid. Sen kom jag på att en god väninna arbetade på socialkontoret. Så fort det grytt ringde jag henne för råd.

Eva Johansson, som hon hette, lovade göra vad hon kunde om jag hade tålamod. Tre veckor senare kunde jag adoptera Sixten. Han blev så glad så att ögonen strålade. Hans mamma gav sitt godkännande omgående när hon fick veta det.

Nu bor vi två tillsammans, han kallar mig för sin mormor till alla andra. Och jag tackar livet varje dag för att jag fått möjligheten att vara hans mormor.

Sixten är både smart och nyfiken. Den här hösten började han i första klass. Läraren kommer ofta med positiva omdömen om hur snabbt han lär sig läsa och hur duktig han är på att räkna.