När jag klev av bussen såg jag min mamma sitta på marken och tigga – både jag och min man var chockade. Ingen hade en aning om vad som pågick. Jag är 43 år, min mamma är 67. Vi bor i samma stad men på olika sidor. Liksom många andra äldre behöver hon ständig tillsyn, men kan inte flytta in hos mig – hon har fyra katter och tre hundar i lägenheten. Dessutom matar hon alla herrelösa djur i området. Varenda krona jag ger henne går till medicin och djurmat. Jag levererar själv all mat och medicin till henne, eftersom jag vet att hon annars lägger varje öre på djuren. Nyligen var jag och min man hemma hos en vän. Vi lämnade bilen där och tog bussen hem. Föreställ er min förvåning när jag klev av bussen och såg min mamma tigga på trottoaren. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Min man blev lika paff. Han visste att jag tog pengar ur vår budget till mamma. Han undrade ju självklart: Vad gör jag egentligen med pengarna? Det visade sig att mamma samlade pengar till sina djur – till mat och vaccinationer. Allt det här känns tragiskt, men vad skulle du själv tro om du såg din egen mamma i en sådan situation? Vad skulle släkt, vänner och bekanta tiga? Självklart skulle de tro att jag, en oduglig dotter, har låtit min mamma förfalla. Nu letar jag efter mamma på alla gator. Jag vet att hon inte slutat, inte ens efter mina förtvivlade rop. Nu gömmer hon sig bara bättre från mig.

När jag steg av bussen, såg jag min mamma sitta på marken och tigga. Både jag och min man blev chockade vi hade ingen aning om detta.

Jag var 43 år då, och min mamma hade fyllt 67. Vi bodde i samma stad, men på helt olika sidor. Som så många äldre i Sverige behövde även min mor ständig tillsyn, men hon ville, av en särskild anledning, inte flytta in hos mig. I hennes lilla lägenhet trängdes nämligen fyra katter och tre hundar. Hon tog hand om dem allihop och dessutom såg hon till att alla vilda katter och hundar i området hade något att äta. Varenda krona hon fick av mig, slösade hon på mediciner och djurmat.

Jag brukade själv ta med mat, mediciner och det nödvändigaste till henne, för jag visste att så fort hon hade pengar i handen, gick allt till djuren. För inte så länge sedan var jag och min man på besök hos en vän till oss och vi bestämde oss för att lämna bilen där och ta bussen hem.

Jag minns fortfarande hur förvånad jag blev när jag klivit av vid hållplatsen och fick syn på mamma, sittandes utanför Pressbyrån, med en gammal mössa framsträckt mot förbipasserande för att tigga några slantar. Jag stod bara där, alldeles stum. Min man stirrade också han visste ju att en del av vår lön varje månad gick till min mamma.

Han började förstås undra vad jag egentligen använde pengarna till. Så visade det sig att mamma samlade ihop pengar till sina djur: till deras mat och vaccinationer.

Allt det här kändes så sorgligt. Och vad skulle andra tänka, om de såg mig? Vad skulle våra släktingar, mina vänner och bekanta tro? Att jag, dottern, är så hjärtlös att jag lämnat mamma åt sitt öde? Numera letar jag ofta efter mamma på gatorna. Jag vet att hon fortsätter, trots mina uppmaningar och min oro hon har bara blivit bättre på att hålla sig gömd.