När jag gick i pension bodde jag ensam i en stor tvårumslägenhet i Malmö. Många pensionärer i mitt hus satt i samma sits vi hade långt mer plats än vad vi egentligen behövde. När barnen växer upp och familjen lever ihop känns ett stort hem nödvändigt, men när alla har flyttat ut fylls tystnaden av tomma kvadratmeter och en känsla av ensamhet. Det är varken praktiskt eller ekonomiskt, och jag hade varken kraften eller pengarna att börja renovera det slitna hemmet något man annars gärna hade gjort.
Nästan halva min pension gick åt till räkningar och avgifter: el, värme och föreningsavgift till bostadsrättsföreningen. Ändå nyttjade jag knappt hälften av bostaden. Städningen blev också övermäktig att putsa fönster, tvätta golven och hålla ordning i två rum samt kök tog musten ur mig.
Jag förstod att jag behövde flytta, men drog ut på det länge. Under åren hade jag vant mig vid både lägenheten och området, så tvivlen gnagde. Här fanns alla mina vänner, hela mitt sociala liv. Att lämna det kändes svårt. Men till slut insåg jag att det varken var rimligt ekonomiskt eller fysiskt med åren orkar man helt enkelt mindre.
Släkten hjälpte mig när det väl var dags. Min dotter Kerstin och hennes man Magnus hjälpte till att hitta ett nytt boende och fixa det mesta inför inflytten. Den nya bostaden, en etta i Limhamn, var betydligt mindre. Jag har aldrig ångrat beslutet.
Som ensamboende pensionär passar en liten lägenhet bäst. Nu sparar jag mycket pengar varje månad på avgifter och el, och städningen klarar jag på en timme hålla ordning gör jag på tio minuter om dagen.
Jag känner mig inte instängd bara för att det är mindre. Alla nödvändiga saker, möbler och hushållsapparater har fått plats och det finns ändå luft kvar.
De tidigare ägarna lämnade kvar ett hörnskåp som fungerar utmärkt som förråd. En del saker har flyttat ut på balkongen. I rummet har jag bara det jag verkligen behöver: en soffa, en vägghylla och ett soffbord.
Gamla möbler, porslin och annat bråte som samlats av gammal vana slängde jag eller skänkte. I ett mindre hem finns varken plats eller behov för sådant.
Många tror att det blir för trångt i en liten etta. Det är sant att jag inte kan låta nattgäster sova över men jag vill ändå inte ha folk som stannar över natten. Jag har vant mig vid mina egna rutiner och trivs bäst i mitt lugn. Ingen har heller bett om att få stanna.
Min dotter och hennes familj bor nära när de kommer på besök stannar de några timmar och sedan åker de hem. När mina väninnor t ex Britt-Marie hälsar på dricker vi kaffe och pratar, men de går alltid hem för natten. Jag tycker helt enkelt inte om att dela utrymme så nära med någon annan längre.
Vi har alla våra egna idéer om hur ålderdomen ska levas. En del vill bo kvar i sitt gamla hus, även om platsen inte behövs, medan andra gärna byter till något mindre och smidigare. Själv behöver jag inte längre den där stora lägenheten. Men mår man bra och klarar ekonomin så ska man naturligtvis bo hur man vill.
Om man som pensionär funderar på att flytta tycker jag ändå att man ska se till mer än bara boytan. Ett bra läge är a och o: apotek, mataffär och vårdcentral bör finnas i närheten, och gärna också ett litet torg eller en park att promenera i och nära till barn och barnbarn, så att det går lätt att ses.
