När jag gick i pension bodde jag ensam i en rymlig tvårumslägenhet i Göteborg. Många andra pensionärer i vårt bostadshus satt också kvar med betydligt större bostäder än de egentligen behövde. När barnen bodde hemma och hela familjen levde tillsammans, då var det stort utrymme som krävdes. Men när alla flyttar ut och man plötsligt står ensam kvar, upplevs utrymmet mest som tomt och saknad. Det är ingen optimal lösning, och dessutom behövs nya renoveringar i lägenheten men varken orken eller ekonomin finns längre för sådana projekt när man är pensionär.
Nästan hälften av min pension går åt till att betala hyran, elen och andra avgifter, fastän jag knappt använder hälften av kvadratmetrarna. Till det kommer att städningen börjar kännas övermäktig att putsa fönster, moppa golv och dammtorka hela tre rum gör mig redan trött vid tanken.
Jag insåg behovet av att flytta, men sköt upp beslutet länge. Under åren hade jag vant mig vid min lägenhet och området omkring, så tvivlen gnagde inom mig. Mina vänner och ett helt liv fanns här, och nu skulle jag ge mig av. Den avgörande faktorn blev ändå att jag insåg att jag varken hade kraft eller pengar för att ta hand om en så stor lägenhet längre åldern och orken hade kommit ifatt mig.
Min dotter Elin och min måg Henrik hjälpte mig under flytten, något jag aldrig hade klarat själv. De hjälpte mig också att leta upp en ny bostad och när det behövdes fixa till den lite innan inflytt. Den nya ettan var betydligt mindre, men jag har aldrig någonsin ångrat beslutet.
För en ensam pensionär är en etta perfekt. Jag sparar mycket på de fasta utgifterna, och städningen tar knappt en timme sen räcker det med tio minuters daglig ordning för att hålla det fint.
Jag känner mig inte instängd, allt viktigt såsom möbler och hushållsmaskiner får lätt plats och det finns dessutom lite utrymme kvar.
De tidigare ägarna lämnade kvar ett stort hörnskåp, vilket nu fungerar som mitt förråd. Några saker fick istället ställas ut på balkongen. I rummet har jag bara det mest nödvändiga en bäddsoffa, vägghylla och ett soffbord.
Gamla möbler, porslin och annat som samlats under åren utan att användas, kastade jag bort i mitt nya hem ryms de inte, och i efterhand har jag knappast saknat något. De var mest samlade av gammal vana.
Många tror att man får för lite plats för ett bekvämt liv i en etta. Visst, kommer gäster som vill sova över så är det svårt att ordna med sovplats. Men jag har inga sådana gäster och tänker inte heller ordna en extrabädd även om jag har lite plats över. Jag vill inte ha någon sovande över natten, jag har mina vanor och min rytm, och en annan person under taket skulle bara störa mig. Ingen har heller bett om att få övernatta.
Min dotter med familj bor nära, och de kommer ofta på besök men efter någon timme går de hem till sitt. Mina vänner kommer också förbi ibland men åker hem på kvällen. De skulle kanske kunna övernatta om jag ville, men jag föredrar att vara själv. Det är helt enkelt smidigare så, när man delar rum med en andra blir det snabbt trångt och opraktiskt.
Alla har vi vår egen tanke om hur vi vill tillbringa ålderdomen. Vissa vill absolut bo kvar i sin gamla, stora lägenhet även om de egentligen inte behöver all platsen, medan andra gärna byter till något enklare och mindre. Själv känner jag inte behov av en stor lägenhet på äldre dagar. Skulle hälsan och ekonomin tillåta, kanske jag någon gång skulle vilja flytta tillbaka till en trea men i nuläget trivs jag.
Jag tycker att pensionärer som funderar på att flytta eller stanna kvar inte bara ska titta på boytan utan även andra viktigare saker:
Att lägenheten ligger bra till nära apotek, mataffär och vårdcentral; Inte för långt ifrån där barn eller släkt bor, så man lätt kan ses; Gärna i närheten av en park eller ett torg där man kan promenera.
