När Ebba var två år gammal bodde hon på ett barnhem i Uppsala. Jag hade fått i uppdrag att fotografera barnen där, särskilt dem som ingen ville ta hand om. De svåraste fallen, enligt personalen. Jag öppnade dörren till Ebbas grupp och såg en flicka med en vresig, förvriden och åldrad min. Vilket oansenligt barn, hann jag tänka. Men när jag började fotografera henne, såg jag henne bakom den dystra, orörliga masken. Hon blev levande.
Det är svårt att få ögonkontakt med ett deprimerat barn. Men denna märkliga flicka såg rakt in i linsen och släppte inte taget. Plötsligt såg jag hennes själ. Ensam, oändligt ensam. Ledsen, utan hopp. Bara en första stund i hennes liv då någon lade märke till henne. Märkte hennes själ utstött, förstående. Precis som min. Sedan vände hon bort blicken, och ögonen fylldes av tårar.
Jag bad en av pedagogerna: Berätta om Ebba, jag behöver skriva en text. Vad ska jag berätta? fick jag till svar. Vad kan hon, vad säger hon? Inget. Hon säger ingenting. Hon bara sitter i spagat och gungar tills pannan nuddar golvet. När hon gungar, gnäller hon. Det finns inget att berätta. Hon är ingenting.
Två månader innan den dagen hade vi förlorat vår yngsta dotter. Vår underbara tillvaro hade krossats, det fanns ingenting kvar. Men vi var kvar, i något sorts liv. I livet EFTER. Vi gick, vi pratade, åt, försökte med all vår kraft dölja vårt förtvivlade tillstånd för barnen, för att inte skrämma dem. För att ändå ge dem hopp, fast vi själva knappt hade något. Jag minns att jag tänkte: Kommer jag någonsin kunna glädja mig igen? Jag körde till barnhemmet och grät i bilen. Väl framme torkade jag tårarna med snö och gick in. Spelade normal och log, med en röst som lät som vanligt men det var bara en fasad.
Jag ville inte ha fler barn. Jag ville bara överleva. Och så dök Ebba upp, med sin ensamhet och förtvivlan. Som om jag inte sett hundratals ensamma barn under åren. Men hennes ensamhet slog an en ton i mitt hjärta
Hemma sa jag till min kloka man: Jag vet inte hur jag ska ta upp det här. Jag fotograferade en flicka, och jag kan inte sluta tänka på henne Kanske borde vi tänka på henne, trots allt? Jens svarade: Förstår du att du inte riktigt är dig själv? Vilka flickor? Vi orkar knappt stå ut.
Nej, jag är inte mig själv. Men jag blir nog inte mig själv igen. Vi får försöka leva med det här.
Vi åkte till barnhemmet i Uppsala för att titta på Ebba. Hon kom linkande in med pedagogens stöd, så liten och med samma förvridna ansikte. Hon snorade, och under näsan hade hon en grön rand från torkad snor. Herregud, så bedrövlig hon såg ut, tänkte jag. Som ett misslyckat embryo. Vad hade jag sett i henne?
Ebba tog i leksaken vi hade med oss, föll ner på rumpan, satte sig i spagat och började gunga energiskt, bultade pannan i golvet. Över hennes gungande sade barnhemsläkaren:
Helena, du måste förstå att det här barnet inte ens har mild utvecklingsstörning det är grav utvecklingsstörning! Inga utsikter. Vi kommer att lämna över henne till socialtjänsten, förstår du? Hon är djupt utvecklingsstörd, saknar förmåga att lära sig. Jag respekterar dig och din man, men detta det är socialtjänst! Vi har redan haft sju familjer som tackat nej. Hon gör ingenting av det som är normalt för hennes ålder. Enda hon gör är att sitta i spagat och gunga. Vi kallar henne Björkström här
Då sa Jens, min man, som jag just då inte vågade titta på: Vet ni, vi tycker om henne. Vi vill ta med henne hem.
Jag frågade honom sedan: Varför sa du så? Ville du? Jens svarade: Jag förstod att hon måste räddas. Och ingen kommer att göra det utom vi.
Vi adopterade Ebba och lämnade barnhemmet i förvirrad tystnad.
Ebba var i djup depression. Hon trodde inte på världen. Världen var farlig, världens svek, ingen hade sett eller älskat henne på två år. Hon hade aldrig kunnat påverka något. Hon kunde inte be om saker. Kunde inte leka. Hon rev sönder allt. Blev förfärad av allt, gick sönder och gungade. Och hon skrek tills hon tappade andan. Hon åt bara mos, gick knappt, var rädd för vatten, för potta, för pappa, för hissen, för vinden, för bilen
Inuti mig vrålade min sorg. Utanpå skrek Ebba. Nu förstår jag varför det avråds starkt att ta hem ett barn i förlustens stund du har helt enkelt inga krafter. Alla går åt till att inte själv falla sönder i oåterkalleliga bitar. Men barnet behöver dina krafter. Många. De måste hämtas någonstans. Jag fick mina ur vår olycka.
Jag sade till mig själv: Hur liten är inte din olycka jämfört med detta barns din Ebba har ingenting. Du förlorade dotter, men har fortfarande son, dotter, man, mamma, vänner, det jobb du älskar, och ett hem. Ebba har aldrig haft något. Inte någonting. Hennes förlust är mycket större.
Vet ni vad detta lilla, trista, ständigt oroliga och deprimerade barn, som vi tog in i ett tillstånd av förändrat medvetande, egentligen var? Hon blev vår älskade dotter Ebbis. Det låter som en saga berättad snabbt, men det tog lång tid Nu har det gått nio år.
Ebba har blivit den hon var menad att vara ljus och sprudlande, charmig och snäll, osjälvisk, mjuk och ömsint, och så förstående mot oss, en fin flicka. Hon går i en vanlig skola med talträningsklass. Hon håller på med dykning. Dykning!
Hon säger: Mamma, när jag dök igår så lyckades jag andas ut och byta munstycke under vattnet Då gråter jag.
Just nu är Ebba på dyk-läger i Gotland. Hon åkte dit med flyg. Hon är elva. Hon ringer mig och kvittrar glatt: Mamma, det är så vackert, vi badade, det var storm och havet blev iskallt! Men nu är det varmare igen, vi har fått våtdräkterna och imorgon ska vi dyka! Till middag var det fisk, men vi gav det till katterna, det finns massor av katter här, du vet ju att jag inte gillar fisk! Men jag åt mos. Vi gick i bergen, tretton kilometer, mina ben nästan trillade av Det är så fint och det finns träd som är fridlysta! Jag har blivit vän med jättefina tjejer! Och jag köpte kex för de pengar du gav mig bjöd alla! Vi gungar i hängmattan Jag saknar dig!
För vi räddade henne. Vi räddade henne och oss själva. Tillsammans, på denna flotte.
