3 oktober
Jag smög in i lägenheten sent på lördagskvällen, vaggade av trötthet och med ömma fötter efter att ha burit nya pumps hela kvällen. Försökte vara så tyst som möjligt för att inte väcka mamma. När jag försiktigt drog av mig skorna, var smärtan så intensiv att jag nästan stönade högt.
Så tidigt hemma? Fick du nog på bröllopet? mammas röst hördes från hallen. Hon stod där, nyfiket men också lite oroligt.
Varför är du vaken? Sitter du uppe och vaktar på mig? snäste jag tillbaka, trött och irriterad.
Mamma drog ihop munnen, svängde om och gick tillbaka till sitt rum. Då kom skuldkänslorna krypande. Hon hade säkert legat vaken bara för att höra hur jag haft det. Jag gick in till henne, satte mig på soffkanten och kramade henne.
Smör inte, du. Om du inte vill berätta så låt bli. Jag hör väl allt ändå från Helenas mamma, sa hon med ett halvt leende.
Förlåt, mamma. Jag är bara så himla trött och skorna har skurit in i fötterna. Men själva bröllopet var storslaget, restaurangen var fantastisk, säkert femtio gäster eller fler. Högljutt, glatt, festligt… Och Helena var verkligen vacker i sin vita klänning, och brudgummen såg ut som tagen ur en reklamfilm.
Men varför stack du tidigare? avbröt mamma.
Alltså… alla där var så uppblåsta. Som påfåglar, hela bunten. Ingenting för mig, dessutom måste jag stiga upp tidigt i morgon.
Tidigt, på en söndag? höjde mamma på ögonbrynen.
Jag berättar i morgon bitti. Nu måste jag duscha sa jag, pussade mamma på kinden och försvann in i mitt rum.
Kastade av mig min klänning, kände hur simpel den sett ut jämfört med de andras eleganta kreationer. En sån där känsla man inte riktigt kan skaka av sig. I duschen skrubbade jag ryggen extra noga mindes fortfarande den svettige, tunnhårige mannens kladdiga händer på den när han prompt skulle dansa, trots att jag försökte slingra mig undan. Jag stod ut hela dansen men skämdes och ville bara därifrån.
Sen slog han sig ner jämte mig vid bordet, fyllde på mitt glas gång på gång, och ingen verkade bry sig. Min enda vän, Helena, var fullt upptagen av gäster och sin nya make. Bara en enda person såg min väg några gånger, men hjälpte mig inte ur situationen. Till slut flydde jag till toaletten och smet sedan ut från restaurangen, tog en taxi hem genom kvällsmörkret.
Nej, sånt bröllop vill jag aldrig ha själv. Allt så regisserat, som ett skådespel där jag bara var statist.
Jag låg länge vaken och hörde musiken, skålen, skratten inne i huvudet. Tänkte på den där mannen jag önskat skulle bjudit upp istället för den där kladdiga typen. Sluta tänka på honom! sa jag till mig själv. Rullade över på sidan och somnade till slut.
Sen kom oktober, kall och regnig. Helena var hemma från smekmånaden och bjöd hem mig. Klart att jag ville hälsa på och se hur hennes nya liv såg ut men man kan ju inte komma tomhänt. Jag gick in på konditoriet och köpte hennes favorittårta.
Precis när jag gick ut rakt in i en man, tog han ett steg tillbaka och höll upp dörren för mig.
Det är du? sade han förvånat.
Jag såg upp och kände igen den där mannen från bröllopet. Stod bara där och stirrade.
Vi blockerar dörren, kom nu log han och tog mig mjukt i armen.
Väldigt diskret hur du försvann från bröllopet, som en svensk Askunge. Jag fick aldrig chans att presentera mig.
Men jag glömde inte skon! sa jag och log tillbaka.
Bor du åt det här hållet? Jag kan skjutsa dig.
Nej, jag ska till min väninna, bruden från bröllopet. Du gav precis upp att handla? frågade jag, förvånad.
Jag ger upp alla tårtor i världen för att få prata med dig en stund, sa han och log sitt charmigaste leende, kollade på konditorikartongen i min hand. Tog mig under armen till sin Volvo SUV.
Jag hade aldrig suttit i en sån stor och lyxig bil förr. Han körde självsäkert, utan att ens fråga efter adressen.
Jag vet var Helena bor. Hennes man är min partner och vän, sa han när han såg att jag var nervös.
På vägen berättade han att han hette Viktor, var frånskild och hade en stor golden retriever.
Rik, stilig, framgångsrik. Precis den typen mamma skulle gilla, tänkte jag.
Sen kväll när jag kom hem.
Var har du varit? Jag började bli orolig, sa mamma.
Hos Helena. Du skulle se hur hon bor nu… jag berättade detaljerat, mammas ögon glänste.
Hur tog du dig dit? Hon bor ju i Fattigbäcken, så brukade folk prata om det exklusiva villaområdet.
En bekant skjutsade mig, sa jag motvilligt, och ångrade nästan genast att jag gett mamma anledning att börja förhöra mig.
Från bröllopet? Han är väl en skaplig människa hoppas jag? Har du gett honom ditt nummer?
Ja, mamma, självklart gav jag det, mumlade jag.
Du behöver inte bli sur. En stilig man intresserar sig för dig, och du kan faktiskt vara ganska bitsk ibland, suckade mamma.
Jag snäste inte, jag gav honom mitt nummer. Är det bra? Får jag vara ifred nu?
Varför blir du så arg?
För att jag är trött på tjatet. Vill du bara bli av med mig snabbt, eller? exploderade jag.
Sluta nu. Jag bryr mig bara om ditt bästa, vill att du gifter dig med någon rejäl som Helena. Inte fastnar med en student och knappt får ekonomin att gå ihop.
Mamma, när har vi haft det så illa, egentligen?
Jag bara överdrev, förlåt. Men kära du, tycker du inte om honom alls?
Mamma, snälla… jag vill inte gifta mig. Inte nu.
Min mobil ringde och räddade mig. Det var Viktor.
Jag tänkte ringa så snart som möjligt. Vad gör du på söndag?
Mmm, inget särskilt. Förbereder veckans lektioner bara.
Hela dagen? Kom, vi rider istället. Har du testat att rida någon gång? Nähä! Jag hämtar dig vid elva.
Jag tackade ja, utan att tänka på när vi plötsligt börjat prata med varandra på du.
Jag hade bara sett gamla slitna hästar hos mormor som liten och var alltid lite rädd för dem. Men Viktor ordnade riktig ridtur i skogen jag fick massor av nya upplevelser och kände mig plötsligt utvald när han försiktigt släppte in mig i sin värld.
Helgen därpå dök han förvånande nog upp hemma hos oss med blombukett och prinsesstårta. Jag skämdes för vår lilla slita lägenhet och trasiga tapeter, men Viktor låtsades inte märka. Han skrattade och pratade med mamma, berättade att han vuxit upp precis så i en liten tvåa med föräldrar och trasmatta.
Han är som en dröm, sa mamma efteråt. Om han friar säger du väl ja?
Men vi har bara träffats ett par gånger! protesterade jag.
Men innan nyår friade han och gav mig en enkel men vacker ring med en liten diamant.
Åh, nu kan jag dö lycklig, sa mamma tyst, och jag skakade bara på huvudet.
Bröllopet var i Nacka utanför Stockholm i början av mars snörester låg kvar på några skuggiga ställen, men solen värmde och isen smälte med ett vårporlande ljud. Jag fick bestämma: inget överdrivet ståhej, ingen lång gästlista. Bara de närmaste, enkelt och ljust. Efteråt flyttade jag in hos Viktor.
Skönt att ha någon att prata med, sa Helena, nu gravid i sjätte månaden. Väninnorna här i området pratar bara om kläder och spa, och har väl aldrig öppnat en bok.
Men Viktor lät mig aldrig gå någonstans ensam. Chauffören skjutsade mig varje morgon till universitetet, hämtade mig efter. En dag blev föreläsningen inställd och jag gick hem till fots. Det var vår i luften och knoppar på träden.
Min kurskamrat Samuel kom ikapp, vi satt på ett café och drack kaffe. Hur jag saknat sådana enkla samtal. Men stämningen på universitetet hade blivit märklig många undvek mig.
Vad tänker du på? undrade Samuel.
Dags att gå, svarade jag bara.
Håller han koll på dig? frågade Samuel försiktigt.
Nej det är bara dags nu, reste mig och gick.
Hemma väntade Viktor, stel och kall.
Var har du varit?
På universitetet.
Sluta ljug. Föreläsningen blev inställd. Varför ringde du inte? Träffade du din älskare?
Det är ingen älskare, vi går i samma grupp! svarade jag tafatt.
Hans blick var kall.
Vi tog kaffe. Vad är fel med det? försökte jag.
Du är MIN fru. Jag har konkurrenter, fiender som väntar på att jag ska göra fel. Du får inte göra mig sårbar.
Är det att fika med en kompis? försökte jag försiktigt men det var lönlöst.
Han gick närmare, rösten vass.
Du lyder mig eller…
Vadå? Ska du kedja fast mig? Om jag blir läkare, ska alla mina patienter då vara farliga också?
En hård örfil snärtade till kinden, så hastig att jag inte hann skydda mig. Det väsnades och dånade i mina öron, blodet rann i munnen.
Viktor stod nära.
Förstår du nu?
Ja… mumlade jag, men kunde knappt röra läpparna.
En ny örfil, mindre hård men samma sida. Smärtan sved och han lämnade rummet.
Städerskan kom nästa dag.
Han kommer göra mig illa, men såhär kan jag inte se ut sa hon när hon såg mitt ansikte.
Säg att jag lurade dig och sprang ut, viskade jag.
Jag drog på mig tröjan med huva, smög ut bakvägen och tog omvägar hem till mamma. Ingen vågade se mig i ögonen, mamma brast ut i gråt.
Tänk att han såg så fin ut, och så var han ett monster…
Jag brydde mig inte längre. Men ringde Samuel och bad honom komma förbi. Han var vikarierande på akuten, fixade såren, ringde läkare, fotade mig och skickade allt till Viktor: Om du rör henne en gång till allt hamnar på nätet.
Viktor dök aldrig upp igen. Efter ett par veckor, när blåmärkena bleknat, gick jag tillbaka till universitetet.
Skilsmässan gick fort. Efter examen flyttade jag och Samuel till Uppsala. Han blev kirurg, jag kardiolog.
Vi fick en son, och mamma slutade för gott att lägga sig i mitt liv.
En dag där jag satt på frisersalongen, såg jag i en gammal tidning nyheten: Affärsmannen Viktor Sandell åtalad för att ha tagit livet av sin hustru.
Utanför gick Samuel och puttade barnvagnen. Tänk att jag har allt jag behöver. Samuel. Lill-Johan. Mamma frisk. Pengar är verkligen bara ett medel, aldrig ett mål, tänkte jag.
Din tur! ropade frisören glatt och log mot mig i spegeln.
