När Iris var två år gammal bodde hon på ett barnhem. Jag hade kommit dit för att fotografera barnen. Jag fick de allra svåraste att dokumentera, de som ingen ville ha.
Jag klev in i hennes avdelning och såg en liten flicka med ett sorgset, snett, nästan gammalt ansikte. Vilket fult barn, tänkte jag. Men så började jag ta bilder av henne. Och då såg jag henne på riktigt. Genom en orörlig, tom mask. Hon vaknade till liv.
Det är svårt att få ögonkontakt med ett deprimerat barn. Men den där märkliga flickan såg rakt in i kameran. Hon släppte mig inte med blicken.
Och plötsligt såg jag hennes själ ensam, universellt ensam. Plågad. Inte ens hopp, bara för första gången i sitt liv, att någon lade märke till henne. Såg anden, utkastad och förstående. Precis som min egen. Sedan sjönk hennes blick och fylldes av tårar.
Jag frågade personalen: Kan ni berätta om Iris? Jag behöver skriva en text. Vad ska jag berätta? svarade en av dem. Vad kan hon? Vad säger hon? Hon kan inget. Och säger inget. Hon sitter bara i spagat och gungar tills pannan slår mot golvet. Och när hon gungar gnäller hon. Finns inget att berätta. Hon är ingenting.
Två månader innan hade vi förlorat vår yngsta dotter.
Vårt underbara liv hade kört rakt in i en vägg och upphört att existera. Men vi vi levde kvar i en annan sorts liv. Livet efter. Vi gick, pratade, åt, gjorde allt för att dölja vår förtvivlan för våra barn, så de inte skulle skrämmas. För att ge dem hopp, som vi knappt hade själva. Jag undrade om något någonsin skulle glädja mig igen. Jag grät i bilen på väg till fotograferingar. Torkade ansiktet med snö utanför barnhemmet och gick in och låtsades vara en vanlig människa. Jag pratade med normal röst, log. Det var bara teater.
Jag ville inte ha något barn istället för vår dotter. Jag ville bara överleva. Och så kom Iris, med sin ensamhet och sin förtvivlan. Som om jag inte sett tusen barns ensamhet i detta projekt, barn som väntar. Men den här ensamheten just den träffade mitt hjärta
Hemma sa jag till min käre make: Jag vet inte ens hur jag ska prata med dig om det här, och vad det är, men… jag fotograferade en liten flicka idag, och jag kan inte släppa henne. Ska vi ändå överväga henne? Och Anders svarade: Du fattar ju att du inte är riktigt närvarande? Vilka barn? Vi orkar knappt andas.
Ja, jag är inte mig själv. Och jag kanske aldrig blir det igen. Men man måste lära sig leva ändå.
Vi åkte till barnhemmet för att träffa Iris. Personalen kom in med henne. Hon var liten, med samma sneda ansikte, och gick stapplande som en liten krabba. Under näsan hängde ett grönt band med snor. Gud, så ful hon var, tänkte jag. Det var som ett misslyckat embryo. Vad var det jag hade sett i henne?
Iris tog på leksaken vi hade med oss, föll baklänges, satte sig i spagat och började gunga häftigt, tills pannan slog i golvet.
Bakom gunget hörde vi barnhemmets chef säga:
Linda, det här barnet har inte ens lätt utvecklingsstörning. Det är grav utvecklingsstörning. Ingen potential. Hon ska vidare till socialen, ni förstår? Hon är helt obildbar. Jag respekterar dig och din man, men det här… Socialen! Jag har fått sju avhopp på henne. Hon kan INGENTING, gör ingenting som hon borde enligt sin ålder. Förutom att sitta i spagat och gunga. Vi kallar henne för Sjöjungfrun…
Då hörde jag Anders, som jag knappt vågat se på hela mötet: Vet ni, vi vill gärna ha henne. Vi tar henne.
Efteråt frågade jag: Varför sa du det? Du ville ju inte? Och Anders svarade: Jag insåg att hon måste räddas. Ingen annan kommer göra det.
Vi adopterade Iris, till barnhemmets stora förvåning.
Iris var djupt deprimerad. Hon litade inte på världen. Världen hade varit farlig och lurat henne. Ingen hade sett henne eller älskat henne på två hela år. I två år hade hon ingen makt över sitt liv. Hon kunde inte be om något. Kunde inte leka. Hon rev och slog sönder allt. Hon var rädd för allt vatten, potta, pappa, hiss, vind, bilar… Hon åt bara mosad mat. Hon gick knappt. Kom i panik, hyperventilerade tills hon nästan och slutade andas.
Inuti skrek mitt eget sorg. Utanför skrek Iris. Jag vet varför man inte rekommenderar att adoptera barn när man sörjer. Man har inget kvar att ge. All kraft går åt att inte själv gå i bitar. Barnet kräver så mycket energi. Mer än man tror. Man måste hitta den nånstans. Jag hämtade från min egen sorg.
Jag sa till mig själv: Ditt elände är så litet jämfört med den här stackars flickans. Du har förlorat en dotter. Men du har en son, en dotter kvar, man, mamma, vänner, arbete, ett hem. Iris har aldrig haft något. Alls. Hon har det mycket svårare.
Vet du vem det där lilla, magra, sorgsna, alltid gnälliga och deprimerade barnet egentligen var, som vi tog in i familjen när vi knappt kunde stå?
Den lilla varelsen blev vår älskade dotter Iris. Sagor går fort att berätta, men att skapa ett nytt liv går inte fort. Nu har det gått nio år sedan hon kom hem till oss.
Iris har blivit den hon alltid var menad att vara lätt och livsglad, busig, snäll och hjälpsam, ömsint och förstående och mycket förlåtande mot oss, en söt flicka. Hon går i en vanlig skola i särskild klass. Hon utövar dykning. Dykning!
Hon säger: Mamma, det här dyket gick det direkt att hitta andningen och byta munstycke under vattnet… Då gråter jag.
Just nu är Iris på dykläger på Gotland. Hon har åkt dit med flyg. Hon är elva år. Hon ringer och kvittrar glatt: Mamma, det är så fint här, vi har badat fast det var storm och havet blev iskallt! Men det värms upp, vi har fått våra våtdräkter, och imorgon ska vi dyka! Vi åt fisk till middag men gav den till katterna, det finns så många katter här, du vet ju att jag inte gillar fisk! Men jag åt potatismos. Vi gick på en lång vandring, 13 kilometer, mina ben är helt slut…det är så vackert och här finns träd som är skyddade! Jag har blivit vän med jättefina tjejer! Och jag köpte kex för pengarna du gav mig och bjöd dem. Vi ligger i hängmattan… Jag längtar hem!
För vi räddade henne. Vi räddade oss själva också. Tillsammans, på denna flotte.
