Idag hände något som fick mitt hjärta att brista. Medan jag gick hem från jobbet fick jag syn på en hund som låg vid en bänk. Jag skyndade mig fram och såg att det var en labrador den hade en halsband som Emma hade slängt åt sidan i vredesmod. Djuret tittade upp på mig med svullna ögon, fulla av smärta.
Min bror och jag har knappt pratat på två år. Jag förstår fortfarande inte hur en så liten sak kunde bli en så stor konflikt.
Jag, Linnea, och min bror Erik Bergström är bara ett år ifrån varandra i ålder. Vi var alltid oskiljaktiga som barn. Stod alltid upp för varandra, oavsett vad. Om vi gjorde något dumt, tog vi alltid ansvar tillsammans. Vi gömde oss aldrig bakom varandra.
Vår hemstad, Söderköping, växte och blomstrade med åren. Vi hade tur med vår kommunchef, Lars Andersson, en man född och uppvuxen här. Han var en skicklig ekonom.
Efter universitetet kom han hem och började arbeta hårt. Snart fick han erkännande, och efter tio år blev han kommunchef.
Hans privatliv gick också bra. Jag, Linnea, började jobba som undersköterska på vårdcentralen efter min utbildning. Lars kunde inte låta bli att bli förälskad i mig. Vi gifte oss, och hela stan firade med oss. Erik var glad för min skull, även om hans ektenskap med Emma var långt ifrån perfekt.
När jag var ung ogift, brukade Emma muttra om mig kallade mig bortskämd eller inbilsk. Men efter mitt giftermål blev avundsjukan värre. Emma krävde mer och mer av Erik ett större hus, en finare bil, dyrare kläder
Hon klagade ofta: *”Andra har allt, och vi har ingenting!”* Erik försökte sitt bästa, men han kunde aldrig tillfredsställa henne.
Emma var också olycklig. Hon fick aldrig uppleva glädjen av moderskap. Under tiden fick jag två barn, byggde ett stort hus, och min man steg i graderna.
Familjeträffar slutade allt oftare i gräl. Varje gång Erik besökte mig och min familj, brukade Emma skälla på honom efteråt.
Den sista stormen kom på Eriks födelsedag. Jag gav honom en labradorvalp han hade alltid velat ha en hund. Lars gav honom en ny motorcykel.
Allt gick bra tills Emma, berusad, exploderade av ilska och hällde ut all sin frustration på mig:
*”Vad är det här, Linnea? En hund? Ska vi ersätta barn med en hund nu, eller?”*
Jag försökte lugna henne: *”Emma, sluta. Du kommer att ångra det här sen.”*
Men det hjälpte inte. Ett enormt bråk bröt ut, och gästerna delade sig i två läger. Lars viskade åt mig att vi skulle gå, så vi lämnade festen.
Två år gick. Den kvällen började Erik undvika mig. Vårt förhållande blev kallt, begränsat till några få korta möten. Samtidigt växte spänningen mellan honom och Emma.
På kvällarna gick Erik ofta ner till ån med Loke. De såg lyckliga ut tillsammans Erik kastade pinnar, Loke sprang glatt efter, och sedan låg han vid Eriks fötter och lyssnade på hans mjuka berättelser.
Jag hörde om detta från grannarna, men gjorde inget Erik var envis.
Efter det ödesdigra grälet hatade Emma mig och Loke allt mer. När Erik inte var hemma, kastade hon ut hunden, skrek åt honom, slog honom till och med.
De nyfikna grannarna hällde bara olja på elden:
*”Hör du, Emma, din man är nere vid ån med hunden igen”*
*”Igår träffade han Linnea, hennes man och barnen De skrattade och såg lyckliga ut!”*
Avundsjukan tog över Emma helt. En dag frågade Erik:
*”Emma, gör du illa Loke?”*
*”Vad bryr jag mig om din hund?!”* fräste hon och stormade iväg.
Loke började gömma sig för Emma och darrade när hon kom in i rummet.
Allt slutade den morgonen när Erik, på väg till jobbet, vrålade:
*”Jag är trött på din ständiga avundsjuka!”*
Ensam och full av ilska släpade Emma ut Loke i trädgården, band honom vid bänken och slog honom med bältet. Den stackars hunden tjöt av smärta. När hon släppt ut sin ilska, slängde hon bältet, packade och lämnade huset för gott.
På kvällen kom Erik hem men hittade inte Loke vid grinden. Huset var en enda röra. Vid bänken hittade han Loke hans händer knöt sig. Han lossade snabbt repet och bar honom till veterinären.
Jag var på väg hem när jag såg min bror med den blödande hunden i famnen:
*”Linnea, hjälp mig”* sa han med skrovlig röst.
Vi bar in Loke på undersökningsbordet. Jag undersökte honom noggrant:
*”Vem gjorde det här mot honom?”*
*”Emma”* Erik tittade ner.
Jag nickade tyst. Syrde ihop såren, tvättade hans ögon och gav honom vatten.
Senare i korridoren viskade Erik ångerfullt:
*”Förlåt mig, Linnea”*
*”Sluta nu,”* log jag trött. *”Och Emma då?”*
*”Nej, Linnea. Inte efter det här.”*
Jag ringde Lars:
*”Kom och hämta mig, snälla.”*
När han hörde min utmattade röst, var han redan på väg.
En halvtimme senare stod han i korridoren. När han såg oss syskon omfamna varandra medan Loke gnydde svagt, frågade han inget han log bara:
*”Kom nu, hjältar.”*
De tog med sig Erik hem och gav honom råd om hur han skulle sköta om Loke.
När jag berättade för vår mamma vad som hänt, suckade hon bara:
*”De borde ha skiljt sig för länge sedan.”*
Sedan gick hon till Erik för att hjälpa honom städa upp i huset.
På verandan satt Erik och klappade Loke. Mamman kom fram och strök dem båda över huvudet:
*”Lever ni?”*
*”Ja,”* svarade Erik.
Från huset kom en härlig doft kokt kött och färska grönsaker. Loke nosade i luften och viftade på svansen. Erik log och reste sig.
Livet gick vidare.
