Efter att ha hört denna märkliga historia av min väninna, blev både mitt och min mans förhållningssätt till människor annorlunda. Vi började umgås mindre tätt med våra bekanta och pratade ännu mindre öppet om våra liv. Vi har inte slutat lita på dem, och vi har fortfarande en god relation, men vi släpper inte in någon in på djupet. Allt detta efter en besynnerlig och obehaglig drömsekvens om något som hände min väninna och hennes make.
De hade varit nära med ett annat par länge. Männen hade jobbat sida vid sida. Kvinnorna hade pluggat ihop på universitetet i Uppsala, trivts i studentgäng, förlorat och funnit sig själva bland gula löv på hösten och filtar på Valborg. Min väninna presenterade till slut sin vän för sin makes kollega, och snart stod de på perrongen tillsammans, förälskade, inför nya liv.
Men så slutade väninnans man sitt jobb inom byggbranschen i Stockholm och hittade något bättre betalt i Göteborg. Hans fru började själv arbeta som sjuksköterska och gjorde karriär. Lägenheten i Enskede byttes mot radhus i ett vindpinat villaområde. De sågs inte lika ofta sedan dess. Livet blev slingrigt ibland var hennes väninna sjukskriven mellan barnen, ibland var hon hemma med feber och kaffe. Till slut blev hon uppsagd av sin strama chef, någonstans mellan fläckvisa snöfall i november.
Mannen slet hårt, fyra barn sprang med strumpor på halt parkett och han försökte hålla lyxen på normal nivå, som folk säger i Dalarna. Det gick ändå rätt hyfsat för dem. Ett stort hus, bilturer till sjön, surdegsbröd på lördagar. Märkligt nog drogs deras ekonomi mer jämlik, men de blev aldrig riktigt rika.
Det andra paret fick aldrig några barn. De reste hellre till Toscana, åt glass på Södermalm och köpte små dyra kläder som låg oanvända i garderoben. De levde så, log snett och rörde sig tryggt bland kontorskaffet och pappershögarna.
En dag i den långa midsommarnatten bestämde min väninna sig för att bjuda in paret till sommarhuset i Småland. De såg framför sig grillkvällar under ljusa hängbjörkar, simturer i den svarta sjön, blåbärsplockning och tystnad mellan tallarna. Väderleksrapporten lovade evig sol. Hon ringde sin vän och berättade om inbjudan. Glatt svarade vännen, men sa att hon behövde prata med maken först och sedan återkomma med svar.
Mobilen hamnade då hastigt på köksbordet utan att samtalet avslutades. Ljudet svävade ut, och plötsligt hörde min väninna och hennes man märkliga, hårda ord som flytande moln i dröm, nästan overkliga.
Det lät som om det andra paret satt där och skrattade åt dem. De sa saker som att min väninnas familj fattade nada om livet. Fyra barn varför så många barn? De borde skickat två till fosterhem om de inte hade råd. Huset var en ruffig ruin, barnen lekte som ystra älgar och kvinnan var urtråkig som bara kunde tala om blöjor och skolkataloger. Hennes man vilken tölp, han kunde väl knappt hålla i en påse från ICA.
Så bröts samtalet abrupt. Mina vänner satt där i köket, som förstenade. Deras hjärtan låg utspillda på diskbänken under lampans sken. De tänkte att de borde konfrontera det andra paret, kanske ta ett snabbt tåg till Stockholm och säga några sanningens ord.
Men just då ringde det. Det var väninnans man. “Vi kommer gärna över i helgen,” sa han, rakt och vänligt, som om han nyss inte klippt itu deras värld med ord. Min väns man mumlade ett “Ja, det blir toppen” och lade på.
De diskuterade länge och bestämde sig för att vänta. Se vad som skulle hända när gästerna kom. När helgen kom dök paret upp tillsammans med några billiga burkar filmjölk och smågodis till barnen, inköpta för en spottstyver på Willys. Redan i hallen sa väninnans man:
Vad har ni egentligen för liten lön, ni verkar inte kunna köpa nåt ordentligt! Äh, vi har dukat upp, ni ska få riktigt god mat och sedan måste ni hjälpa till, det finns massor av jobb.
Mina vänner satt tysta, nästan paralyserade, och allt blev gränslöst absurt när kvinnan sa:
Och hur kommer det sig att ni inte har barn än?
Vi väntar lite, vi är inte redo, svarade vännen.
Jag förstår precis. Bara idioter skaffar barn. Kloka människor lever för sig själva, sa hon och ryckte på axlarna, med en blick som is över Mälaren på vintern.
På dessa ord stannade tiden till. Mina vänner förstod då, likt mystiska symboler i en dröm, att de hört allting. Men ingen anar ännu från var. De besökande fann snart en ursäkt och åkte därifrån lika plötsligt som de kommit.
Vad tänker du om det här? Borde värdparet ha varit snälla mot sina gäster, eller tvärtom hårdare eller något helt annat? Vad hade du gjort, om du vandrat vilse i en så märklig dröm?
