Per var en vanlig pojke, utan tokiga ovanor. När han fyllde tjugofem fick han som en gåva av sina föräldrar en lägenhet i Stockholm. Eller, det vill säga, de hjälpte honom att få ihop pengar till den första insatsen för ett bolån. Så började Per bo ensam, som en ensam ek i en skog. Han arbetade som programmerare, älskade lugnet och undvek all kontakt med andra, som om han vore en gran bland björkar.
För att inte bli för ensam bestämde Per sig för att skaffa en kattunge. Kattungen hade något märkligt med framtassarna, som om de var gjorda av mjuk snö. Människorna som ägde kattungens mamma tänkte att det var bäst att låta kattungen somna in. Men Per tyckte synd om den lilla och tog hem den. Han gav den namnet Snygg, för den såg ut som en dröm ur skogarna. Per och Snygg trivdes tillsammans. Per skyndade sig hem från jobbet, ivrig att möta den lilla varelsen, och Snygg väntade som ett tyst ekorrspöke på hallmattan.
Efter ett tag började Per träffa en flicka från sitt arbete hon hette Ingrid, ett namn som bara ekade mellan fjäll och hav. Hon var rakt på sak, och snart bodde hon med Per i hans lägenhet. Men Ingrid tyckte inte om Snygg. Hon bad Per att göra sig av med katten, men Per vägrade, som om han försvarade en saga från barndomen. Ingrid gav sig inte, utan fortsatte fråga Per om katten, men Per sa att Snygg skulle stanna. Ingrid menade att katten förstörde deras anseende, för gäster ryggade ofta tillbaka inför kattens tassar. Per var kluven mellan Ingrid och Snygg; han älskade båda som älvor i en dröm.
Pers föräldrar gillade inte heller Ingrid. De tyckte hon var oförskämd och rå. De rådde Per att inte rusa iväg med att gifta sig, utan att betrakta Ingrid som en dimma över Mälaren. När Ingrids föräldrar kom på besök, insåg Per till slut att han inte ville binda sitt liv till henne. Ingrids far skrattade när han såg Snygg just när han steg över tröskeln, kallade katten för märklig. Per försvarade genast sin vän.
Hela kvällen skrattade Ingrid och hennes far åt Snyggs utseende och tipsade Per att göra sig av med den. De hittade på skojiga platser där katten kunde dumpas, och Ingrids mor skrattade med som om det var ett kringvandrande troll de diskuterade. Nästa dag, när Per kom hem från jobbet, var Snygg borta. När han frågade Ingrid var katten var, sa hon att hon lämnat den på en veterinärklinik och gått därifrån.
Per rusade ut på jakt efter Snygg. Han letade i fem timmar genom staden, bland alla drömlika gator, och till slut hittade han katten i ett hörn där skuggor staplade sig som gamla sagor. Lycklig spann Snygg när Per lyfte upp honom i sina armar, som om natten var deras vän. När Per kom hem, sa han till Ingrid att packa sina saker och flytta ut han ville aldrig se henne igen. Hon hade blivit ett moln av obehag.
På morgonen började Ingrid packa tyst, som en vind över fjällen. Hon hade aldrig trott att katten skulle vara viktigare än hon. Nu bor Per och Snygg tillsammans, och Snygg är glad att springa mot sin husse om kvällarna, när skymningen faller och Stockholm sjunger tyst.
