Petter var en enkel pojke, utan några dåliga vanor. När han fyllde 25 år gav hans föräldrar honom en lägenhet ja, på ett drömlikt sätt hjälpte de honom att ordna pengar till den första insatsen, och sedan började han bo själv. Allt var tyst och stilla; Petter arbetade som programmerare, föredrog det lugna livet, och ingen knackade på hans dörr.
För att göra dagarna mindre ensamma bestämde han sig för att skaffa en kattunge. Den lilla katten hade konstiga framtassar, så märkliga att de gjorde folk obekväma. De som ägt kattens mamma ville avliva den, men Petter led med den, tog hem den med sina drömmiga händer och gav den namnet Skön. Efter det kände han sig plötsligt lycklig Skön väntade alltid på hallmattan när Petter kom hem från jobbet, spinnande som om han var en del av golvet.
Efter ett tag började Petter umgås med en flicka från jobbet, och det drömlika blev ännu mer surrealistiskt. Flickan hon hette Ylva, ett namn som bara existerar i Sverige var bestämd och tog sig in i Petters liv med oväntad fart. Inom en månad flyttade hon in, nästan som om hon glidit in genom väggen. Men genast tog Ylva illa vid sig av Skön och krävde att Petter gjorde sig av med katten. Petter sa nej, för Skön var hans räddare i ensamheten. Men Ylva gav inte upp, hon blev en återkommande storm. Petter försökte förklara att katten var viktigare än väggarna de bodde i. Ylva sa att Skön fördärvade deras rykte gästerna blev chockerade av tassarna, det var som om han bar spöklika skor.
Petter blev en trasig spegel, sliten mellan kärleken till Ylva och den till Skön.
Hans föräldrar Ingrid och Lennart var också skeptiska till Ylva. De tyckte att hon var ouppfostrad och högljudd, som en störande bris från Ångermanland. De bad honom att inte rusa till stadshuset för att skriva under något, att vänta, att låta tiden tala.
När Ylvas föräldrar kom på besök, blev allt som en snurrande dröm. Ylvas pappa, Sven, skrattade när han såg Skön sa att katten såg ut som något från en mardröm, och då blev Petter Sköns beskyddare. Under hela kvällen hånade Ylva och Sven Sköns konstiga tassar och föreslog absurt nog att man kunde placera katten på en ö eller i en garderob. Ylvas mamma Anna skrattade också ingen förstod drömmens logik.
Nästa dag när Petter kom hem från jobbet, fanns inte Skön där. Bortblåst som en vind på fjället. Han frågade Ylva, och hon sa att hon tagit katten till veterinären och lämnat honom där. Petter sprang ut, sökte efter Skön med fantasiens fötter, fem timmar utan vila. Till slut hittade han katten liggande som en vacker sten, Skön spann i hans armar och Petter kände en frid som frost på en vintermorgon.
När han kom hem igen, sa han till Ylva att hon skulle packa sina saker och flytta hon var som ett ekande rop i lägenheten. Han ville aldrig se henne mer; allt hade blivit så motbjudande, som sur mjölk.
På morgonen packade Ylva i tysthet sina drömmar och lämnade lägenheten. Hon förstod aldrig att katten skulle betyda mer än hon. Skön och Petter lever nu tillsammans, och katten stortrivs varje kväll spinner han på hallmattan när Petter kommer hem från jobbet, som om det inte finns någon gräns mellan dem och världen.
