Du, har jag berättat om hur våra grannar försökte sätta oss på plats helt utan anledning? Det var typiskt stockholmstristess, alltså.
Detta var fem år sen nu. Då hade jag och min man redan två barn, och vi klämde in oss alla fyra i ett pyttelitet studentrum i Årsta. Du kan ju fatta att vi verkligen behövde mer utrymme. Vi pratade om det hela tiden men mer än så blev det inte förrän vi fick veta att vi väntade barn nummer tre.
Då blev det akut: vi var tvungna att fixa större boende. Den enda möjligheten vi såg var att sälja vårt lilla krypin, lägga på sparade slantar och hoppas på att vi kunde få loss en trerummare någonstans i utkanten av Stockholm.
Sagt och gjort! Vi sålde lyan, la ihop allt vi hade, och köpte till slut den där efterlängtade trerummaren i en äldre fastighet i Hägersten. Lägenheten var helt nyligen renoverad, så det var bara att rulla in möblerna och flytta in.
Allt kändes toppen men glädjen blev kortvarig. Plötsligt började grannarna några våningar upp att ihop sig och tydligen bilda ett litet gäng mot oss. De uppförde sig som att de ägde hela huset.
Klagomålen började hagla in direkt.
Varför stod porten på glänt så länge förra onsdagen?
Men vi hade ju släpat in massor med flyttlådor och möbler, så självklart gick det inte stänga på stört.
Varför står din bil exakt under mina fönster?
Men alltså, vi har första våningen och min bil står under våra fönster. Dina fönster ligger ju över mina, vad ska jag göra?
Sen kom nästa anklagelse som gjorde mig galen.
Dina barn springer omkring som galningar när de kommer från förskolan! De stör mig. Och du sätter på tecknat för dom!
Men hallå, hur kan mina ungar störa dig? Du bor ju ovanför oss!
Sista droppen var när grannarna började tjafsa med min gravida fru som skulle föda om bara några veckor. De dök upp en eftermiddag när hon var ensam hemma. Det var några damer som började skrika och klaga.
Vi vill prata.
Om vadå?
Din make stod och rökte vid porten och släppte in en främmande man som nu går runt och försöker sälja extranycklar till porten!
Min man röker inte ens (vilket jag verkligen inte gör, jag har aldrig ens hållit i en cigg). De fortsatte: om den där knackaren säljer portnycklar till okända, kan ju vem som helst ta sig in!
När jag kom hem och fick höra allt detta, tappade jag tålamodet totalt. Gick raka vägen upp till dem och sa rakt ut att nu fick det faktiskt vara nog.
Efter det där blev det lugnare. Vi blev väl inte vänner direkt, men vi slapp alla galna klagomål. Men fortfarande säger de knappt ett hej när vi ses i trapphuset Så typiskt svenskt, eller hur?
