När Åke kom hem med den senaste gästen, skrattade hans hustru så högt att de tre kattungarna, som rusade fram för att undersöka, snabbt sökte skydd bakom hennes ben. Katthonan, uppmärksam på sina ungar, slet sig fri från Åkes famn och började ömsint slicka dem.
Åke arbetade som chaufför i en liten budbil, körandes mellan olika adresser utanför Stockholm. Den lilla depån utanför staden, där ett tiotal likadana bilar stod uppställda, erbjöd både parkering, fikarum och en digital stämpelklocka för personalen.
Han satte sig bakom ratten och startade motorn. Den gamla bilen skakade och hostade som vanligt. Vid lunch pausade han och var just på väg till kaffebordet när ett märkligt ljud hördes från motorhuven, trots att den var avstängd.
Det lät som om en rem gnisslade eller om fläkten stötte på något, men motorn var ju av Åke kastade en blick på sina kollegor, som satt och småpratade, men bestämde sig ändå för att kontrollera saken. Han öppnade huven och blev mållös: där, på fläktens lock bredvid kylargrillen, satt en liten svart kattunge, indränkt i olja, och pep svagt.
Kroppen vek sig under Åkes blick. Han tänkte för ett ögonblick på vad som hade kunnat hända om kattungen hamnat bland de rörliga delarna. Han tog ett djupt andetag, lyfte försiktigt upp den lilla och stängde huven, för att sedan återvända hem.
Hemma blev det liv i luckan:
Usch, vilken slarver! Ska du inte titta igenom bilen innan du åker? Tänk om du kört ihjäl den! Det där får aldrig hända igen, hör du! Då kan du lika gärna sova på jobbet!
Åke försökte försvara sig, med händerna i luften, medan kattungen redan spann nöjt i hustruns famn, och snart bars in i badrummet för tvätt och gos. Därifrån hördes snart blid ton, viskningar och pussljud.
Åke suckade tungt. Han försökte erinra sig när han sist hört sådan ömhet riktad mot sig. Minnet svek honom han gick ut och trampade mot depån igen.
Nästa dag, lite vis efter gårdagen och med mycket försiktighet, öppnade han motorhuven allt rent. Han hukade sig för att kolla under bilen. Där, just där, satt en röd-vit kattunge! Så fort Åke lutade sig ner, ylade den och kom springande.
Han lyfte det andra fyndet och försökte förstå varifrån det plötsligt kommit. Med tanke på hustruns barska ord styrde han nu direkt hem.
Denna gång blev det ingen utskällning. Tvärtom såg hon på Åke med något man kunde kalla respekt:
Snyggt jobbat! Det här är det första förnuftiga du gjort på tjugo år, sa hon, innan hon tog med den lilla i badrummet och den svarta följer nyfiket efter.
Åkes dag blev för en gångs skull upplivande och trygg. Under middagen satt de fyra vid bordet två kattungar som klättrade upp i hustruns knä, klöste och bråkade, medan hon skrattade så hjärtligt och ungt att Åke mindes varför han en gång förälskat sig i henne.
Nästa gryning vågade han, med lätt bävan, undersöka bilens undersida.
Herregud! utbrast han.
Där satt en tredje kattunge, grå med vita tecken. Åke tog även det lilla livet hem.
På kvällen drog hustrun med Åke till en klok gumma utanför Uppsala, någon som folk i bygden kallade för “vis kvinna och magiker”. Efter sitt besök fick Åke höra: två kärleksdrycker, tre förbannelser och ett ont öga. Kur: en månads arbete och fem tusen kronor.
Nästa morgon tvekade Åke inför bilen. Han rökte långsamt, samlade mod, böjde sig och där låg nu en vuxen grå honkatt med slappa spenar; klart att hon var mor till de tre små.
Vad nu, tänkte Åke, helt matt. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Han öppnade dörren till hytten. Katthonan pep och hoppade smidigt in.
När Åke bar in henne i villan skrattade fru Ingrid så högt och smittande att kattungarna, som rusat fram på ljudet, blev rädda och kröp bakom hennes ben. Katthonan såg sina ungar, slank ur Åkes grepp och började omedelbart slicka dem ömt.
Åke betraktade allt med häpnad som om han såg något helt nytt.
Vad sysslar hon med egentligen? undrade han.
Oj, så blåögd du är! skrattade Ingrid. Har du inte förstått än? Katthonan har skaffat sig ett hem för ungarna och själv blev hon också omhändertagen.
Ingrid klappade henne över sidan, skakade på huvudet:
I hela mitt liv har jag aldrig sett något liknande. Sådant kräver en särskild kattlogik.
Mot veckans slut meddelade Ingrid att Åke skulle ut på fisketur. Åke tappade hakan och fick ögon stora som kaffekoppar.
Åk nu, åk! Jag bjuder hem mina väninnor. Det är ingen plats för dig, så håll dig undan förstått?
Ja… mumlade Åke, osäker på om detta var ett glädjebesked eller inte. Men hans åsikt var, milt sagt, ovidkommande.
Strax före Åke gick ut, kom Ingrid fram och kysste honom.
Jag har alltid vetat, sa hon, att du är en underbar man.
Han ställde sig på farstukvisten och blickade ut.
Herregud, vad det är fint här! viskade han. Varför har jag aldrig märkt det förr?
Fåglarna kvittrade. Och i hans bröst sjöng också något.
Ingrids väninnor började anlända; var och en med sin flaska och något att tugga på. I mitten av bordet installerade sig den stora grå katthonan, stolt och värdig. De svenska kvinnorna hällde upp champagne och höjde sina glas:
Skål för den kloka värdinnan som hittar hem för både ungar och sig själv!
Ingen mindes senare vad nästa skål egentligen handlade om. Katthonan sträckte ut sig på dukens mitt och kisade nöjt mot festdeltagarna. Hon visste precis här är hon älskad, här är hennes hem.
På soffan snusade hennes kattungar, tätt ihop i en sömnig, turbulent hög.
Så, summan av kardemumman: En enkel skål.
Hälsa åt kloka kvinnor och deras män som har turen att få leva nära dem.
Och detsamma önskar jag er alla.
