Kvinnan packade väskorna och försvann åt okänd riktning
Sluta låtsas vara någon slags helgon. Allt ordnar sig. Kvinnor lugnar sig ju, skriker lite, sen är det bra.
Det viktiga är att målet är nått. Nu har vi en son. Släkten lever vidare.
Dina sade ingenting.
Göran, Dina lutade sig fram och sänkte rösten till en viskning, du sade för en vecka sen att du hade tagit hand om Sofias graviditet. Vad betyder det?
Göran la ifrån sig gaffeln och lutade sig bakåt i stolen.
Det betyder precis vad det låter som. Hon har krånglat i fem år. Inte redo, karriären, kan vi vänta?
När då? Jag är trettiotvå nu, Dina. Jag ville ha en arvtagare. En riktig familj, som folk.
Så jag bytte ut hennes p-piller.
Dina satte i halsen.
Har du sagt det till henne? När då?
Den dagen hon drog, muttrade Göran. Hon började skrika. Då sa jag bara, vänj dig, gumman, du ville ju själv ha barn, jag hjälpte bara till.
Trodde hon skulle lugna sig. Men hon nej, hon är inte klok. Tog väskan och försvann.
***
På köksbordet, mellan en hög av smutsiga nappflaskor, låg brors övergivna hårborste.
Dina stirrade på den och kände irritation koka inom sig. Måste det alltid vara skräp överallt?!
Spädbarnet i spjälsängen i rummet bredvid hade äntligen tystnat, men tystnaden gav ingen lättnad inom en timme, max två, börjar allt om igen!
Dina rättade till morgonrocken och satte på vattenkokaren. Bara en månad sen hade de hämtat Sofia, hennes svägerska, från BB. Göran hade strålat, fjäskat för barnmorskorna med enorma buketter, och Sofia
Sofia såg ut som om hon var på väg till sin egen avrättning.
Dina hade skrivit av det på utmattning. Första barnet, hormoner, allt det där Men hon hade reagerat då.
Ytterdörren smällde brorsan kom hem från jobbet. Han steg in i köket och började genast rota i kylen, samtidigt som slipsen drogs loss.
Finns det nåt att äta? frågade han utan att se på henne.
Makaroner i kastrullen. Och prinskorv har jag kokat.
Göran, han sover precis nu. Kan du försöka vara tyst?
Göran fnös, tog fram en tallrik.
Jag är trött, Dina. Hela dagen har kunder skavt sönder mig.
Hur går det med Sparven?
Sparven? Dina slog ned koppen i bordet aningen hårdare än tänkt. Hans namn är Arvid. Din son.
Och han skrek tre timmar i sträck. Magen gör ont.
Äsch, du klarar det där, Göran ryckte på axlarna och satte sig. Du, det har kvinnor i blodet.
Vår mamma klarade oss två själv när farsan pendlade på byggen.
Dina bet sig i läppen. Hon ville kasta tallriken på honom.
Det var tillfälligt hon bodde här, tills hyresskulden på designstudion var löst, men på två veckor hade hon blivit gratis barnvakt, kock och städerska.
Och Göran betedde sig som om ingenting hänt. Som om inte hans fru packat och försvunnit.
Har Sofia ringt? frågade Dina, och såg bror kasta i sig maten.
Göran stelnade med gaffeln i mun. Ansiktet mörknade ett ögonblick.
Hon svarar inte. Trycker bort samtal. Stört, va? Lämna sitt barn Hur kan man bara?
Hon är sur för att jag bytte ut hennes piller. Så att det gick fortare.
Du är en riktig skitstövel, Göran, sa Dina tyst.
Va?! han spärrade upp ögonen. Jag gör allt för familjen! Jag jobbar, drar in pengar!
Men det är hon som ditchar barnet! Vems fel är det egentligen?
Du berövade henne möjligheten att välja, Dina reste sig. Du lurade den du påstår dig älska.
Hur väntade du dig att hon skulle reagera? Tack, älskling, för att du krossade mitt liv?
Åh, sluta, Göran viftade bort henne. Hon lugnar sig. Vad ska hon göra? Barnet och grejerna är kvar.
Pengarna tar slut då kommer hon kånka tillbaka. Men du kan hjälpa till, va?
Jag hinner verkligen inte, det är bokslut snart.
Dina svarade inte. Hon gick ut ur köket, in i barnrummet.
Arvid snusade, de små knutna händerna vilade mot kinden. Dina såg på honom, hjärtat splittrades.
På ena sidan det lilla försvarslösa knytet. På andra Sofia, i fällan hon aldrig sett.
Det var synd om båda.
Hon tog upp mobilen, öppnade meddelanden. Sofia var senast inloggad för tre minuter sen. Det tog lång tid innan hon skrev. Och suddade. Och skrev.
Sofia, det är Dina. Jag ber dig inte komma tillbaka. Jag vill bara veta att du är okej.
Och det är tungt här. Snälla, kan vi prata? Bara prata, inget skrik.
Svar kom efter tio minuter.
Jag bor på hotell. Om tre dagar åker jag på tjänsteresa till Göteborg i tre veckor.
Det där var bestämt innan ja, innan allt. När jag är tillbaka lämnar jag in om skilsmässa. Jag överger inte Arvid, Dina.
Men jag kan inte vara där nu. Jag kan inte ens se på honom, förstår du? Jag ser Göran i honom!
Dina suckade.
Jag förstår. Verkligen. Göran har berättat allt.
Jaså? Är han stolt?
Typ. Han är säker på att du kommer tillbaka.
Låt honom drömma. Dina, om det blir för mycket säg. Jag hittar pengar till barnvakt.
Men tillbaka går jag aldrig.
Dina la ifrån sig mobilen och drog efter andan. Hon behövde jobb, hon behövde betala av skulder, börja sitt eget liv.
Men att lämna Arvid i Görans händer, som knappt vet vart blöjorna ska sitta, kunde hon inte.
***
Följande tre dagar blev som en lång, förvriden mardröm.
Göran kom hem sent, åt och stupade på soffan.
Alla förslag om hjälp med Arvid bemötte han med: Jag är trött eller Du vet bättre hur man gör.
En natt skrek Arvid så häftigt att Dina brast.
Hon gick in till sin brors rum och slog på lampan.
Upp, sa hon frostigt.
Göran knep ihop ögonen och gömde sig under kudden.
Dina, lämna mig. Jag ska upp vid sex.
Struntar jag i. Gå och gunga din son. Han vill äta och mina händer skakar av utmattning.
Är du från vettet? Göran satte sig rufsig i sängen Det är för sånt här du bor här! Jag ger dig mat och boende!
Jaså, så jag är hushållerska nu? Dina exploderade.
Kalla det vad du vill, muttrade han. Sofia kommer tillbaka, då kan du vila. Nu får du sköta det.
Dina gick ljudlöst ut.
Den natten sov hon inte mer. Hon satt i köket, vaggade vaggan med foten och tänkte hur hon skulle lära Göran en läxa. Nu hade det gått för långt.
När Göran gått till jobbet nästa morgon skrev hon till Sofia igen.
Vi måste ses. Idag, när han är borta. Snälla.
Sofia gick med på det.
De möttes i en liten park nära huset.
Sofia verkade krossad: blek, mörka ringar under ögonen, utmärglad.
Hon stod länge vid vagnen och såg på Arvid. Hennes händer skakade.
Han har vuxit, mumlade hon. Bara två veckor och han ser helt annorlunda ut
Sofia, han minns dig inte ens, sa Dina mjukt.
Jag vet, Sofia gömde ansiktet i händerna. Jag är inte ett monster. Jag tror jag älskar honom, innerst inne, det är min pojke.
Men att tänka på att leva med Göran, dela säng med han som svikit så grovt det är som att kvävas.
Men om du slapp Göran? frågade Dina.
Sofia såg förvånat upp.
Vad pratar du om?
Han är säker på att du är hans egendom. Att du och Arvid är något att visa upp.
Men sanningen är att han aldrig varit pappa. Han är chef över Perfekta familjen.
Han går aldrig upp på natten. Han fattar inte ens hur man gör välling. Det enda han ville ha var ett barn, inte att ta hand om en unge.
Så vad föreslår du?
Åk på din resa, Dina blev bestämd. Jobba, få distans.
Jag stannar här tre veckor till. Under tiden fixar jag allt vi behöver.
Vadå förbereda?
Skilsmässa. Och fördelning av vårdnaden. Du ska inte behöva bo där mer. Hyr en egen lägenhet. Jag flyttar in och hjälper dig med Arvid tills det löser sig.
Jag har hittat några frilansjobb, ekonomin löser sig. Vi klarar oss utan honom.
Sofia såg henne skeptiskt.
Och du vågar gå emot din egen bror?
Han må vara min bror, men han har betett sig föraktligt. Jag tänker inte vara del av hans fusk.
Han tror jag är på hans sida bara för att jag står utan bostad. Han har fel.
Sofia var tyst länge, såg på solfjädern som glittrade över barnvagnens sufflett.
Och Göran? Han släpper inte Arvid. Han kommer skapa kaos.
Det blir bråk, nickade Dina. Men vi har ett trumfkort. Han har erkänt att han manipulerat hennes piller. Om det kommer fram i tingsrätten Jag vittnar.
Och berättar om all hans hjälp hemma.
Han vill inte ha barnet, Sofia. Han vill kontrollera någon.
När han fattar vad riktigt ansvar kräver, backar han. Han spelar hellre hjälte inför gubbarna än byter blöja på natten.
För första gången log Sofia försiktigt.
Du har vuxit, Dina.
Jag var tvungen, suckade hon. Så, är vi överens?
Ja. Tack, verkligen.
Tre veckor rusade förbi.
Göran blev allt surare, märkte att Dina inte längre kom springande så fort han klev över tröskeln.
När kommer Sofia? klagade han en kväll och slängde portföljen på soffan.
Imorgon, sa Dina enkelt med Arvid i famnen.
Äntligen. Då kan vi gå ut och äta, jag är less på dina makaroner.
Måste köpa något till henne så hon inte gnäller. Ett smycke, kvinnor älskar ju sånt.
Dina såg på honom med avsmak.
Tror du en ring löser allt?
Hörru, Göran gick fram, försökte lägga handen på hennes axel men hon drog sig undan. Sluta spela helig.
Allt ordnar sig. Kvinnor lugnar sig, skriker färdigt och så är det glömt. Det viktiga är målet. Vi har en son, släkten bärs vidare.
Dina svarade inte.
***
Nästa morgon kom Sofia medan Göran var på jobbet. Hon gick aldrig in, väntade i bilen. Dina hade packat allt nödvändigt.
Tre vändor krävdes för att bära ned allting. Arvid sov gott i babyskyddet.
När sista väskan var nere gick Dina upp och lade nycklarna på köksbordet, där Görans hårborste för tre veckor sen låg. En lapp bredvid.
Göran, vi har gått. Försök inte hitta Sofia, hennes advokat kontaktar dig. Arvid är med henne. Jag också.
Du ville ha familj men glömde att tillit inte byggs med lögner.
Makaronerna finns i kylen. Dem får du fixa själv nu.
De åkte.
Sofia hyrde en liten, men trivsam, lägenhet i en annan del av staden. De första dagarna var tunga: Arvid var missnöjd, Sofia grät ofta, Dinas telefon exploderade av samtal och rasande sms från bror.
Göran skrek i luren, hotade, svor. Han lovade stämma dem båda, ta Arvid ifrån dem, och lämna dem utan ett öre.
Dina lyssnade lugnt.
De tog sig igenom.
När det blev skilsmässa i tingsrätten yttrade Göran inte att han ville ha barnet. Det visade sig att Dina haft rätt besväret lockade honom inte, hellre betalade han underhållet.
Ingen begärde träffar med arvtagaren.
