När farmor fick veta att hennes barnbarn ville kasta ut henne från lägenheten, sålde hon den utan att tveka.
Varför ta ett bolån när man kan vänta tills farmor dör och ärva hennes lägenhet? Så resonerade min mans kusin, Håkan. Hans fru, Elin, och deras tre barn levde i ständig väntan på arvet. De vägrade ta lån och drog hellre drömmar om dagen då farmors lägenhet skulle bli deras. Just nu bodde de trångt i Elins mors tvåa i Malmö, vid Öresundskusten, och det tyckte de inte om alls. Håkan och Elin viskade allt oftare om hur de kunde “lösa problemet” med farmor.
Men farmor, Ingrid Margareta, var en riktig pärla. Vid sjuttiofem var hon full av energi, levde livet fullt ut och klagade aldrig på hälsan. Hennes hem i centrala Malmö var alltid öppet för vänner, hon använde en smartphone, besökte utställningar och teatrar och flirtade till och med lite på danserna för pensionärer. Hon strålade av glädje, och hennes liv var ett exempel på hur man kan njuta av varje dag. Men för Håkan och Elin var det ingen anledning till stolthet, bara irritation. De var trötta på att vänta.
Till slut rann deras tålamod över. De bestämde sig för att Ingrid Margareta skulle skriva över lägenheten på Håkan och flytta till ett äldreboende. De gjorde ingen hemlighet av det, påstod att “farmor skulle må bättre där”. Men Ingrid Margareta var inte den som gav upp så lätt. Hon vägrade bestämt, och det satte igång en eldstorm. Håkan rasade, skrek att hon var “självisk” och “borde tänka på barnbarnen”. Elin hällde bensin på elden, antydde att farmor “levt för länge”.
Vi blev chockade när vi hörde detta. Ingrid Margareta hade alltid drömt om att resa till Indien – se Taj Mahal, andas in kryddornas doft, vandra genom Delhis gator. Vi erbjöd henne att flytta till oss, hyra ut hennes lägenhet och spara till resan. Hon gick med på det, och snart började hennes rymliga trea i stan ge en bra inkomst. När Håkan och Elin fick reda på detta, blev det ett jätteskandal. De ansåg att lägenheten rätteligen var deras och krävde att farmor skulle låta dem bo där. De anklagade till och med min man, Olle, för att ha “manipulerat” farmor för arvets skull. Håkan gick så långt att han krävde hyran, kallade den “hans lagliga del”. Vi sa nej, punkt slut.
Elin började dyka upp hos oss nästan varje dag. Ibland ensam, ibland med barnen, ibland med löjliga presenter. Hon frågade hur farmor mådde, men vi såg hennes äkta motiv – hon och Håkan hoppades fortfarande att Ingrid Margareta snart skulle “gå bort” och lämna dem arvet. Deras girighet och fräckhet var ofattbar.
Under tiden hade Ingrid Margareta sparat ihop tillräckligt och åkte till Indien. Hon kom tillbaka strålande, med en väska full av berättelser och foton. Vi föreslog att hon inte skulle stanna där – sälja lägenheten och fortsätta resa, och på ålderns höst bo hos oss i lugn och ro. Hon funderade och bestämde sig. Hennes stora lägenhet såldes för en bra summa, och med pengarna köpte hon en mysig etta i Malmös utstraße. Resten investerade hon i nya äventyr.
Ingrid Margareta reste genom Spanien, Österrike och Schweiz. I Schweiz, under en båttur på Genèvesjön, träffade hon en fransman vid namn Pierre. Deras romans var som ur en film – vid sjuttiofem år gick hon och gifte sig med honom! Vi och Olle flög till bröllopet i Frankrike, och det var magiskt att se henne stråla i vit klänning, omgiven av blommor och leenden. Ingrid Margareta förtjänade den här lyckan. Hon hade jobbat hela livet, uppfostrat barn, hjälpt barnbarnen, och nu levde hon äntligen för sig själv.
När Håkan fick höra om att lägenheten var såld, exploderade han av ilska. Han krävde att farmor skulle ge honom ettan, hävdade att “hon redan hade fått nog”. Hur han tänkte få plats där på fem personer var en gåta. Men det brydde vi oss inte om längNär Håkan och Elin till slut insåg att deras planer gått om intet, försvann de ur farmors liv för gott.
