2 mars
Jag hade aldrig kunnat ana att mitt liv i Småland skulle ta en sådan vändning. Min mor, Barbro Lindqvist, blev plötsligt sängliggande orkeslös och tyst. Ingen av hennes döttrar, mina systrar, kom för att se till henne. Det var bara jag, lilla Elin, hennes barnbarn, som satt vid sängkanten dag och natt när hennes krafter tröt. Döttrarna dök upp först när påsken närmade sig. De kom, som alltid, för att hämta hem något av det goda från landet som mamma lagade till dem varje år.
Barbro gick stapplande ut till grinden för att möta sina döttrar.
Varför kommer ni nu? frågade hon kallt och stängde gallergrinden bakom sig.
Min äldsta syster Karin stannade tvärt, chockad.
Mamma, varför är du så här? utbrast hon.
Inget särskilt! Allt är över, mina kära! Jag har sålt allt på gården
Va? Och vi då? systrarna stirrade förvånat på henne.
De förstod inte vad som hänt.
Livet i lilla Nybro har alltid varit grått, stillsamt, och händelsefattigt. Varje avbrott i vår tysta vardag var en stor händelse. Så när Elin, min brorsdotter och dotter till Barbro, återvände till byn, blev hela samhället uppmärksamt. Det viskades och kommenterades när hon körde genom byn i sin nya, glänsande Volvo XC90, så att gruset sprutade.
Till och med gamlingarna, gamla tanter som stickade på sina farstukvistar, torkade tårarna och viskade som barn:
Titta på Elin, vilken tös! Hon har verkligen lyckats! Nu kan de andra bara bli avundsjuka.
Ja, Elin hade alla anledningar att bära huvudet högt inför dem som förut hånlog när hon kämpade som barn nu var hon en riktig askunge. När hon körde förbi lokalprofilen, musikern Hans, vinkade hon glatt från bilfönstret.
Hej, Hans, kul att se dig! Hur är det med hälsan?
Det går rätt bra, Elin, svarade han. Kom förbi Folkets Hus nån gång, vi har repetitioner.
Det lovar jag, ropade hon glädjestrålande.
Den pampiga bilen försvann ut på landsvägen, och folket som samlats skingrades långsamt hemåt. Hans pustade nöjd ut på sin bänk, minnet av Elins barndom gjorde sig påmint.
Hans betydde en del för Elins uppväxt. Hon förlorade sin mamma tidigt, och pappan hade lämnat familjen långt före det. Ingen i släkten ville ta ansvar, och Elin tillbringade nästan två år på ett barnhem i Växjö innan Barbro, min mor, tog tillbaka henne till byn. Hon tog sitt ansvar. Byborna pratade vitt och brett om det; vissa beundrande, andra med avundsjuka misstankar om underliggande motiv.
Barbro hade inte alltid haft det bästa ryktet i byn, varken som butiksföreståndare eller som granne. Det sades att hon fuskade med växeln och ofta grälade med grannarna, men mot sina egna barn och sin son, läkare i Kalmar, var hon alltid generös. Systrarna brukade besöka henne bara för att hämta med sig ost, kött och hemkokta syltburkar.
Barbro var en driftig kvinna, höll höns och ankor, hade några grisar i uthuset och getter på betet bakom ladan. För att föda alla dessa djur brukade hon två hektar åkermark alldeles ensam. Hennes egna krafter räckte inte alltid till, men att anlita någon var för dyrt så hon tog hem Elin som hjälp.
Hon dryftade saken med sin väninna från skoltiden, Maj-Britt, som också jobbade i butiken.
Tror du inte jag borde ta Elin hem igen? Det blir bättre än att hon sitter kvar på barnhem.
Maj-Britt höll med, det visste Barbro, eftersom Maj-Britt var beroende av henne och alltid var lojal.
Jo, det låter rätt. Hon kan hjälpa dig hemma. Flickan är ju stor nog nu.
Exakt, sa Barbro. När jag är i affären kan Elin se efter djuren och gå ut med getterna.
Men skolan då? Du vet att barn har så mycket att göra nu för tiden, lektier och fritids.
Hon klarar sig utan fritids, kontrade Barbro bryskt. Hon får plugga kvällstid.
Elin var i början lycklig. Hon hjälpte gärna till och var en arbetsmyra, och småningom kallades hon “Askungen” av byborna, då hon alltid var mager, bar och sliten efter dagens sysslor. De flesta kritiserade Barbro öppet.
Men Barbro, tösen är ju smal som en stjärtsudd! Vi får ont i hjärtat när vi ser henne, sa en granne.
Det rör inte er! Se om era egna ungar först, svarade Barbro snäsigt.
Hon hade redan lagt ut Elins framtid: När skolan var klar skulle hon läsa vidare till veterinär.
Allt hade fortsatt så om inte en dag den nya kulturchefen kommit till byn Märta, nyutexaminerad från folkhögskolan, inflyttad från Jönköping. Märta dammsög byn efter talanger till sin kör, och snart började repetitionerna i Folkets Hus.
Men Hans saknade en solist, och spände ögonen i Märta.
Märta, vi behöver en riktig sångfågel! Vem har vi?
Jag tror jag vet!, svarade Märta. Följ med mig till skolan!
Det blev audition för byns barn, och när det blev Elins tur protesterade hon:
Fröken, jag har inte tid! Mormor blir arg om jag dröjer.
Jag talar med henne, Elin! Du kan ju sjunga!
Elin sjöng så att alla stod förstummade. Märta sa:
Det var det vackraste jag hört! Det här är en stjärna, Hans!
Efteråt tog lärarna ett ordentligt snack med Barbro, som motvilligt släppte hem Elin från hushållssysslorna allt mer. Nu oroade sig Barbro för sin egen ekonomi.
Hur ska det bli med allting nu när Elin mest sjunger och åker på spelningar? Vem tar hand om djuren? Vad ska jag leva av?
Maj-Britt såg drömmande ut.
Du ska se, Barbro, en dag står Elin på TV och är folkkär artist! Hennes bild i Aftonbladet och allt!
Vad hjälper det mig? utbrast Barbro.
Vänskapen dessa kvinnor emellan började knaka i fogarna.
Elins framgång räckte långt hon sjöng i varenda by från Alstermo till Kalmar, och på länstävlingen tog hon hem förstapriset. Men trots sin lokala kändisskap förblev hon ödmjuk, och när Barbro blev sängliggande var Elin hennes enda sällskap. Systrarna dök upp som vanligt lagom till påsk.
Barbro mötte dem vid grinden.
Varför är ni här? sa hon. Jag har sålt hela gården. Allt är borta jag orkar inte mer.
Vad ska vi då äta? utbrast systrarna chockade.
Köp i affären! Och Elin är inte er tjänare längre. När jag var dålig fanns bara hon! Nu är det slut på snålskjutsen. Jag vill också ha lugn ålderdom.
Och Elin då? Kan hända blir hon artist, och det glädjer mig!
Döttrarna vände hem besvikna, och Barbro gick raka vägen till Maj-Britt.
Tack för att du öppnade mina ögon, vännen. Jag höll på att förstöra Elins liv. Hjälp mig nu att sälja köttet!
Va? Allt kött?
Ja, allt utom en get den behåller jag!
Och döttrarna?
De får klara sig bäst de vill jag ger inte mer.
Elin var i många år borta från Nybro. Men hon ringde ofta, skickade pengar med Swish, brev och bilder. Konserter och lärarjobb tog all hennes tid. Det var först efter många år hon lyckades få ihop en ledig vecka för att återvända hem.
Från baksätet hörde hon sin son, Oskar, sova och mumla:
Mamma, är vi framme hos mormor nu?
Ja, min skatt. Och där står mormor och vinkar!
Barbro, nu med grått hår men rak rygg, lyfte upp sitt barnbarnsbarn och kysste honom kärleksfullt.
Guldklimpen min! Jag trodde aldrig jag skulle få uppleva detta.
Mer försiktigt kramade hon om Elin.
Jag såg konserten på SVT. Du var vackrast av alla!
Nog överdriver du, svarade Elin blygt.
Stå på dig! Du är en riktig artist.
Bara tack vare dig och Hans blev det nåt av mig.
Barbro torkade diskret en tår, insåg att hon äntligen förstått kärlek är att ge, inte kräva. När vi har modet att sätta någon annans drömmar före våra egna, kanske vi först då kan kalla oss människor på riktigt.
Jag hoppas att jag aldrig glömmer den lärdomen.
