— Tove, Yngve ringde precis, — sa Mikael när han kom in i köket. — På lördag tänker han och Marina åka hit. Bara de två. Han vill prata.
— Javisst, prata… — fnös Tove. — Om sommarstugan, inget tvivel. Var beredd, det blir en ”familjerättvis” omfördelning.
Drygt två månader hade gått sedan moster Lovisa gick bort. Hon lämnade efter sig en tvåa i innerstan och en sommarstuga vid Östersjön. Mikael och Tove hade tagit hand om henne i fyra år — hämtat mat, åkt till läkaren, skickat henne till kurort två gånger. De andra släktingarna — Yngve och Marina — bara tog för sig: åkte till stugan på sommaren, och när moster bad om hjälp att komma dit var de alltid ”upptagna”.
På lördagen klockan fyra stod Yngve och Marina i dörren. Hälsningen var kort, inga leenden. De satte sig i vardagsrummet, och Yngve gick rakt på sak:
— Det gäller sommarstugan. Ni fick lägenheten, fine. Men stugan… Vi har ju skött den. Och vi tycker det är rättvist om ni ger den till oss.
— Ni skötte ingenting, — sa Tove lugnt. — Ni bodde där på sommaren. När moster var sjuk ringde ingen av er ens.
— Håll dig utanför, — väste Marina.
— Varför då? Jag står också i testamentet. Och jag vet exakt hur många gånger ni besökte Lovisa. På fyra år var det tre gånger. En gång för att ta äpplen, en gång för att visa barnen, och en gång för att dricka kaffe. Punkt.
— Ändå? Vi är familj! — fräste Marina. — Men nu vill ni sälja stugan, eller?
— Just det, — svarade Mikael. — Vi fixar till den och lägger ut den.
— Ja, men stick då! — muttrade Yngve. — Men klaga inte när ni står där ensamma!
Dagen efter ringde telefonen:
— Vad fan håller ni på med?! — skrek Yngve. — Vi åkte till stugan med brorsbarnet, och låsen är bytta!
— Naturligtvis. Både grinden och ytterdörren. Ni borde ha hört av er. På lördag åker vi dit — ni får hämta era saker. Men utan oss går det inte.
— Vid helvete…
Mikael lade på luren utan ett ord. Tove bara suckade:
— Bra att du bytte lås. Annars hade det inte funnits nåt kvar.
De sålde stugan. De sålde även sin gamla lägenhet. Köpte en ny trea i ett bostadsområde vid kusten. Tio minuter till stranden med bil. Linnea stannade kvar i mosters lägenhet — hon pluggade på universitetet. Mikael fick jobbet i hamnen, Tove undervisade i skolan. Livet blev lugnt.
Men inte länge. I mars ringde telefonen nonstop. Plötsligt mindes ”familjen” Mikael. Marina var först:
— Nå, vi tänkte komma och hälsa på i juli. Vi har ingen stuga längre, men vi måste vila oss. Vi är ju inte främlingar!
— Ni är gäster. Och vi har inte bjudit någon.
— Har du sett priserna på boende i Stockholm?!
— Nej. Men om det är dyrt, välj en annan stad. Eller en sjö. Vi tar inte emot någon.
— Toves föräldrar har varit hos er!
— Föräldrar. Inte svågrar med barn och barnbarn.
— Ni kommer ångra er. När ni behöver hjälp en dag — ingen kommer!
— Oroa dig inte. Mellan maj och september minns alla oss. Men i november och februari — tystnad.
Just den tystnaden var det Mikael och Tove värderade högst.
