Ingenting, kära mamma! Du har ju ditt eget hus, eller hur? Där bor du. Kom inte hit om vi inte bjuder in dig.
Min mamma bor i en liten, mysig by vid en slingrande å. Direkt bakom hennes tomt breder en tät skog ut sig, där man under säsongen hittar överflöd av blåbär och kantareller. Sedan jag var liten har jag sprungit genom de bekanta ängarna med min korg, omgiven av naturens tystnad. Jag gifte mig med en barndomsvän; hans föräldrar bor inte långt från min mamma, men på andra sidan vägen, utan någon egen stig till ån eller skogen. Därför brukar vi vara hos mamma när vi kommer från Stockholm.
Mamma har förändrats på senare år, kanske är det åldern, eller kanske är hon avundsjuk på min man. Våra ledigheter har ofta slutat i gräl, och det har blivit svårare att prata lugnt och sakligt. När vi ibland bor hos svärföräldrarna, lyckas mamma ändå starta någon konflikt den här gången bråkade hon med sin egen sambo om bagateller. Svärmor blev så upprörd att hon ropade högt, så att hela gatan kunde höra hur de luftade sina gamla motsättningar.
En månad senare, när alla lugnat ner sig, fick min man och jag en idé: vi skulle bygga ett eget hus. På så vis skulle ingen trampa någon på tårna, vi skulle äntligen ha vårt eget ställe att komma till och verkligen känna oss hemma.
Att hitta rätt tomt tog lång tid, men till slut löste det sig. Svärmor och svärfar kastade sig över projektet med stor entusiasm, särskilt svärfar som knappt lämnade bygget under hela uppförandet.
Mamma däremot ställde till med en hel del besvär. Hon kom ofta förbi, gav råd, kritiserade sådant vi redan gjort, och gav oss aldrig arbetsro. Hela bygget blev en långdragen prövning.
Efter ett år stod huset klart, och jag hoppades få andas ut. Men nej mamma ville inte ge upp sina besök, klagade över vår själviskhet och sa nu att hon minsann inte tänkte hjälpa oss något mer. Hon tycktes glömma att min man alltid hjälpt henne klippt gräset, lagat taket och allt det där.
En dag sa mamma:
Varför kommer du hit egentligen? Stanna kvar i Stockholm, och när du kommer hit visar du bara upp det du har.
Det fick min mans tålamod att rinna över. Han gick lugnt fram till mamma, men hans lugn fick henne att backa mot dörren:
Vad gör du, svärson?
Ingenting, kära mamma! Har du inte ditt eget hus? Bo där i lugn och ro. Kom hit bara om vi bjuder in dig. Ge oss en ledig helg ibland. Behöver du hjälp, ring oss om det börjar brinna, så kommer vi direkt!
Vad menar du? Brinner det?
Då hastade mamma ut genom dörren. Jag höll på att fnissa när jag såg henne skynda till grinden medan hon nervöst tittade runt sig. Min man skakade på huvudet när han lugnat sig och sa:
Oj, förlåt, kanske överdrev jag med eldbrasan.
Nej, du har helt rätt.
Vi skrattade tillsammans när vi mindes mammas ansiktsuttryck. Sedan dess har vårt hus varit lugnt. Mamma kommer inte på spontanbesök längre; hon tar tacksamt emot min mans hjälp, men pratar bara om nödvändigheter. Jag undrar om hon fortfarande går och tänker på den där branden…
