Erik köpte den finaste buketten han kunde hitta och gav sig iväg till sin dejt. Med förväntan stod han vid fontänen i centrala Uppsala, blommorna i händerna. Men Ingrid syntes inte till. Han tittade sig omkring och slog hennes nummer. Ingen svarade. Hon är säkert bara sen, tänkte han och ringde igen. Den här gången svarade Ingrid.
Jag är redan här, var är du? frågade Erik direkt.
Det är över mellan oss, hörde han plötsligt Ingrid säga.
Vad? Varför? blev Erik ställd.
På grund av din bukett! sa hon oväntat.
Vad är det för fel på den? undrade han förvirrat.
Erik hade strosat runt länge i blomsteraffären på gågatan. Rödgula rosor, gula tulpaner, vita liljor, blommor i krukor och vaser, sammansatta till stilfulla buketter för alla smaker. Men han kunde inte bestämma sig.
Han visste att han någon gång pratat om blommor med Ingrid, men exakt vad de sagt var svåråtkomligt i minnet.
Några sa hon sig inte alls gilla, men andra älskade hon, kunde inte få nog av dem.
Men då, första gången de möttes, pratade hon om mycket. Erik var upprymd över nya bekantskapen, det där glaset cava på caféet, av själva Ingrid.
Han brukade annars vara ganska pratsam, men då bara nickade han och lät sig charmas av hennes långa, blonda hår, den vackra halslinjen och skrattgroparna i kinderna. Kanske var det kärlek?
Och vad gjorde det då vad för blommor hon nämnt? Kvällen hade varit fantastisk!
Men nu kunde han inte för sitt liv komma ihåg vad hon hade för blommfavoriter.
Titta på de här germini, de är ovanliga nu, säger floristen. Inte säsong, men vi har ett speciellt parti!
Han hade bråttom. Något måste han bestämma sig för snart.
Just då han skulle beställa ringde mamma. Hon hörde av sig lite för ofta nuförtiden.
Nå Erik, bestämt dig än? Det är fredag, kanske kan du komma ut till landet i helgen?
Nej mamma, har mycket just nu…
Stackars farmor väntar längtansfullt, tittar ut genom fönstret, frågar efter dig.
Förlåt mamma, mycket på gång…
Erik avslutade snabbt samtalet.
Mamman ville att han skulle komma till barndomshemmet utanför Gävle, där hon och farmor bodde. Det var inte första gången hon ringde och det började irritera honom.
Hur var det med farmor? Hon hade ju varit dålig länge gammal var hon, men han kunde ju inte släppa allt för att sitta där jämt. Han hade ju sitt att tänka på!
Och det som upptog hans tankar mest just nu var förstås Ingrid. Han drömde redan, hon var i hans tankar, han ville så gärna att drömmen måste slå in!
Om dejten gick bra idag, skulle han bjuda ut Ingrid till landet redan imorgon.
Han hade redan tänkt ut en utflykt det fanns ett litet, hemtrevligt pensionat en bit utanför staden. Mamma skulle bli glad om han fick ordning på sitt kärleksliv.
Bara han kunde minnas vilka blommor Ingrid älskade! Hjärtat slog oroligt. Sånt där, ska det verkligen vara så viktigt att komma ihåg?
Expediten började se trött ut över hans velande.
Ingrid sa nog nåt om taggar på rosor Bäst att undvika rosor!, tänkte han.
Så han köpte en bukett storblommiga, rosa-vita germini. En blomma är ju ändå bara en gest, viktigast är tanken. Snabbt skyndade han mot kontoret lunchen var snart slut.
De hade bestämt träff vid den nya fontänen på torget. Erik blev sen chefen höll ett extrainsatt möte. Rykten gick om befordran.
Han ringde Ingrid och förvarnade om försening, stängde av ljudet på mobilen. Under mötet såg han att mamma hade ringt men han kunde omöjligt svara.
Så fort han kunde rusade han till fontänen med buketten i högsta hugg.
Ingrid syntes dock inte till. Han gick runt på torget och ringde hennes nummer. Inget svar.
Erik satte sig på en bänk. Kanske var också hon sen.
Han insåg att han fortfarande inte ringt tillbaka till mamma, men avvaktade kanske ringde Ingrid just då. Men ingen ringde. Efter tio minuter försökte han igen.
Den här gången svarade Ingrid.
Ingrid, var är du? Jag väntar!
Jag vet. Jag har sett dig länge från kaféets fönster här mittemot, på andra våningen.
Va? Jag ser dig inte. Kommer du ner, eller?
Du är sen, sa Ingrid snabbt.
Ja, förlåt. Men jag ringde ju jag blev fast på jobbet.
Och blommorna!
Vad med dem? frågade Erik oroligt.
Du minns inte ens vilka jag tycker om!
Ingrid, de fanns inte där!
Rosor? Du glömde att jag älskar rosor? De finns ÖVERALLT! Jag har pratat så mycket om mina rosor Och du
Jag rättar till det. Vänta, jag kommer upp!
Han gick in på kaféet. Längst in vid fönstret satt Ingrid, vänd bort mot stan.
Erik närmade sig försiktigt, vågade knappt ge henne buketten, la den istället bara på bordet. Ingrid tittade inte ens på honom.
Erik, annars så pratsam, försökte nu försonande säga rätt saker. Han märkte snart att stämningen lättade. Ingrid log till slut.
De drack kaffe ihop och gick mot utgången blommorna låg kvar.
Du glömde buketten! ropade en vänlig ung servitris efter dem.
Den är till dig! svarade Erik med ett leende.
Men åh, tack! sa servitrisen förvånat, men såg klart nöjd ut.
Ingrid blev tyst på nytt.
Ingrid, jag hämtar en stor bukett rosor, nu direkt!
Nej tack, svarade hon tystlåtet, jag har fått nog av blommor för idag.
De gick ner för trappan. Erik följde efter sin stötta vän. Då ringde mamma igen.
Förlåt, kanske ringer jag olämpligt igen?
Ingrid hörde inte.
Nej mamma, nu passar det bra. Jag kommer imorgon, lovar han.
Den kvällen skiljdes de åt utan dramatik. Erik fattade försiktigt att de nog inte skulle ses igen.
Nästa dag satt han redan i bilen på väg över de uppländska fälten.
Utanför bredde sig ett ändlöst hav av blåklint, smörblommor och hundkex, som svajade i vinden. Allting var fullt av liv och färg.
Erik steg ur och promenerade ut bland de vilda ängsblommorna. Som den noggranna floristen plockade han de vackraste blommorna han kunde hitta.
Han visste att de som väntade på honom där hemma, verkligen skulle glädjas åt hans bukett där kunde han inte välja fel.
När han klev in genom dörren delade han blomsterhavet i två delar.
Mamma strålade när hon kramade honom, farmor fick hjälp upp ur sin stol. Med darrande händer tog hon emot blommorna, famlade över buketten och förde sakta blommorna mot ansiktet där hon med hela sin inre ungdom andades in dofterna av barndomens sommarängar.
De väckte inte bara minnen, utan hela den känsla av hopp de en gång gett.
Livsenergin återvände. Livet gick vidare i hennes barnbarn.
Erik satte sig bredvid och lutade huvudet i hennes knä. Hon strök honom över håret,, rädd att böja blommorna.
Han tänkte tyst för sig själv: En dag möter jag någon, lik mina kära mamma och farmor. En sådan kärlek som är enkel, närvarande och på riktigt. Det gäller bara att förstå det i tid.
Farmor ville länge inte lämna ifrån sig sin bukett.
Nej, vänta lite… Häll upp vatten först, ta en bred vas ur skåpet Snälla, ställ dem här där jag kan se dem
Barnbarnet hade gett blommor. Blommor som växer i miljoner på ängarna, men dessa Dessa var de finaste. För de var från honom.
Och Erik förstod det är omtanken och närvaron som gör en gåva speciell, inte vad andra tycker och förväntar sig.
