När egna barn blir främmande: en mors berättelse
I en ungdom full av energi och hopp, gav jag, Ingrid Eriksson, allt av mig själv till mina barn. Folk runtomkring varnade: “Låt dig inte helt och hållet uppslukas, spara något för dig själv.” Men jag lyssnade inte. Nu, vid 69 års ålder, är jag ensam, och ingen finns som kan ge mig ett glas vatten. Deras ord ekar nu i mitt huvud, och jag ångrar bittert mitt tidigare beteende.
Min man, Lars, gick bort när vår son bara var fyra år och vår dotter sex. Att bli ensam med två små barn var en prövning. Jag arbetade dubbla jobb för att ge dem allt de behövde. Min mor hjälpte till men påminde ofta: “Barn behöver en mamma, inte bara bröd för dagen.” Men vem skulle ha försörjt oss om jag stannade hemma?
Jag försökte kompensera för faderns frånvaro genom att omringa barnen med kärlek och skämma bort dem. Jag trodde att jag på så sätt kunde fylla tomrummet efter Lars död. Barnen växte upp, bildade egna familjer. Jag strävade efter att vara en perfekt mormor för barnbarnen, fortsatte ge allt jag hade till familjen.
En morgon vaknade jag och kände inte mina ben. Med möda kröp jag till telefonen och ringde sonen. Han svarade: “Mamma, jag har mycket att göra just nu, jag kan inte komma.” Dottern svarade inte i telefon. Jag ringde ambulansen – de kom utan frågor.
På sjukhuset konstaterade de djup ventrombos i benen. Läkarna sade att propparna kunde ha lossnat när som helst, vilket hade kunnat leda till döden. Jag stod inför en lång behandling och strikt sängläge. Jag bad barnen att besöka mig. När de slutligen kom, sade de rakt ut på sjukhusrummet: “Vi har våra egna bekymmer, vi kan inte ta hand om dig.”
Dottern förklarade att hennes yngsta son skulle börja på universitetet, och sonens fru hade influensa. De ansåg att jag skulle klara mig bättre själv på sjukhuset. Sådana “viktiga” skäl att lämna sin mor i ett svårt läge.
Efter utskrivningen återvände jag till en tom lägenhet. Orken fanns inte ens för att laga mat åt mig själv. Grannen, Anna Karlsson, erbjöd sig att hjälpa för en liten ersättning. Vi blev vänner och stöttade varandra på våra blygsamma pensioner.
Nu, när jag ser tillbaka, förstår jag: överdriven omhändertagande och skämma bort ersätter inte sann kärlek och respekt. Jag lärde inte mina barn att värdera och respektera nära och kära. I min ungdom sådde jag gränslöshet, och i ålderdomen skördar jag ensamhet.
Jag vill vända mig till alla föräldrar: låt er inte helt och hållet uppslukas av barnen, glöm inte er själva. Lär dem kärlek och respekt, tillfredsställ inte bara deras nycker. Det ni sår i deras hjärtan när de är unga, kommer att avgöra vad ni får skörda i er ålderdom.
