20230214
Vädret var ovanligt milt för februari i Stockholm. Ingen snö låg på gatan, men ett grått, hotfullt molntäcke hängde lågt över staden och verkade förutspå att något skulle komma in i receptionen på sjukhuset. Plötsligt hördes den välbekanta sirenen från en ambulans som körde in i innergården.
Det ser ut som att de har transporterat en allvarlig patient, kommenterade den erfarna jourläkaren med en trött röst.
Dörrarna till receptionsrummet öppnades hastigt och en man med en liten pojke på kragen trängde in. Strax därefter följde en blek, andfådd kvinna som höll sitt huvud med båda händerna. Hennes ansikte var så vitt att det nästan verkade som om den vore skuren ur en snöflinga.
Är han verkligen vid liv? flämtade hon i panik.
Jag stod där i min jourdräkt, trött efter ett helgpass som jag aldrig har tyckt om. Helger är för mig alltid lika hektiska som vardagen, men just den här morgonen kändes allt extra snabbt. Alla var på sina platser: laboratoriet, röntgen och intensivvården när vi alla samarbetar, löser sig problemen snabbare.
Mannen, som presenterade sig som Lars, ropade desperat:
Hjälp mig, snälla! Du är ju en kirurg, du kan
Den äldre läkarchefen, Dr. Håkansson, gav order med en bestämd röst:
Lägg barnet på behandlingsbänken, jag ska undersöka honom. Låt resursteamet för livräddning förbereda sig.
Jag såg pojken, Algot, och kände hur min egen kropp stelnade. För ett år sedan hade jag själv haft ett liknande uppdrag i december när snön låg tjock på Göteborg. Då hade en liten flicka vid namn Tyra, som hade försvunnit efter att ha lekt med sin pulka, hittats så sent att hon redan var kall och livlös. Trots att omständigheterna var nästan identiska, hade vi då inte kunnat rädda henne.
Hur länge har ni haft honom? frågade jag Lars.
Jag vet inte exakt, svarade han, grannar hittade honom i en dike och han verkade fortfarande ha andningsrörelser. Ambulansen gav honom konstgjupandning
Jag började med att ta av sig hatten och öppna jackan. Hans hud var blå, pupillerna stora och svarade inte på ljus, pulsen och andningen var frånvarande.
Har vattnet tagits bort från hans lungor?
Det verkar inte så.
Vi fortsatte med konstgjupandning. Jag placerade honom på rygg, pressade med knäet mot hans rygg så att vattnet sprutade upp ur munnen. Sedan lade jag honom på bänken, gav en djup inblåsning och tryckte tre gånger på bröstkorgen för att få hjärtat att pumpa blod.
Kylan i rummet gjorde mig orolig för hans hjärna, men jag tänkte på de fall där personer har överlevt långa timmar under snödrivor. Min förhoppning växte när jag hörde ett svagt pipande, likt en kattunge som spinner.
Plötsligt tog Algot ett kraftigt, vuxet andetag, som om han kämpade sig loss ur dödens grepp.
Till intensivvården, han måste ha kontrollerad andning, svarade Dr. Håkansson.
Tack, doktor, men är han verkligen vid liv? fräste Tyra, som fortfarande stod i dörren, tårögd.
Vi får hoppas, svarade jag, medan jag bad kollegorna kontakta den flygande ambulansens barnintensivavdelning.
Algot fördes till intensivavdelningen, där lamporna på monitorerna blinkade tyst och respiratorn kämpade för att hålla honom vid liv. Två timmar senare anlände specialister från vården med helikoptern. Efter en snabb undersökning konstaterade de att Algot hade varit i klinisk död och att hans hjärna troligen var skadad.
Om pupillerna är breda och reagerar på ljus, så är hjärnan fortfarande aktiv, hävdade den unga barnläkaren.
Efter en hel del diskussion om möjliga åtgärder föreslog jag att vi skulle prova en liten barnkateter, även om vi inte hade en specifik barnkatheter på lager. En kollega räckte mig den, och när vi försiktigt förde in den i hans luftväg såg vi ett plötsligt, gulaktigt stråle av vätska spruta ut och alla i rummet hörde ett glatt rop:
Han lever!
Vi bestämde att hålla honom på respiratorn i ytterligare en timme, innan vi avlägsnade den och såg om han kunde andas på egen hand. Tre timmar senare lämnade vi intensivvården med Algot i bättre skick än förut.
Två år har gått sedan den dagen. Jag har ofta glömt vad som hände med Algot, men en dag ringde en man i dörren till mitt kontor. Han hade ett bekant ansikte och en blick som jag kände igen.
Känner du mig?
Jag svarade tveksamt:
Kanske har vi jobbat tillsammans eller behandlat dig?
Det är Algot, pojken du räddade.
Jag såg honom tydligt nu en ung man, med samma blåa ögon och ett leende som sprider värme.
Algot? svarade jag, förvånad.
Ja, det är jag. Jag har kommit för att tacka dig. Jag har alltid haft en dröm om att kunna simma, för att inte drunkna. Min pappa sa att alla måste kunna simma för att överleva, men du har visat mig att även utan simkunskaper kan man räddas.
Jag svarade med ett leende:
Så sant, och nu får du simma i livets stora hav.
Den dagen insåg jag hur viktigt det är att aldrig ge upp, oavsett hur mörk natten känns. Jag har lärt mig att även när oddsen är emot en, kan ett litet ögonblick av beslutsamhet rädda en hel framtid. Detta är min personliga läxa: tro på din förmåga att göra skillnad, för varje liv du rör vid blir ditt eget rikare.
