På ålderns höst kom barnen plötsligt ihåg att de hade en mor, men jag kommer aldrig glömma hur de behandlade mig.
När min man lämnade mig för en yngre kvinna, valde barnen hans sida han var ju en ansedd person, VD på ett stort svenskt företag. Under många år brydde de sig inte ens om att höra av sig till mig, och jag blev kvar ensam. Nyligen gick min före detta man bort, och först då avslöjades det att han testamenterat hela sitt arv till den unga frun.
Det var då barnen återupptäckte mig. Nu kommer de ofta på besök, men jag vet precis varför Dottern har börjat föra det på tal, lite försiktigt, att det kanske är dags för mig att tänka på framtiden och på testamentet. Ingen av dem anar vilken överraskning jag har i beredskap. De får veta det först efter min död.
Åren gick och jag kände mig som bortglömd längst ut på världen kant. Barnen såg på mig som om jag vore någon främmande, som om vi inte ens talade samma språk.
Efter skilsmässan från min man, blev det som en sista spik i kistan för vår relation. De ställde sig på hans sida han hade ju statusen, makten, tillhörde den svenska samhällseliten.
Och det var väl mer fördelaktigt att hålla sig till honom. Och jag? Jag blev ensam kvar. Den övergivna frun, den bortglömda mamman.
Snart släppte barnen taget om mig helt. Jag hörde bara via gemensamma bekanta om deras resor med fadern och hans unga fru. Hur de reste till södra Europa, åt middag på Stockholms finaste restauranger, och drömde om framtiden.
Själv satt jag kvar i min tysta lägenhet på Södermalm. Varje sådan nyhet stack som glasbitar i hjärtat på mig.
Till slut insåg jag att jag måste leva för min egen skull. Jag tog jobb i Norge. För första gången på åratal kände jag friheten i blodet.
När jag kom hem igen hade jag samlat ihop tillräckligt med pengar för att förvandla livet. Jag renoverade min lägenhet, köpte nya möbler och sparade undan lite på banken till pensionen.
Samtidigt började barnen bygga sina egna liv. Jag hörde genom vänner att de mådde bra: storslagna bröllop, barn, födelsedagskalas. Men sedan förändrades allt mitt ex dog i en hjärtinfarkt. Allt han ägde gick till den unga hustrun.
Plötsligt stod min son och dotter på bar backe. Och deras besvikelse förvandlades snabbt till varma känslor för mig.
Från den dagen började de dyka upp med små presenter en kartong praliner, en påse äpplen, frågor om hur jag hade det. Jag tog dem emot med ett vänligt leende, men innanför bröstet förstod jag alltför väl: något ville de ha.
Jag är 72 år nu. Stark, frisk, och nöjd med livet. Men dottern började nyligen antyda försiktigt om framtiden kanske dags att tänka på testamente. Några veckor senare kom mitt barnbarn på besök, hon som just hade gift sig förra året.
Mormor, blir det inte ensamt här för dig? frågade hon, med ett nästan nyfiket tonfall.
Nej, jag har det riktigt bra här, svarade jag.
Men lägenheten är ju så stor, fortsatte hon. Det måste vara jobbigt att ta hand om allt själv? Kanske jag och min man kan flytta in? Så blir det både roligare för dig, och vi slipper betala hyra.
Jag log. Deras baktanke var uppenbar.
Vem har sagt att ni skulle få bo här gratis? svarade jag lugnt. Jag kan ge er ett bra pris på hyran.
Barnbarnet blev ställd, hon hade nog väntat sig att jag skulle öppna famnen: Ta allt ni vill, det gläder mig bara. Men jag hade helt andra planer.
För flera år sedan skrev jag ett testamente där det tydligt står: vid min död ska min lägenhet säljas, och pengarna gå till Barncancerfonden.
När min dotter fick reda på det blev hon rasande. Hon ringde, skrek att jag var orättvis, att jag berövade mina barnbarn deras framtid. Kort därpå kom sonen förbi, han försökte snällt antyda att han gärna tog hand om mig på gamla dar. Men deras plötsliga kärlek berörde mig inte.
Hade du i mitt ställe släppt in barnbarnet att bo i din lägenhet?
