“-Barnen är flygda, och så fort hon gick i pension, så stack hon bara från mig, kan du fatta?!” klagade den gråhåriga mannen i sin hatt mot sin schackpartner.
Hösten hade precis börjat strö sitt guldgula löv över gården. Vädret var vackert, och luften kändes lätt och fri.
Så var det alltid på sommaren – pensionärerna tillbringade hela dagarna i parken bredvid deras hus. De hade hittat en liten plats med tre bänkar nära varandra och träffades där varje sommar så fort värmen lättade.
När kylan kom försvann inte vanan. De gråhåriga männen samlades fortfarande vid bänkarna utanför huset.
“Strack hon bara så där, eller var det kanske du som var problemet?” skrattade schackmotståndaren tvärsöver. “Från en bra man springer man inte.”
Anders hade själv varit i en liknande situation för några år sedan, så han förstod precis var den här flykten kunde ha sin rot.
Mannen i hatten tittade upp på honom med ögon i samma färg som sitt gråsprängda hår och log lite.
“Schack och matt, Anders. Men när det gäller frugan – hon gjorde det bara för att reta mig! Hon vet att jag inte klarar mig utan henne, så hon ville visa mig det.
Innan hon gick sa hon:
‘Jag är trött på att stå till tjänst, Erik! Du klarar ingenting själv, så nu går jag – får du se hur det känns.”
Inte ens något om vart hon tog vägen…
“Och hur är det nu, Erik?” undrade Anders och mindes sina egna känslor.
“Svårt… Eller rättare sagt, sorgligt! Jag tänkte fira första dagen med en sup. Köpte till och med en flaska Absolut… Ställde in den i kylen, men fick aldrig upp den.
Ingen som skäller på mig och säger ‘nej, det får du inte’. Ingen som bråkar. Allt är så tyst… Plötsligt ville jag inte ens dricka. Det blev bara tomt.”
Anders skrattade. Han förstod Erik. Han hade varit där själv, precis som Erik beskrev det.
Erik satt tyst och stirrade på schackbrädet.
De andra männen som stod runt omkring tittade på, antingen nyfikna eller medlidande.
Ingen ville bli ensam vid den här åldern.
Visst, det hade funnits tråkiga stunder i vardagen, men det var ju meningen med en livspartner – att man kompletterade varandra.
“Men ring henne då, säg att du fattat, att du ångrar dig,” föreslog en något yngre man.
Erik viftade avvärjande:
“Vem vet vad hon egentligen vill?”
“Jag minns när jag var liten och vallade getter på ängen,” började Eriks granne från femte våningen plötsligt. “Om någon get inte ville komma tillbaka, lockade jag med en morot. Så gör du också! Då ordnar sig resten.”
“Med vad då?” fnös Erik. “Hon har ju allt redan, jag får inte göra fel nu…”
“Men låt mig ringa, då? Så säger jag att jag varit hos dig fem gånger men ingen öppnar,” föreslog trappuppgångens granne.
“Jaha! Precis!” ryckte Erik till. “Då kommer hon flygande, för hon tror att något hänt. Och då står jag där… med blommor och tårta!”
På det bröt de upp och gick hem.
…Nästa dag ringde granne Lars, precis som de planerat, till Eriks fru och berättade att han inte sett Erik på länge och att ingen öppnade dörren.
“Något har hänt, kom hem nu…”
Erik slösade ingen tid. Han sprang till affären redan på morgonen och köpte godsaker. Sedan rusade han till blomsteraffären, hämtade tre röda nejlikor och skyndade hem.
“Puh, vilket spring!” tänkte Erik.
Men han bestämde sig för att det inte passade att be om förlåtelse i mjukisbyxor. Han bytte till sin grå kostym, den som frugan köpt till begravningar, och dukade bordet på köket.
Nu var allt klart – mousserande vin och tårta i kylen, vatten på för att koka. Han satt och väntade.
Varmt i kostymen. Men han kunde inte ta av den – han måste visa sig i all sin glans för Margareta!
Han sprang fram och tillbaka till fönstret. Inget tecken på henne!
Sedan tänkte han att han skulle möta henne med blommorna. Men en av nejlikorna hade gått av, som för att reta honom.
Han tog fram Absoluten och tog en liten klunk, för att lugna nerverna.
Så satt han i en timme med blommorna i handen på soffan, tills tröttheten började ta över.
Han bestämde sig för att han skulle höra när hon kom in och lade sig försiktigt i soffan, så han inte skulle veckla kostymen. Han höll blommorna hårt och lade dem mot bröstet, så han inte skulle tappa bort dem.
…Eriks fru kom inte förrän sent på kvällen. Hon hade varit hos sin syster i en annan stad – fem timmar med tåg, sedan taxi.
Vid porten tittade Margareta upp – men fönstren var mörka!
Hennes hjärta slog snabbare när hon rusade uppför trapporna.
Margareta stod framför dörren, låste upp de två låsen och gick in. Tyst… Inget ljud från Erik…
“Herregud, har något hänt honom?” tänkte hon.
Hon tände lampan i hallen och gick in i vardagsrummet.
När hon såg soffan sjönk hon ner.
Där låg Erik… i sin kostym… med två vissna nejlikor i handen…
Margareta föll på knä framför honom och satt med sänkt huvud i flera minuter. Sedan började tårarna rinna.
“Margareta! Du är hemma!” log Erik och räckte fram blommorna.
“Levande!” skrek hon. “Skulle du supa, va?! Jag visste det! Inte ens en vecka klarar du dig ensam, vad är du för man, Erik?!”
Hon skällde, men Erik satt bara kvar i soffan och log.
“Så skönt det är hemma igen,” tänkte han. “Min lilla get kom tillbaka. Funkade med moroten till slut…”
“Du sitter bara och flinar!” röt hon. “Nu ska jag fixa dig!”
“Åh, jag älskar dig, Margareta, så mycket att jag aldrig släpper iväg dig igen,” sa han lugnt.
Då tystnade hon.
“Jag fattade allt på en vecka… Lämna mig inte, jag gör allt du vill…”
“Och du ska inte supa?”
“Jag drack ju inte ens när du var borta. Bara en liten klunk nu.”
“Nåväl,” muttrade hon och gick ut i köket.
“Ack… oj…” hördes därifrån.
“Bra morot,” tänkte Erik. “Nu får jag hitta på något nytt varje dag, så att Margareta inte springer igen…”
