Jag var tio år gammal när min pappa lämnade min mamma.
Hon tog det förvånansvärt väl, och just då insåg jag att jag ville bli lika stark som hon. Mamma talade aldrig illa om pappa, trots att han bedragit henne och till och med någon gång blev handgriplig. I hennes ögon var han alltid min pappa, och inget annat än gott sades om honom. Med tiden belönade livet henne för hennes godhet och hon träffade min styvpappa, Anders.
Det var hans andra äktenskap också. I sitt tidigare liv hade han det tufft hans ex-fru brukade ofta påminna honom om att han inte tjänade tillräckligt, att han var en misslyckad man. En dag fick han nog och gick därifrån. Det enda som höll dem i kontakt var deras gemensamma son.
Efter skilsmässan vände lyckan för Anders. Först och främst mötte han min mamma, som verkligen älskade och stöttade honom. Sedan fick han ett bättre jobb och lönen steg markant. På bara två år lyckades han köpa en fin villa i Uppsala och började spara ihop till en Volvo. Till sist hörde hans ex-fru om allt detta, och hon dök genast upp för att “bli sams”, men då var det för sent. När Anders avvisade henne förbjöd hon deras son att ha kontakt med sin pappa.
För oss blev Anders som en riktig far han tog hand om oss och älskade oss mer än vår biologiska pappa någonsin gjort. Han tog sig tid att umgås med oss, brydde sig om våra liv och hjälpte oss med våra intressen. Familjen var lycklig igen, och framför allt var det en glädje att åter se mamma le.
Åren gick. Jag och min syster växte upp och bildade egna familjer, medan mamma och pappa (för det var så jag började kalla Anders) gick i pension och njöt av livet tillsammans. Jag var övertygad om att de skulle fortsätta vara lyckliga… Men en dag ringde mamma och bad mig komma hem direkt.
Jag förstod genast att någonting hade hänt med Anders, mamma skulle aldrig ringa utan anledning.
Det visade sig att något var riktigt galet Anders hade bestämt sig för att testamentera hela sin förmögenhet till sonen han inte haft kontakt med på trettio år… Jag och min syster gjorde aldrig några anspråk på hans tillgångar, men vi hoppades innerligt att åtminstone huset skulle gå till mamma, som lagt ner så mycket arbete och kärlek där. Nu, om det Gud förbjude hände honom något, skulle hon stå utan hem.
Mamma grät länge över detta och jag försökte trösta henne. Jag kan fortfarande inte förstå varför Anders valde att göra så mot min mamma…
Det här har lärt mig att ibland är livet komplicerat, och även de vi älskar mest kan fatta beslut vi aldrig kunnat ana. Och kanske handlar det om att vi i slutändan bara kan hålla fast vid vår kärlek och styrka precis som mamma alltid gjort.
