– Nadja, jag är hemma – kom och möt mig! – L-Lennart?! Varför kommer du så tidigt? Du skulle ju inte vara hemma förrän om tre dagar… En kvinna i trettioårsåldern släntrade ut i hallen, svepte snabbt om sig en sidenmorgonrock och såg förvirrat på mannen som stod i dörröppningen. – Ville överraska dig, Nadja. Ser ut som det lyckades! Blev du inte glad? – Den långe, bredaxlade mannen log stort och verkade mer än nöjd med sitt upptåg. – Såklart jag är glad! Gå till köket så värmer jag lite mat åt dig. Belåten nickade Lennart och gick mot köket. Där väntade ett riktigt festbord – jordgubbar, choklad, middag direkt ur ugnen… Som om det vore speciellt till honom. – Men Nadja alltså! Hur kunde du veta att jag skulle komma hem? Så mycket gott… Lennart lastade på extra mycket på tallriken och högg glatt in. Hustrun lyste dock med sin frånvaro – men han antog att hon försökte hitta en fin klänning bara för honom. – Lennart, jag… Vi… – Nadja, din gryta är helt fantastisk! Salladen, pannkakorna – man vill slicka tallriken… André?! Han vände sig om. Där stod hustrun Nadja – med armen fast i hans egen bror, André. Nadja såg lite skamset i golvet, och André – klädd enbart i shorts och linne – gnuggade trött näsryggen. Det såg ut som om han nyss blivit väckt. – Ja, Lennart. Hej brorsan… – God dag. Jaha, då kanske ni kan förklara för mig – vad är det som pågår här? Fast det spelar väl ingen roll längre… – Lennart… Jag har länge velat säga det här. Jag älskar din bror André och vill bara vara med honom. Förlåt. – Nadja hasplade ur sig det snabbt och tittade försiktigt på sin – uppenbarligen före detta – man. Lennart tappade tallriken som for i golvet med en smäll. – Så det är så… Ni två… Helt otroligt! Och nu förstår jag varför middagen var så god – och för vem! Nadja vågade inte titta på honom. Allt mod rann av henne. – Och Irina? Vad händer med vår dotter? Har hon fått veta? – Nej… Hon vet inte. – Och var är hon nu? – Hos grannen, kollar på barnprogram. – Skickar du ofta henne till grannen? – Ja… Sedan ett halvår tillbaka. Lennarts frågor tog slut. Liksom hans känslor. Trött efter resan såg han ingen mening i att skapa en scen. Han hade alltid haft lugnt och jämnt temperament. Men om någon verkligen pressade honom… ja, då fick man passa sig. Fast det hände sällan. Situationen med de två närmaste personerna chockade ändå Lennart. Han blev ställd en sekund, men bara en. – Nu vill jag att ni är borta om tio minuter. Tiden börjar nu. – sa Lennart och tog en klunk te. Han slängde inte ens en blick på brorsan. – Vad är det Nadja ser hos honom? Ser likadan ut… Samma födelsemärken… Lat… Och inget bollsinne… Hon kommer bara förlora på det. Men hennes val! – tänkte Lennart och fortsatte dricka sitt te. – Jag går inte härifrån förrän jag fått ditt godkännande, – sa André plötsligt. – Och vilken sorts godkännande vill du ha av mig? – På skilsmässan… Släpp Nadja fri, hon älskar dig inte längre! – Tror du jag inte ser vem min fru älskar? – sa Lennart och log svagt. – Vill ni ha skilsmässa blir det – men genom domstol! Ska bli spännande att se pengarna ni slösar på advokater. – Lennart… – sa Nadja mjukt och la handen på hans handled. – Snälla, kan vi inte gå skilda vägar utan bråk? Du är bättre än så, jag vet det… Lennart skakade på huvudet. – Okej då. Men du är inte min bror längre, André Valentinsson. – Vi… vi tänkte fråga en sak till. – Nå? Vad nu då? – Kan du låta mig få lägenheten efter skilsmässan, Lennart! – Nadja log förtjusande, samtidigt som hon smekte hans handled. – Irina har så många vänner här i skolan… Om vi ska dela lägenheten har vi inte råd med en ny… Vi måste flytta till landet. Lennart satte hakan mot sina knäppta händer och funderade. Nadja såg att han tvekade och blev än mysigare: – Lennart, mitt hjärta… Du har ju gott om pengar, du fixar nytt! Tänk på Irina, ge henne den här gåvan. Det är för hennes skull… Plötsligt skärpte mannen till sig. – Släpp det, Nadja – jag har ett bättre förslag. – Vadå för förslag? – frågade Nadja hoppfullt. – Ska du ge oss bilen också? Det skulle Irina bli glad för… – Irina ska bo med mig. – Va?! – Nadja trodde hon hörde fel. – Har du fått teet i vrångstrupen? Du kan ju inte ens ta hand om barn! Du är ju alltid borta – hon minns ju knappt vad du heter! – Vi får se nu, – sa Lennart och gick mot dörren. Efter några minuter kom han tillbaka, med dottern i handen. Flickan var tio år och hade just börjat fjärde klass. Hon höll hårt i pappans hand och log brett. – Varför tar du hit henne? Ska hon behöva uppleva det här?! – röt Nadja. Men Lennart bara satte sig, lyfte dottern i knä och började prata: – Irina, får jag ställa några frågor till dig nu, älskling? – Javisst, – log flickan stolt över pappans uppmärksamhet. – Du måste lova att du svarar ärligt. För nu pratar jag med dig som om du vore vuxen. – Precis så som du gör när du pratar med gubbarna på jobbet? – Just det. Hon nickade ivrigt. Lycklig över att pappa skulle prata seriöst. – Säg mig, är mamma snäll mot dig? Har hon slagit dig den här veckan? Flickan blev generad och vek undan blicken. Hon pillade nervöst på klänningen. – Vad håller du på med?! – skrek Nadja. – Har du blivit galen? Låt barnet vara! – Tyst nu, Nadja! Jag pratar med min dotter, – sa Lennart strängt och smekte Irina över huvudet. – Var inte rädd, älskling! Du lovade ju att svara ärligt. Flickan nickade och tårarna rann. Hon hoppade upp i hans famn och viskade ivrigt: – Hon slog mig tre gånger… För ett dåligt prov, för spilld mjölk, och en gång när jag skrek på farbror André. Hon pussades med honom när du var borta. – Gråt inte, lilla hjärtat. Jag är här nu, du är trygg. Mamma kan inte göra dig illa längre. – Hon hittar på! – protesterade Nadja. – Jag har inte rört henne… – Ber du om lägenheten och bilen för ”dotterns skull”? – flinade Lennart. – Irina, kan jag fråga en sak till? – Ja… – Om du fick välja, med vem vill du bo – mig eller mamma? Flickan tystnade. Hennes blick for mellan föräldrarna. Nadja försökte desperat få henne på sin sida och sträckte armarna mot henne. – Lovar du att stanna och inte åka bort länge då? – Jag lovar! – svarade Lennart genast. – Då vill jag bo med dig, pappa. – Din lilla…! – skrek Nadja och gjorde ett utfall mot flickan, men Lennart satte sig snabbt som en sköld mellan dem. André rörde sig inte ur fläcken. – Så, Nadja, då har vi pratat klart. Du får inte se henne mer, – sa Lennart lugnt och tog dottern med sig in på hennes rum. Några minuter senare plockade Lennart ihop dotterns saker. Hans egen resväska från tjänsteresan var redan packad. De två åkte tvärs över stan till ett hotell han ofta bokade i jobbet. …Några månader senare hölls rättegången. I brist på inkomst, bostad eller förmåga att ta hand om barnet, beslutade domaren att Irina skulle bo med pappa. Särskilt eftersom flickan själv ville det. Lennart delade lägenheten enligt planen och sålde sin del. Irina fick träffa mamma på helgerna men bodde nu med pappa i deras nya lägenhet. Lennart la om hela schemat för att vara där för dottern. Inga resor på månader. Irina log oftare – och det betydde mer än alla pengar i världen… Vad tycker du om det här? Skriv gärna en kommentar och ge en tumme upp!