“Nåväl, min gode husbonde, dags att flytta till ett nytt ställe. Du får bo hos mig, lägenheten är visserligen en etta, men vi får nog plats.”
“Herregud, jag är trettioåtta år och har alltid bott ensam. I hela mitt liv har jag inte gjort någon illa eller sagt ett elakt ord. Allt jag äger har jag skaffat mig själv: min etta, min sommarstuga.”
Jag har ingen rätt att klaga, mina föräldrar har alltid hjälpt mig så gott de kunnat. Är den femte och yngsta i syskonskaran. Har två nära väninnor sedan ungdomen, men vi träffas sällan de är gifta.
Jag avskyr när deras män, berusade, slänger sig med oanständiga förslag om att “förgylla min ensamhet” såklart utan att deras fruar vet om det. Fick ge dem en örfil var och förklara att en väns man inte är någon man för mig. Tack och lov fattade de vinken.
Hon tvingade fram ett leende. Majken såg sorgset ut genom fönstret och tänkte på hur många lyckliga människor det fanns därute och lika många olyckliga som hon själv. Vände sig åter mot Guds ansikte och fortsatte:
“Aldrig har jag bett dig om något, men nu kommer jag i ödmjukhet. Ge mig, Gud, det som inte passar för människor. Jag är så trött på ensamheten. Skicka mig ett djur, kanske en hemlös varelse, en föräldralös stackare.”
“Jag är feg, Herre, osäker. Alla tror jag är sur och självupptagen, men jag är bara tveksam, vet inte vad som är lämpligt att säga, rädd för att folk ska skratta åt mig.”
“Farsan lärde mig alltid att uppföra mig och sköta mig, så de inte skulle skämmas. Så har jag levt. Hjälp mig, upplys mig, led mig på rätt väg. Amen.”
Söndag. En tidig vårmorgon. I huset mittemot lyser det i några enstaka fönster. För första gången bad hon uppriktigt, och när hon lämnade den lilla ikonen kände hon två spår av tårar på kinderna.
Hon torkade dem med handryggen, tog de två tunga matkassarna med stängselfärg och diverse småsaker och gick mot dörren.
Min glädje i livet är sommarstugan. Där är jag inte ensam: jag arbetar i trädgården och småpratar med grannarna över staketet om skördens framtid.
Kassarna drar ner armarna mot marken, men tur att jag bor nära hållplatsen. Där står jag ensam i nästan en timme. En fullproppad sommarbuss åker förbi, sedan en till, och båda är fulla. Om den tredje skiter i mig också, får jag ge upp inte menat att åka idag.
Med så mycket folk skulle jag inte kunna ta mig hem på kvällen, och på morgonen måste jag till jobbet.
Sen ett mirakel! En full buss stannar, knuffar ut en berusad man mitt i ett gräl och bjuder in mig med ett leende.
Jag pressar mig in, dörrarna knuffar till och jag kvävs nästan av syrebrist och diverse kroftsdofter.
Fyrtiofem minuter senare är jag framme vid min kära stuga. Klockan tre på eftermiddagen är jag rökt i ryggen och vit i ansiktet som Snövit. Jag haltar hemåt med krokig rygg, hängande armar och slocknad blick underbart!
Blinkade åt spegelbilden, duschade snabbt och tänkte vila en stund framför TV:n.
Somnade i flykten, huvudet träffade kudden. Trött. Vaknade mitt i natten. TV:n visade någon film, jag stängde av den, satte larmet och lade mig igen. Men sömnen ville inte komma. Efter en stund gick jag upp och gjorde i ordning lunchlådan.
Efter två arbetsdagar åkte jag samma väg till stugan igen. När jag kom in blev jag helt paff: vattenkokaren var varm, min favoritmugg stod framme med socker och en tepåse.
Jag tog på muggen, skakade på huvudet och gick ut. Blicken fastnade på mitt nymålade staket. Nymålat?! Vad i hela…?
Frågan var given. Vem? Mamma kanske? Jag rörde vid staketet grön färg på fingret.
Inte mamma, färgen var alldeles färsk. Jag fattar ingenting. I grannens hallonbuskar syntes tant Agdas huckle. Jag gick genom trädgården och ropade:
“Tant Agda!”
“Majken? Vänta, jag kommer. Usch, så mycket skräp! Ingenting är på sin plats.”
Gumman kom ut, muttrade och torkade händerna på sin gamla förklädesband.
“Hej, Majken. Varför är du här så tidigt? Var det ledigt igår? Jag ser att du målat staketet.”
“God morgon. Nej, jag jobbade igår. Har du sett vem som målat åt mig?”
“Var det inte du? Nej, jag har inte sett någon. Har din mamma varit här? Varför kom hon inte på hälsning, då?”
“Jag begriper inte. Staketet är målat, vattenkokaren är varm, det står en tekopp på bordet.”
“Vänta, vi kollar tillsammans.”
Tant Agda marscherade beslutsamt genom min trädgård. Vi gick i gåsmarsch mellan rabatterna mot mitt enkla stuga, där det inte fanns en spår av manlig hand.
“Visa mig!”
“Jo, det är allt.”
“Inget är borta eller tillkommit.”
“Nej, men det låg några brödbitar kvar i en påse, nu är de borta.”
“Jaså! Du har fått en tomte, ser jag.”
“Just det! Och han har målat om staketet, tvättat penseln och lagt den på en tom burk.”
“Ring din mamma, eller ska jag göra det?”
Varför tänkte jag inte på det? Jag plockade fram telefonen och ringde mamma under tant Agdas muttranden.
“Hallå? Så tidigt? Vad har hänt?”
“Hej, mamma. Allt är bra. Var du på stugan igår?”
“Nej, vi hade inte bestämt det. Har det hänt något? Din mamma hör på din röst. Har du blivit bestulen? Det finns ju inget att stjäla.”
“Nej, någon har målat mitt staket.”
“Gud signe dem som hjälper till! Varför är du rädd? Tacka dem bara. Och hjälp till själv. Förlåt, jag måste springa, ska till torget med pappa.”
“Hej då, hälsa pappa.”
Tant Agda stod och vickade otåligt.
“Nå?”
“Inte de. Kan det vara gubben Hugo? När jag bar hit färgen, skämtade han om att han skulle komma och hjälpa. Jag trodde han skojade. Jag går och tackar honom.”
“Bra tänkt, kära du. Kom över på lunch efteråt. Jag har lagt borscht.”
Jag gick runt till alla grannar. Ingen hade sett eller hört något. Snart började de skoja om tomtar och sådant.
De två dagarna på stugan hände inget märkvärdigt. När jag gick l
