MYSTISKA GRANNAR I lägenhet 222, hus 8 på Majakovskygatan, flyttade det in nya grannar. Ett gift par kring femtioårsåldern, båda korta och slanka. Han har skägg och bär alltid en grå kappa. Hon syns ofta i lång kjol och blommig basker. Artiga, ler i hissen och håller upp dörren om någon bär tungt. Och det viktigaste i dagens nybyggen – de är tysta. Åtminstone verkade det så, men efter två veckor hörde både Svensson i 221:an och Karlsson i 223:an grannarna rätt så ordentligt. Det blev middagsämne hemma hos Svenssons, paret som varit gifta i tjugo år: – Har du sett de nya grannarna? – Ja, vi åkte hiss ihop igår. – Vad tycker du om dem? – Ganska vanliga, tycker jag… Vadådå? – Lite väl passionerade… – Hur menar du? – När du och de andra lämnar huset på dagen blir det så tyst… Då hör man ALLT. För tredje dagen i rad håller de på med… eh, vuxenlekar. – Skämtar du? – Nej, jättemycket fantasi. Mer film än verklighet… – Haha, kul ändå! – Du kommer höra själv snart, men ärligt talat stör det och jag får svårt att jobba. – Äsch, var inte så pryd – de är ju femtio och de “leker”. (”Inte som vi…” tänkte han, men sa förstås inget.) Helgen därpå blev även herrn i huset en ofrivillig publik till deras lekar – denna gång en klassisk ”trädgårdsmästare och husfru.” Svenssons rodnade och fnissade. ***** Samtidigt hemma hos Karlssons, det unga paret i trappen som väntade sitt första barn: – Kalle, har du sett de nya grannarna? – Ja, mötte dem i porten. Varför? – Så spännande människor. Hon lagar fantastisk mat, det luktar som restaurang varje dag. Och han kommer hem med presenter varenda dag. – Hur vet du? – När jag rastar hunden varje dag doftar det mat från deras dörr. Och jag mött honom med blommor och presentpåsar många gånger. Han skyndar sig in som till en dejt. – Kanske är dom inte ens gifta? Kanske älskare? – De bor ju ändå ihop… Och man hör dem fnissa och skratta i köket om man lyssnar noga… Som nykära. – Jaja, Rapport börjar nu, jag ska kolla. Och på fredagen stötte Kalle Karlsson på grannen med blommor, vin och höga förväntningar. ***** Månaden gick. De märkliga grannarna i 222:an hade nu bott där i fyra veckor. Svenssons började vänja sig. Och de där på andra sidan väggen verkade aldrig tröttna. Något nytt varje dag, eller helt enkelt suckar och en knarrande madrass. Som om varje dag vore deras sista chans att njuta av varandra. En kväll sa Vera Svensson, och tittade bort: – Idag hamnade jag på underklädesavdelningen på Åhléns… Kolla vad jag köpte! Niklas Svenssons ögon glittrade, han slickade sig om läpparna. – Och jag var på vuxenbutik häromdagen. Kolla vad jag köpte… Vet inte om du gillar det. – Provar man inte får man aldrig veta – sa Vera, röd i ansiktet. ***** – Nu har det börjat, viskade mannen i 222:an, örat tryckt mot väggen mot Svenssons. ***** Kalle Karlsson bestämde sig för att gå till guldsmeden på lunchen – det var länge sedan han köpte något till frun. Förr brukade han överraska varje vecka. Nu fick han syn på sin fru Oksana vid kassadisken. – Oksana! Vad gör du här? – Bara på promenad… Du då? – Köpte örhängen till dig! Varsågod! Oksana log och kysste honom: – Tack älskling – ikväll blir det carbonara med räkor. Kom ihåg hur jag brukade laga den? – Mums, nu blev jag hungrig bara av att tänka på det! – Kom hem till sju, så slipper jag värma på. – Det ska jag! (tänkte att en bukett blommor inte heller skulle skada.) ***** – Hur går det därinne? frågade grannen i 222:an. – Hon lagar nog något extra, log hans fru. Och de andra, de håller också på nu. ***** En månad till gick och Svenssons var som förbytta – ett decennium yngre, inte ett öga för något annat än varandra. Så fort de fick chansen stack de iväg tillsammans, ibland till hotell bara för att vara ifred. Samtalen fick nytt liv. Allt gick plötsligt lättare. ***** Hos Karlssons väntades nu första barnet när som helst, men ändå hade de börjat gå på dejt igen – bio, restaurang, utställningar. Oksana hade plockat fram sin gamla receptbok. Kalle överraskade med presenter varje vecka, och minst en chokladbit låg alltid och väntade i hennes väska. Han kom på sig själv med att knappt ha sett nyheterna sista månaderna. ***** – Hur går det för dem? frågade kvinnan i 222:an. – Jo då! Nu knarrar det bara lite lagom – barnen är nog hemma. I stort rätt mycket roligare att lyssna på dem nu, jag ser till att följa allt. – Och de andra? – Också bra – sitter i köket och skrattar som turturduvor, och det doftar som från en restaurang därifrån. – Perfekt! Tre månader och klart. Vi bor kvar någon vecka för att vara säkra. – Bra. Vem är nästa på listan? – Simonsons, Fyran, lägenhet 65. 66:an är fastgrodd i vardagen och har glömt vad de heter. Och i 64:an kan sovrummet behöva en omgång… – Förstått. Jag låter dina kassetter ligga för nu. Låt det låta lite till och vi behåller restaurangleveransen. Och doftoljorna är inte slut än. Förresten, rosorna du bytte vatten på har vissnat. Får köpa en ny bukett. – Ordnar jag. Kan du massera min rygg nu så vi kan sova…

MÄRKLIGA GRANNAR

Inne på Östra Långgatan 8, lägenhet 222, hade det flyttat in nya grannar. Det var ett par i femtioårsåldern, lite kutryggiga, båda smala. Han bar grå yllekappa och skägg, och hon syntes ofta i lång kjol och färgglad basker. Trevliga de log tyst på svenskt vis i hissen, höll upp dörren när någon kom med tunga kassar från ICA.

Och viktigt när husen är tunna de verkade tysta, först. Men efter ett par veckor hörde både Nilssons i 221:an och Lindgrens i 223:an sina nya grannar betydligt tydligare.

Det blev ett samtalsämne vid middagsbordet hos Nilssons, som varit gifta i tjugo år och vant sig vid varandras tystnad.

Har du sett de nya grannarna? frågade Anna Nilsson.
Ja, vi åkte hiss tillsammans igår, svarade Anders.
Vad tycker du?
Verkar väl helt vanliga. Varför då?
Ganska passionerade, visade det sig
Hur menar du nu?
På dagarna, när alla är borta, blir det så tyst i huset. Då hör man allt. Och de har redan tredje dagen på raken hållit på med ja, du vet… vuxenlekar.
På riktigt?
Ja, och inte diskret. Som en knasig film, inte verklighet…
Haha! Kanske rätt kul ändå.
Lyssnar du någon gång så får du höra själv. Men jag blir faktiskt störd, det är svårt att fokusera på att jobba hemifrån.
Äsch, nu är du pryd. Folk är ju femtio, och ändå håller de på.
Till skillnad från oss, tänkte Anders, utan att säga det högt.

Helgen därpå blev även Anders ofrivillig åhörare när grannarna spelade ut trädgårdsmästaren och husfrun. De båda rödblommiga Nilssons lyssnade i tyst förundran.

*****

Samtalen hos Lindgrens, trappuppgångens yngsta familj som väntade sitt första barn, handlade om annat.

Erik, har du sett de nya i 222:an?
Ja, mötte honom i soprummet igår. Vadå då?
De är så underliga. Hon lagar mat som på restaurang, varje dag. Det luktar så galet gott! Och han kommer hem med presenter och blommor hela tiden. Varje dag nåt nytt!
Hur vet du det?
Jag går ju på promenad varje dag, och det doftar alltid från deras dörr. Och flera gånger har jag sett honom med blommor och påsar från butiker. Han springer hem som en skolpojk på dejt!
Hm.
Tänk om de inte ens är gifta? Kanske älskare, egentligen?
Vem vet? De bor ju ihop.
I köket fnittrar de som ungdomar om kvällarna om man inte diskar just då, så hörs det verkligen!
Okej. Nu börjar Rapport, jag går och tittar.

På fredagen råkade Erik springa på grannen i trappan. Han hade köpt vin och rosor, och såg både förväntansfull och nervös ut.

*****

Tiden gick. Redan efter en månad var konstiga grannarna i 222:an ett etablerat inslag i huset.

Nilssons hade vant sig vid ljuden från väggen. Det var precis som att grannarna inte kunde få nog av varandra dag efter dag nya äventyr, fnitter, suckar och knarrande madrass. Som att varje kväll vore den sista.

En kväll viskade Anna, rodnande, till Anders:
Gick förbi Stadshuset idag, men hamnade till slut på Twilfit. Kolla vad jag köpte… hon öppnade morgonrocken tvärt.
Anders Nilssons ögon glimmade till, han fuktade underläppen omedvetet.
Jag var faktiskt på Apoteket igår vuxenavdelningen. Kolla vad jag tog hem. Vet inte om du gillar
Man vet inte förrän man provat, sa Anna, och blossade röd igen.

*****

Nu är processen igång, viskade mannen i 222:an, och stod med örat mot väggen till Nilssons.

*****

Erik Lindgren tänkte överraska sin fru Moa och slank in på Guldfynd på lunchrasten. Länge sen han köpte något särskilt. Förut brukade han alltid leta efter en chokladbit eller en liten överraskning. Plötsligt såg han en bekant dunjacka.

Moa! Vad gör du här? Det är långt hem.
Ville bara ta en promenad, mumlade Moa generat. Och du?
Ett par örhängen. Varsågod! Kunde inte låta bli.
Moa sken upp:
Tack, älskling, sa hon och kysste honom. Jag ska laga räkpasta ikväll. Som förr, minns du? De här räkorna från ICA är bäst.
Jag dreglar redan. Glöm inte ringa när det är klart.
Kom hem till sju, så slipper jag värma om.
Det ska jag. Fast jag borde nog köpa blommor också, tänkte Erik tyst.

*****

Vad händer nu? frågade kvinnan i 222:an.
De lagar nåt nytt igen, log mannen stillsamt. Även de är igång.
*****

Efter ännu en månad kunde man knappt känna igen Nilssons. Tio år yngre, ständigt fnittrande och påhittiga. Smög in på hotell när barnen var hos farmor. Fann nya samtalsämnen, livet kändes lättare.

*****

Hos Lindgrens skulle barnet snart komma, men de började ändå gå på dejter igen. Bio, restauranger, vernissage. Moa hittade mormors gamla receptbok. Erik köpte små presenter varje vecka, och det fanns åtminstone alltid en chokladbit till henne i hans väska. Han kunde inte minnas när han sist såg aktuellt på tv.

*****

Hur är läget? frågade kvinnan i 222:an.
Madrassen gnisslar lite lagom. Barnen är nog hemma. Men annars, mycket roligare nu. Jag lyssnar för att vara säker.
Och de andra?
De bubblar och skrattar i köket som turturduvor. Doftar alltid som på operakällaren i hela trapphuset.
Fantastiskt! Tre månader det gick ju snabbt. Vi bor kvar nån vecka till, bara för säkerhets skull.
Vem står på tur då?
Simonssons, fyran, lägenhet 65. I 66:an har vardagen kvävt dem, de minns knappt varandras namn. 64:an behöver hjälp med sovrummet, som vanligt!
Jaha. Jag låter kassettbanden ligga kvar än så länge. Du får väsnas lite till. Och jag avbeställer inte maten, doftoljorna har vi kvar. Förresten, de där rosorna du bytte vatten på varje dag har vissnat. Dags för en ny bukett.
Fixar det. Knåda min rygg, så lägger vi oss och drömmer…