En mystisk gäst i trädgården
Elin vaknade av den gälla skriket från grannens tupp. “Så där ja, nu igen!” tänkte hon irriterat. Fågeln tystnade, men sömmen var redan borta och efterlämnade bara en vag känsla av oro. Elin vände sig på den knarrande sängen, kände fuktigheten i lakanen och en svag hunger. Morgonljuset som silade igenom de urblekta gardinerna skar rakt i ögonen och förstärkte irritationen.
Hon reste sig motvilligt, rös lite av kylan. Att tvätta sig med iskallt vatten från brunnen var hon van vid, men att diska i kallt vatten var fortfarande en plåga. Tant Lotten, hos vilken hon bodde, hade inget varmvatten. Det gamla, tidsslitna huset, men ändå så kärt, var fyllt av minnen från hennes far och tantens barndom. Farfar hade byggt det, och varje knarrande golvbräda andades historia.
Efter farfar och farmors död stannade Lotten ensam kvar i huset. Hennes dotter hade flyttat utomlands, sonen studerade vid universitetet i Stockholm. Elin, som ville hålla tanten sällskap och själv känna nostalgin, kom till byn under sin andra semestervecka. “Det blir trevligt för oss båda, och jag kan ju hjälpa till lite”, tänkte hon när hon packade väskan.
Hushållet krävde inte mycket ansträngning. För fem år sedan hade hennes pappa, Olof, bytt ut den gamla spisen mot en gaspanna, vilket underlättat vardagen. Men Elin saknade ändå tiden då den levande spisen värmde huset och doften av ved låg i luften. Trädgårdsarbetet var inte påfrestande: vattna, rensa ogräs – hon gjorde allt med oväntad iver, som om hon återvände till en glömd livsrytm.
Dagen innan hade tant Lotten åkt till en grannby för tre dagar – på begravning eller fest, Elin brydde sig inte. Lotten sa åt henne att “hålla ett öga på huset”, men vad det innebar var oklart. Det fanns inga djur kvar i hushållet, mjölk och grädde köpte tanten av grannarna. Trädgården? Det hade redan blivit en vana. Så dagen kunde ägnas åt sig själv – promenader, läsning, tystnad.
Elin gick ut i trädgården, plockade ett moget äpple och log när hon andades in den friska morgonluften. Semester på landet var annorlunda. Förra året hade hon solat sig vid kusten, och två år tidigare rest utomlands, men detta gamla hus i en liten by nära Uppsala var speciellt, hemma. En lätt bris förde med sig ett konstigt ljud, som ett prassel eller stön, som bröt igenom fågelsången.
Elin spetsade öronen och gick mot ljudet. Bakom drivbänken – ingen. Runt odlingen – tyst. Bara grannens röda katt hoppade ner från staketet och försvann i gräset. Vid staketet blev ljudet högre. Elin tvekade: gå ut i nattlinnen? Med en axelryckning gick hon genom bakdörren, klämde sig igenom nässelbuskar. Trädgården var full av äppel- och päronträd, bakom dem bredde vinbärs- och hallonbuskar ut sig, och längs huset blommade jordgubbar och krusbär.
I en snår av kaprifolium, sammanflätat med liljor, stelnade Elin till. I det höga gräset låg en ung man. Hennes hjärta hoppade till av skräck.
“Hallå…” Elin föll ner på knä, rörde försiktigt vid hans axel. “Hallå, lever du?”
Hon vände honom på rygg. Mannen andades tungt, ansiktet var blekt. Elin rusade tillbaka in i huset, fyllde en hink med iskallt vatten och återvände. Hon stänkte vatten i ansiktet på honom, blötte en handduk och lade den mot hans panna. Främlingen öppnade långsamt ögonen.
“Vatten…” kraxade han.
Elin hjälpte honom att sätta sig upp, stödde honom mot staketet och gav honom att dricka.
“Du behöver en läkare”, sa hon bestämt. “Vad har hänt?”
“Bara gräl med en kompis”, svarade han och grimaserade. “Ingen läkare, bara hjälp att ställa mig upp.”
Elin, med armen om hans midja, ledde honom in i huset. Där föll han ihop på hennes säng och somnade direkt.
“Så där ja”, muttrade Elin. “Ja, men allt kan hända.”
Hon började laga lunch, samtidigt som hon sneglade på den sovande gästen. När han vaknade hängde hans vita skjorta redan på torklina i köket, och bredvid låg en löjlig gul t-shirt – uppenbarligen till honom. Mannen drog på sig den och satte sig upp, gnuggande tinningarna.
“Tack”, muttrade han.
“Inga problem”, svarade Elin och bytte till “du”. “Vill du äta?”
“Ja”, suckade han och reste sig långsamt för att sätta sig vid bordet.
“Vad heter du?” frågade hon och ställde fram en tallrik.
“Jonas”, svarade han och tittade ner på maten.
“Elin”, presenterade hon sig och sköt fram en gaffel.
“Elin”, upprepade han tankfullt. “Tack.”
Efter teet hade hans kinder fått färg, och han åt med aptit de pannkakor Elin lagat. Hon betraktade honom med värme, glad över att han mådde bättre.
“Mera?” Elin ställde tallriken i diskhon och suckade inombords: återigen att hetta upp vatten för disk. “Berätta nu, vad hände?”
“Varför?” rynkade Jonas pannan.
Elin såg ner på honom:
“För att jag vill veta vem som ligger i mina liljor och varför”, sa hon med ett litet leende, men blev allvarlig igen. “Berätta.”
“Inget särskilt”, viftade han bort det. “Gräl med en vän, det var allt.”
Elin höjde ett ögonbryn.
“Drack för mycket, bråkade”, la han till och sneglade på henne. “Gamla agg, avund, sånt där.”
“På grund av vad då?” frågade Elin medkännande.
“Allt och inget”, undvek han. “Avund, som sagt.”
Elin himlade med ögonen:
“Väldigt informativt, tack. Okej, vill du inte berätta så behöver du inte. Men jag hade i din sits åkt till läkarn. Jag kan följa med.”
Hon såg på honom med omtanke. Jonas verkade fem år yngre än hon, antagligen student. Fast inte gymnasist, men situationen var märklig…
Med dessa tankar tog Elin honom under sina vingar. Till sjukhuset ville han inte åka, han ville gå, men hon övertalade honom att stanna till kvällen. “Tant Lotten kommer tillbaka på måndag, tills dess kan han vara här”, bestämde hon. Det var inte för att hon ville dölja något för tanten, men onödiga frågor undveks.
De följande timmarna vilaJonas låg kvar och vilade medan Elin läste högt ur en gammal bok från Lottens bokhylla, och när solen sjönk bakom äppelträden kände hon plötsligt en lättnad hon inte väntat sig.
