**Dagboksinlägg**
Mycket hänger på ödet. Ofta gör människor sitt eget liv svårt, men så småningom inser de att förlåtelse, förståelse och kärlek är det enda som räddar. Då vänder allt, och livet blir lättare. Elin hade inga syskon. Hon var ensambarn och kände sig ibland ensam.
Men när Elin gifte sig med Anders och fick veta att de väntade tvillingar, kunde hon knappt bärga sig av lycka.
“Mina barn kommer aldrig att känna sig ensamma, de kommer alltid ha varandra,” tänkte hon ofta, och det värmde hennes hjärta.
Snart fick de veta att det blev två flickor. Anders hade hoppats på en son, men glömde snart den drömmen. Agnes och Lova tog helt över hans hjärta. Båda var vackra och lika som två bär. Anders förstod inte hur Elin kunde skilja dem åt för honom var det en ren pina.
“Elin, jag vet inte vem jag precis matade. Vilken av dem är hungrig nu?” skrattade han, och då satte hon den andra tvillingen i famnen på honom.
“Hur kan du se skillnad? Det är omöjligt. Jag blandar ihop dem hela tiden.”
Men kärleken till flickorna var det enda som aldrig sviktade. De växte, och Elin, som var hemma med dem hela dagarna, blev utmattad. Hon längtade efter kvällarna när Anders kom hem från jobbet och kunde ge henne en paus. Hon drömde om vila, om andrum.
“Jag orkar inte mer,” sa hon en dag till honom. “Jag får inte en sekund för mig själv. De klättrar överallt, jag måste ha ögonen på dem hela tiden. Kan du inte ta ledigt några dagar?”
“Elin, du vet att det inte går nu. Det är mycket att göra på jobbet. Jag är den enda som försörjer oss. Vem ska annars se till att vi klarar oss? Jag förstår att du är trött, men jag gör vad jag kan.”
Anders hjälpte verkligen till. Efter jobbet tog han flickorna ut på promenad eller lekte med dem inomhus om vädret var dåligt.
En dag kom han hem, öppnade dörren och hörde genast döttrarna gråta. Han skyndade in i rummet där låg Elin och sov på soffan. Han skakade om henne, men hon var full.
Han tröstade flickorna, matade dem och bestämde sig för att prata med Elin senare. När Agnes och Lova låg och sov, vände han sig till sin fru.
“Elin, varför har du druckit? Flickorna grät, och du hörde dem inte ens.”
“För att jag också är människa,” svarade hon. “Jag behöver slappna av och vila. Du skulle försöka leva mitt liv ständigt mellan spisen och barnen. Jag drack lite vin, jag visste inte att jag var så trött att jag skulle somna.”
“Jag tror dig, men det här är ingen lösning. Vin leder sällan till något gott. Och flickorna behöver någon som ser efter dem.”
Han trodde på henne. Hon var verkligen trött, och han behövde hjälpa henne mer. Han hoppades att det inte skulle hända igen, men han hade fel. Snart hittade han henne oftare berusad, med barnen gråtande i bakgrunden. Elin krävde vila.
“Jag har två döttrar, förstår du hur slitigt det är? Jag behöver få koppla av. Du är borta hela dagarna. Jag är helt slut.”
Inga försök att resonera hjälpte. Elin drack mer och mer. Hon vägrade lyssna, krävde bara att få “vila”. Anders kunde inget göra. När flickorna var fyra, begärde han skilsmässa. Han hoppades få behålla barnen inte lämna dem till en alkoholiserad mamma.
Men domaren beslutade annorlunda. En dotter till mamman, en till pappan. En tragedi. Flickorna grät när de skildes åt. Anders och Lova flyttade till en annan stad, till hans föräldrar. Elin fick behålla Agnes.
Elin förgiftade Agnes mot sin far:
“Tacka din pappa för att han tog din syster ifrån dig,” sa hon till den gråtande Agnes.
I sin nya stad fick Anders jobb. Han och Lova bodde hos hans föräldrar, som hjälpte till. Han kunde lugnare gå till jobbet, säker på att Lova var i trygga händer. Men han saknade Agnes djupt.
Lova växte snabbt nära farmor och farfar. De älskade henne, och vad mer behövde ett barn? Först frågade hon ofta efter Agnes, men med tiden glömde hon. Kärleken från farföräldrarna fyllde hennes liv.
Agnes liv var annorlunda svårt. Hon kände sig övergiven. Hennes mamma hade blivit beroende, och hennes “vänner” hängde ständigt i deras lägenhet. Några var elaka mot Agnes, knuffade eller skrek åt henne.
Hon började undvika hemmet, satt på en bänk långt borta. Hon såg avundsjukt på andra barn i parken, med föräldrar som lekte med dem. I skolan var de andra flickorna snyggt klädda hon hade bara gamla kläder. Hon tänkte ofta på pappa och Lova.
En dag, i fjärde klass, sa hon till sin mamma:
“Jag vill bo hos pappa och Lova. Ta mig till dem. Jag saknar dem.”
Elin, halvfull, stirrade på henne:
“Så du minns din pappa? Han lämnade oss för en annan kvinna! Han köpte dockor åt Lova, lovade henne allt, och hon följde med. Nu är hon där och ångrar sig.”
Agnes föreställde sig Lova gråtande, smutsig, med en elak styvmor. En far som svikit dem. Hatet växte, och hon glömde honom.
Åren gick. Lova var nu arton, studerade på universitetet. Hon bodde med Anders och styvmodern Katarina men hon kallade henne “mamma”. Katarina var god och lugn, älskade Lova som sin egen. De hade byggt ett hus utanför stan, startat eget företag. Lova hade ett helt annat liv än Agnes.
Agnes, sjutton år, hade redan haft flera äldre män. Vid arton blev hon gravid. En av männen gav henne pengar, ibland mat. Sedan betalade han för en abort och lämnade henne.
När Elin blev allvarligt sjuk och for till sjukhuset, visste Agnes att de behövde pengar för behandling. Hon hade slutat skolan efter nian. En tanke återvände: åk till pappa, be om hjälp. Elin visste hans adress han skickade ibland pengar.
Till slut fick hon adressen och åkte.
På tåget satt hon och veklade papperet med adressen. Vreden brann, men hon längtade ändå efter att se Lova. Hur såg hon ut nu? De var ju lika.
Hon hittade huset stort, vackert, med blommor överallt. Hjärtat bultade när hon knackade på. Dörren öppnades av en välklädd flicka som var hennes spegelbild. Lova var ensam hemma föräldrarna var borta i affärer.
“Herregud, Agnes! Är det du?” Lova omfamnade henne, drog in hen
