**Maja och hennes små möss**
Jag skriver dagbok, är psykolog och skriver om mig själv.
För några veckor sedan träffade jag en flicka som satt på en bänk i parken och matade duvor med bröd…
Hon var väldigt pratglad, och när jag såg henne för tredje gången insåg jag vem hon påminde mig om—mig själv.
Hennes föräldrar hade skiljt sig, mamman hade gift om sig och flyttat till ett annat land, pappan bodde med en ny tant (enligt Maja, så heter flickan).
Pappan och Alina hade fått en pojke, de döpte honom till Filip…
Jag såg på detta lilla barn och såg mig själv.
Hur kan jag hjälpa henne? Hur kan jag se till att hon inte skriver sådana här texter när hon är trettiofem…
“Maja, jag jobbar på ***, vill du lära dig rita?”
“Ja,” nickar hon ivrigt.
Jag går hem till dem och föreslår för den unga, utmattade kvinnan att Maja kan börja på vår ateljé. Jag låtsas inte veta att hon är styvmor…
“Det är helt gratis, vi behöver bara föräldrarnas tillstånd,” ljuger jag.
“Jag är inte hennes mamma, men okej, min man kommer hem och vi kan tänka på det.”
Nästa dag kommer Maja till vår ateljé.
Jag försöker varsamt leda henne i rätt riktning, hon är verkligen begåvad både på att rita och sjunga.
Jag pratar med de andra och Maja får delta överallt det går.
Säg inte att det är omöjligt.
Om man vill, så går allt…
Jag försöker ge henne det jag inte hade—gemenskap, känslan av att också vara en viktig del av universum, inte bara en flicka som plötsligt blev överflödig.
Vi klickade direkt, hennes pappa och styvmodern tror att jag är en skolkurator som är tilldelad deras barn.
Är de så naiva eller… likgiltiga?
Förmodligen det senare. Maja är en kvarleva från pappans tidigare liv, och vad ska de göra med henne? Då får man väl stå ut.
Mamman har dragit sig undan, hon skickar pengar och kläder till Maja, kommer en gång om året, men tar inte med henne.
Varför?
Jo, för att mamman har en man som inte vill ha någon annans barn, han vill ha egna…
Och pappan, han “älskar” ju Maja… han är en hjälte som bär sitt kors, i form av Maja…
Maja är underbar, men hon är underbar för mig, för de andra barnen, för lärarna på vårt centrum.
Vi vet inte hur hon är hemma. Kanske outhärdlig, kanske arg och taggig, för hon är en kvarleva.
Ingen vill ha henne, hon är i vägen för alla.
Precis som jag…
“Alva, varför gifter du dig inte med Erik?”
“Va? Vad menar du?” Jag stirrar på henne. Var fick du det ifrån?
“Tja,” hon rycker på axlarna, “alla ser att han älskar dig, men du är som… Snödrottningen…”
På *** jobbar jag av hjärtats rop, kan man säga. Okej, jag försöker läka mig själv.
Men jag kan inte hjälpa mig själv. Jag startade den här dagboken, jag vågade berätta allt, för jag behöver hjälp… jag springer och hjälper alla utom mig själv.
I Maja såg jag den lilla flickan som behövde hjälp.
Jag försökte, jag lovar, jag försökte fixa relationerna med båda mina familjer.
Pappa, hans fru och min halvsyster, eller ja, hon är inte direkt min syster… De… Pappa tog mod till sig och sa åt mig att inte ringa, inte komma och inte skriva.
“Linda vill inte,” sa han och undvek min blick. Jag var tretton, med skarpa knän, stora händer på smala handleder—som en krabbklo, tyckte jag då—en grodlik, stor mun och lite utstående ögon.
Jag var det fulaste barnet i världen, en riktig fuling… Klart ingen kunde älska mig.
“Pappa… men jag är ju din riktiga dotter, och Linda är din frus dotter,” försökte jag säga.
“Du förstår, hon har det svårt i tonåren, vi har till och med gått till psykolog med henne, hon behöver kärlek nu, förstår du?”
Ja, pappa… Visst, okej.
Mamma, min styvfar och min bror levde sitt liv. De kunde skratta åt ett skämt och tystna när jag kom in i rummet.
De låtsades vara glada att se mig, men jag såg det, jag förstod—de tyckte det var jobbigt med en främling, mig.
Jag var alltid ensam.
Men jag ville så gärna bli sedd, bli omgiven av kärlek.
Pappa sa att Linda hade dåliga betyg.
Då måste jag få toppbetyg, så pappa skulle märka—jag är bättre, jag skapar inga problem… Han märkte inte.
“Jag ska bli psykolog,” sa jag till mig själv, så pappa kanske skulle bli stolt.
Han märkte inte, han försvann bara ur mitt liv.
Jag har försökt vara snäll mot alla, praktisk, som mamma.
Jag var ett praktiskt barn, hon berömde mig till sina vänner—”Alva är så praktisk.”
Hon kunde laga mat, städa, passa Filip…
Jag kan inte bygga en relation.
För att…
Jo, för att jag kvävde mina män med kärlek, med misstankar, svartsjukOch nu, när jag ser på Majas leende och Eriks lugna blick, inser jag att jag äntligen har släppt taget om det som en gång sårade mig.
