“Du mötte henne först, gå med henne då,” sa Rolf till hunden. “Jag kommer att sakna dig.”
Pendeltåget saktade in. Passagerarna i vagnen hade redan börjat samlas vid dörrarna. Utanför flimrade människor på perrongen förbi i det bländande ljuset från lyktorna. Till slut stannade tåget med en sista ryckning, dörrarna gled upp och folk vällde ut på den nerslitna, nedtrampade perrongen i en liten station utanför Stockholm.
Rolf var den sista som steg av. Ingen väntade på honom. Han hade ingen brådska att komma hem till sin ensamma hyreslägenhet, dit han bara åkte för att sova.
För några månader sedan hade han skilt sig från sin fru, lämnat lägenheten till henne och deras nyfödda dotter, och flyttat till billigare boende i förorten.
Han hade träffat en tjej en gång, de hade dejtat en kort stund, men det slutade så småningom. Tre månader senare dök hon upp hos honom med en rund mage och berättade att hon var gravid. Han föreslog att de skulle gifta sig. Fyra månader senare födde hon en frisk flicka.
Med tårar i ögonen erkände hon att hon träffat en annan kille innan Rolf, en som lämnade henne så fort han fick reda på graviditeten. Då kom Rolf in i bilden. Hon hade ingenstans att ta vägen, ville inte åka tillbaka till sin hemstad. Kunde han verkligen sätta henne på gatan? Rolf stod inte ut med tanken, så han gick istället och ansökte om skilsmässa.
Nu jobbade han nästan varje dag, sparade pengar till en ny lägenhet. En kompis satte ihop ett bygglag och bjöd in Rolf. De renoverade lägenheter och villor.
Rolf stapplade fram till trappan, upplyst av en ensam lykta. Där nere märkte han en rödhund. Den tittade på honom och såg sedan upp mot perrongen.
“Det verkar inte finnas någon kvar där uppe. Saknar du din ägare? Han kanske kommer med nästa tåg,” sa Rolf och vände sig om.
Efter några steg såg han sig om. Hunden hade klättrat upp på perrongen och spanade efter någon. Ljudet av det avgående tåget ekade. Hunden gnällde, följde tåget med blicken, och sprang sedan ner och satte sig framför Rolf med en tyst fråga i ögonen.
“Vad tänker du göra, kompis? Väntar du på nästa tåg eller följer du med mig? Jag frågar inte två gånger.” Rolf vände ryggen till och började gå.
Hunden stod kvar en stund, funderade, och följde sedan efter. Först gick den på avstånd, sedan bredvid.
“Känner du dig ensam? Jag förstår. Vems är du egentligen? Jag har inte sett dig förut… och jag har inte bott här så länge heller.”
Hunden fortsatte bredvid, lyssnade. Tillsammans kom de fram till en fyravånings tegelbyggnad där Rolf bodde. Vid porten stannade hunden.
“Kom in. Det blir kallt ute.” Rolf höll upp dörren. “Bestäm dig, jag är hungrig och trött.” Han gick in men lät dörren stå öppen.
Hunden klättrade långsamt uppför trapporna, passerade Rolf och steg in. “Du är inte den lättaste kamraten,” skrattade Rolf och släppte dörren.
De stod i ett halvmörkt trapphus med en svag lampa.
“Kom nu, tredje våningen. Förlåt, det finns ingen hiss,” skämtade Rolf.
Hunden hoppade uppför trappstegen, stannade på mellanplanet och väntade på sin nya vän. Uppe på tredje våningen stannade Rolf vid sin dörr och tog fram nyckeln.
“Här bor jag.” Han öppnade, gick in och släckte på hallbelysningen. “Kom in. Inga andra inbjudningar.”
Hunden tvekade en sekund, men gick sedan in med värdighet och satte sig vid hängaren.
“Väluppfostrad. Jag gillar dig. Men nu när du är här, ta en titt.” Rolf pratade medan han klädde av sig.
Han stängde av ljuset i hallen och gick in i vardagsrummet, lämnade ryggsäcken på byrån. Hunden lade sig ner på golvet, öronen spetsade vid minsta ljud. När tallriksklirr och matlukt nådde honom, reste han sig och följde doften av makaroner och köttfärssås.
“Där har du.” Rolf plockade fram en djup tallrik, hällde upp mat och ställde den vid köksbänken.
Hunden luktade, nafsade, och snart var tallriken skinande ren. Den satt och stirrade på Rolf.
“Förlåt, det var allt jag hade. Jag väntade inte dig.” När hunden tittade mot kranen, förstod Rolf. “Jag har aldrig haft hund förut.” Han tog tallriken. “Bra jobbat, behöver inte ens diska.” Han hällde upp vatten.
Hunden drack girigt, stänkte överallt. Sedan satte Rolf sig i soffan med TV:n igång. Hunden lade sig vid hans fötter, huvudet på tassarna, men reagerade vid minsta ljud.
“Slappna av, vila,” sa Rolf och stängde av TV:n.
Han gäspade och reste sig, nästan insövd. Hunden hoppade upp.
“Förlåt, jag måste få ut sängen.”
Hunden förstod, backade undan med klirrande klor.
“Var kommer du ifrån, så klok? Om du bara kunde säga ditt namn.” Rolf log mot honom.
När sängen var bäddad, gick hunden ut i hallen.
“Du kan sova här, jag bryr mig inte,” ropade Rolf, men hunden kom inte tillbaka. “Ska du så.” Han ryckte på axlarna och släckte.
Genom sömnfyllda öron hörde han knarrandet och krafsande. Morgonljuset trängde igenom fönstret och han blinkade. Hallen väste igen. Rolf mindes hunden och gick ut.
“Ingen orolig här. Hittar du ut själv?” Han öppnade dörren och hunden rusade nerför trapporna. Han hörde ytterdörren slå igen.
Efter duschen gjorde Rolf smörgåsar, satte på vatten, kastade på sig jackan och gick ner i tofflorna. Hunden satt utanför.
“Kom då.” Rolf nickade inåt.
Hunden tvekade inte, sprang in och väntade vid lägenheten. Den här gången gick den direkt in i köket och åt ur tallriken på golvet. De gick tillsammans till stationen.
“Spring nu. Jag måste jobba. Väntar du på mig? Jag tar inte illa upp.” Rolf klappade honom mellan öronen och gick över till andra spåret.
På kvällen var han sist av tåget igen, undrade om hunden skulle vara där eller om den hittat sin ägare. Men hunden satt vid trappan med blicken på de avstigande.
“Ingen ägare idag heller? Eller väntade du på mig?” Rolf strök honom över pälsen. “Kom så går vi.”
Nästa morgon hukade sig Rolf vid stationen.
“Jag kommerOch så gick de tre vidare genom den stilla natten, med hunden som förde dem mot en framtid där ingen av dem längre behövde vara ensam.
