Jag har alltid varit en godhjärtad människa och girighet har aldrig varit min väg. Något inom mig säger att när man har extra, bör man dela med sig precis som det står i Gamla Testamentet, även om bladen blänker av snö på innergården.
Så häromdagen bestämde jag mig för att skänka bort en vinterjacka. Kanske fryser någon i snålblåsten här i Stockholm, när jackan ändå bara hänger i min klädkammare och samlar stjärndamm. Jag bar den knappt den var köpt till ett lagom pris, och det minns jag som genom ett drömslöjat fönster.
Jag lade ut ett inlägg på Blocket eller kanske var det en Facebook-grupp i drömmar är platser ibland bara brus. Svaret kom snabbt, från en kvinna vid namn Majken som skickade ett meddelande och ville mötas klockan 21.00 i verkligheten.
Men så slår klockan plötsligt midnatt. Det knackar på min dörr med ett eko som påminner om alla gamla västkuststormar. Vem är där? Vi kom ju överens om jackan, svarar Majken med en röst som var lite för mörk för att vara kväll. Vi sa nio, nu är det tolv! Tror du inte att folk kan vilja sova då och då? Vi kan väl ses i morgon? säger jag med en röst som bär på granarnas sus.
Nej, inte i morgon! Jag vill ha den nu! Hennes ord var som frost, och jag blev nästan ropat på mitt eget trapphus. Men ändå av någon skäl gav jag henne jackan.
Nej tack, jag vill inte prova den ute på gatan. Jag måste ju testa den först! Vänta, vill du att jag ska ta på mig den i cykelförrådet? Kan jag inte få komma in i din lägenhet? Barnen sover, viskar jag.
Då tar jag hissen upp! utbrister hon.
Och där, i portuppgångens drömska skuggor, rycker hon åt sig jackan, snörvlar till och försvinner in i trapphusets labyrint utan ett ensamt tack.
Trots detta gav jag ifrån mig jackan. Men sådan oförskämdhet har jag aldrig sett varken i verkligheten eller i någon av de märkliga drömmar jag ibland jagar älgar i. Jag bestämde mig aldrig mer ska jag ge bort något. Människor värdesätter ändå inget; deras ord driver iväg som gallerbladen över Mälaren.
