Jag har alltid varit en omtänksam människa och aldrig girig. Om jag kunnat ge bort något till någon som behöver det, har jag gjort det utan att tveka. Ibland måste man dela med sig till sina medmänniskor, precis som det står i Bibeln.
En kväll kändes det rätt att ge bort en vinterjacka som bara legat oanvänd hemma hos mig. Det kanske fanns någon där ute som inte hade råd med varma kläder när kylan slog till över Stockholm, medan min jacka bara hängde där. Egentligen var den knappt använd och hade kostat en hel del kronor en gång i tiden.
Så jag lade ut en annons på Facebookgruppen för mitt område. Det dröjde inte länge innan en kvinna skrev ett privat meddelande och vi kom överens om att hon skulle komma förbi vid niotiden på kvällen.
Klockan hann slå tolv och lägenheten låg redan tyst när det plötsligt ringde på dörren.
Vem är det? ropade jag försiktigt genom dörren.
Det var du som lovade att ge mig en jacka. Vi hade sagt klockan nio, och nu är klockan redan tolv. Tycker du inte att folk kan sova vid den här tiden? Kan vi inte ta det imorgon istället?
Nej, det duger inte! Jag vill ha den idag!
Jag blev nästan häpen över hennes fräckhet. Ändå öppnade jag dörren och räckte över jackan. Då hörde jag:
Nej, jag tänker inte prova den ute på trappan jag måste testa hur den sitter.
Jag tänkte: vad finns det att prova när den är gratis?
Vill du att jag ska prova den i trapphuset, eller? Kan jag åtminstone få komma in i lägenheten?
Nej, mina barn sover, svarade jag.
Nåväl, då tar jag hissen och provar där.
Utan ett ord till tog hon jackan. Inte ens ett tack fick jag innan hon försvann nerför trappan.
Trots allt gav jag bort min jacka. Men att möta en sådan oförskämdhet det hade jag aldrig varit med om. Där och då lovade jag mig själv: aldrig mer. Människor uppskattar helt enkelt inte när man försöker göra något vänligt.
