**Dagboksinlägg**
Jag stannade tvärt när jag hörde ropet bakom mig. “Tjejen! Hallå, vänta!” När jag vände mig om såg jag en kille i keps som sprang efter mig. Kepsen såg bekant ut, men var hade jag sett den förut? “Puh! Äntligen! Springer du marathon eller? Jag är Kalle. Egentligen Karl-Erik, men alla kallar mig Kalle. Karl-Erik Bergqvist, om vi ska vara formella.” Han böjde sig fram, stödde händerna mot knäna och flåsade. Kepsens gled av och landade på tro Djupare än en Vänstra Lågstadiefröken.
Han var inte någon jag kände. “Vad vill du?” frågade jag, lite irriterad över att bli stoppad på det här viset.
“Förlåt, jag trodde du var Annika, min kompis syster. Du liknar henne så mycket!” Han skrattade nervöst och satte på sig kepsen igen. “Har vi inte träffats förut? Du var så liten då…” Han höll upp tummen och pekten för att visa hur liten jag varit.
“Har du fått solsting?” sa jag torrt. “När jag var så liten fanns du knappast på kartan.” Jag vände mig för att gå, men han hann ikapp.
“Vi kan väl ändå bli vänner? Jag heter Kalle, du heter…?”
“Lovisa. Lovisa Andersson.” Jag suckade, men kunde inte låta bli att le lite. Han var märkligt charmig på sitt sätt.
“Varför ser du så sur ut?” undrade han och pekade på min tunga kasse. “Vill du att jag ska bära den?”
“Nej tack, jag klarar mig själv.” Jag backade undan, men han sträckte ändå ut handen.
“Jag lovar, jag tänker inte stjäla din kålrot.” Han skrattade igen. “Förresten vet jag massor av saker. Vet du varför flygplan inte ramlar ner? Eller hur blixtar bildas? Min mormor, Gerda, har lärt mig allt möjligt.”
Jag kunde inte låta bli att fnissa. “Läste du barnens lexikon när du var liten?”
“Lexikon, dokumentärer, föreläsningar – du har ingen aning. Gerda ser till att jag lär mig saker. Hon är ordförande i trädgårdsföreningen, så jag måste kunna allt om odling också. Fråga mig vad som helst om kompost eller fjärilslarver.”
Vi började gå sida vid sida, och han pratade på om allt mellan himmel och jord. Hans entusiasm var smittsam, och snart skrattade vi båda. Vid ett glasskiosk stannade vi.
“Vill du ha glass?” frågade jag.
“Nej tack, jag är laktosintolerant. Men köp till dig själv!” Han vinkade till försäljaren. “En vaniljstrut, tack.”
“Du gissade rätt,” sa jag och betalade själv, trots hans protester.
“Min mormor lärde mig att inte vara beroende av killar,” förklarade jag. “Oberoende är viktigt.”
“Min mormor säger att en man måste göra sig nyttig,” kontrade han. “Annars vissnar han som en blomma utan vatten.”
Vi diskuterade vidare, skojade och gick längs vägen. Plötsligt märkte han att jag svängt av. “Hallå! Var är du? Jag har ju din kasse!” ropade han och sprang efter.
“Jag bor där uppe,” sa jag och pekade på vårt höghus. “Mormor står på balkongen och tittar.”
Han såg upp och vinkade. “Ska jag följa dig upp?”
“Nej, det räcker så. Tack för särskilt prat, Karl-Erik Bergqvist.” Jag sträckte fram handen.
“Tack själv, Lovisa Andersson.” Han log, och det kändes helt naturligt när han sa: “Vi ses igen, eller hur?”
Innehållet i kassen blev ointressant när vi stod där och vägrade säga hejdå. Uppe på balkongen såg jag min mormor, Elisabet, studera honom med misstänksam min. När jag äntligen kom hem, stod hon i dörren.
“Vem var den där killen?” undrade hon strängt.
“Han? Åh, han är bara… min framtida man.” Jag skrattade och gick in. Hon gapade, men jag hörde henne muttra något om att hans mormor hade dålig smak i petunior.
Tre år senare gifte vi oss. Hur man lever lyckligt i äktenskapet visste vi inte, men vi skulle lista ut det tillsammans. Bara våra mormödrar höll sig lugna – och Gerda och Elisabet lärde sig att dela trädgårdstips istället för att bråka.
