Mötet med en Ängel
Emma hade ett strålande humör. De svåra förlossningarna hade slutat lyckligt. Hon hade idag hjälpt en ny invånare av planeten att komma till världen. Emma arbetade som barnmorska på en förlossningsklinik. Efter ett tufft arbetspass skyndade hon hemåt.
Hennes händer var fulla med matvaror och en väska. Hennes man hade försökt få henne att börja köra bil, så att hon inte var beroende av bussar när han inte var hemma. Han reste ofta på jobbresor. Han hade till och med gett henne några körlektioner, men hon klarade det inte. Hon var skräckslagen… oerhört rädd.
Som barn hade Emma nämligen varit nära att bli påkörd av en bil, och minnet av denna förfärliga upplevelse satt fortfarande kvar. Det ska erkännas att hon kände sig obekväm även när hon satt i passagerarsätet, och själv köra? Aldrig!
Imorgon var Emmas lediga dag, och det var också hennes 40-årsdag. Trots att hon inte riktigt trodde på vidskepelse hade hon ändå bestämt sig för att inte fira dagen storslaget. Det skulle bli en stillsam stund i familjens krets när de alla samlades hemma.
Det var inte långt kvar till bussens hållplats. Emma kände sig plötsligt väldigt trött. Oväntat halkade hon (det sker alltid oväntat), benet gled åt sidan och Emma föll i en snöhög tillsammans med sina väskor! Hon gratulerade sig själv till ett mjukt fall och funderade på hur hon skulle ta sig upp med lite värdighet.
– Miss, gjorde ni illa er? hördes en röst bakom hennes högra axel.
– Kan ni inte resa er? Ge mig er hand! –
Och vem erbjuder sin hand? Det var en trevlig man, ungefär i Emmas ålder med ett vänligt, lugnt ansikte och ett inbjudande leende.
Han drog lätt upp Emma ur snön och hjälpte henne att få bort snön från kläderna.
– Du har alltid så bråttom, – hans röst var så vänlig, det kändes som om hon hade hört det förut… men nej, de hade aldrig träffats tidigare. Hon tackade honom. Det var dags att gå vidare.
– Du är verkligen trött, Emma, – sa han utan leende. Hans ord lät så omtänksamt, som bara någon riktigt familjär kan säga.
– Du är verkligen utmattad, det går inte att fortsätta så här, – upprepade främlingen tyst.
– Jag vilar under helgen. Dessutom fyller jag år imorgon, – sa Emma.
Främlingen log igen.
– Grattis! Jag vill ge dig en gåva. Innan du somnar ikväll, säg: Låt mitt liv förändras till det bättre imorgon! Och ditt liv kommer garanterat att bli bättre. Glöm det inte! –
– Det ska jag inte, – log Emma.
Främlingen sa adjö och rundade hörnet på ett hus. Så kom den efterlängtade bussen.
Hemma väntade som alltid ett kaos. Hallen var i oordning, diskbänken överfylld av odiskat porslin. Hunden Hugo gnällde vid sin tomma skål och tittade förebrående på henne.
Först skulle Hugo få mat och en promenad. Den frusna lilla hunden hade dottern hittat för två år sen ute på gatan. Hon hade släpat hem den och bett sin mamma att få behålla den, med ett löfte om att ta hand om den. Hon tog hand om Hugo… i ungefär två veckor innan ansvaret föll på Emma.
Hur länge hade tiden gått? Hon blev slutligen klar med alla sysslor. Det var skönt att ingen klagade över den icke-färdiga middagen. Mannen var på jobb i en stad lite längre bort. Dottern var hos Emmas mamma. De skulle komma imorgon. Hennes man hade förvarnat att han inte skulle kunna komma. Det skulle ändå bli trevligt att laga till en festmåltid imorgon, men först skulle hon njuta av lite ensamtid.
Ensamtid är en sådan lyx, ingen stör med sina problem eller dåliga humör. Man kan njuta av sitt eget sällskap, lyssna på musik eller läsa en bok… men det enda hon ville var att sova.
Hon hade nästan somnat när hon mindes främlingens råd och viskade utan att riktigt förstå varför, – Låt mitt liv förändras till det bättre imorgon. –
Tidigt nästa morgon blev hon överraskad av dörrklockan. Hennes make stod där, skinande som en nypolerad slant, utan sitt vanliga sura ansiktsuttryck.
– Hej mitt solsken, – sa maken ömt.
Emma blev chockad. Hon hade inte hört sådana ord från honom på länge. Tidigare brukade hon bli ledsen över hans kärvhet, men hon hade vant sig.
Och nu när hon var van vid ett liv utan ömhet från honom… Oj oj! Och han verkade nykter, i händerna höll han ett stort paket.
– Grattis på födelsedagen! Jag har längtat efter dig och packade ihop snabbt för att komma hem. De klarar sig utan mig, – allt sagt med samma milda ton.
Emma backade, oförmögen att tro det. Johan klev in, ställde ner paketet och kramade henne, mumlande goa små ord.
Var var hans vanliga gnällande och missnöjde ansiktsuttryck? Emma blev alltmer förvånad. Den bortglömda känslan av lycka sköljde över henne som en varm våg.
Telefonen ringde.
– Grattis på födelsedagen mamma! Den bästa, den mest älskade, den vackraste! Vi kommer till lunch och mormor också. Vi har en underbar present till dig, – pep dottern.
Sedan ringde överläkaren och meddelade att hon kunde ta ut de tre sparade semesterdagarna från förra året. Sedan ringde väninnan, faster, en klasskamrat, tacksamma patienter…
Man vänjer sig snabbt vid det goda. Emma tyckte att det alltid hade varit så här. Överflödet av det goda kändes inte konstigt.
På kvällen, efter att ha vinkat adjö till gästerna, gick Emma till den närliggande parken för en promenad med hunden.
Den främmande mannen dök upp helt oväntat, – Hade du en bra dag, Emma? Grattis på födelsedagen! –
– Vänta, hur vet du mitt namn? Vi har aldrig träffats, om jag minns rätt, – frågade Emma direkt.
– Vi har känt varandra i 40 år, Emma. Det är svårt för dig att förstå, men försök. Jag har varit med dig sedan din första dag. Jag är din skyddsängel.
Minns du när du var 5 år och sprang efter en boll ut på vägen? Då kunde ingen förstå hur lastbilen missade dig? Du hade ingen chans att överleva. Ingen såg mig bära dig över vägen, men det är en hemlighet mellan oss.
Och när du var med dina studiekamrater vid en främmande sjö, du stukade foten (mitt verk), och blev kvar i boendet. Det fanns en farlig virvel där och du skulle ha hamnat i den.
Och igår, vem satte dig i snöhögen? Om du hade fallit tidigare, hade du brutit benet.
Jag hjälper dig hela tiden, diskret och omärkligt. Jag kommer alltid att vara nära, det är min tjänst. Men…
Det är svårt med dig.
Du älskar din man, dotter, mamma, vänner, patienter, men dig själv?
Du älskar inte dig själv!
Du tar på dig för mycket. Du älskar inte dig själv alls, och väntar naivt på kärlek från andra, men så fungerar det inte! Om du inte älskar dig själv, kommer ingen att älska dig, de kommer bara att utnyttja dig!
Jag bröt protokollet och visade mig för att berätta det här för dig, du måste älska dig själv! –
– Du vet verkligen allt om mig, men änglar borde ha vingar, – tveka Emma.
– Och hur är det med er människor? Ni letar alltid efter dolda fällor. Märkte du inte att jag har en bred kappa? – han öppnade den, vände sig åt sidan och Emma såg de vikta vingarna.
– Men nu adjö! Jag måste gå, – sa han till henne och försvann i det fallande snöfallet.
P.S
– En saga, – skulle ni säga, kära läsare.
– En saga, – svarar jag er, men en saga med en sensmoral.
Älska er själva och var lyckliga! Jag önskar er det av hela mitt hjärta!
