Kära dagbok,
Mot min frus vilja bjöd jag in min mor hem för att få träffa vår nyfödda dotter. Min mor är en riktig mardröm när det gäller gränser och kommunikation. Hon respekterar aldrig andras integritet. Till exempel har hon aldrig gillat min fru, och det beror inte på någon särskild anledning utan bara på att jag gifte mig med henne och hon saknade den distans jag ger henne.
För tre veckor sedan födde min fru den lilla flickan, Alva.
Min mor insisterade på att stå med på förlossningssalen, men min fru ville att bara jag skulle vara där. Så medan Alva låg i värkarna satt min mor i väntrummet på Karolinska sjukhuset och ropade så att hela avdelningen hörde att hon förtjänade att få se sitt barnbarn födas.
Varje gång min mor kom till vårt hem klämde hon fast sig vid allt och kritiserade min fru för att vara en dålig husfru. Hon påstod dessutom att Alva skulle bli en otillräcklig mamma.
Efter dessa kommentarer förlorade min fru kontrollen och gav mig ett ultimatum: min mors fötter får inte längre sätta sig i vårt hus. Jag förstår henne; ingen vill bli förnedrad i sitt eget hem.
När vi väl kom hem med den lilla flickan ville föräldrarna träffa henne. Min fru sa att min svärmor fick komma en gång, men bara under förutsättning att hon höll käft. Min mor lovade att hålla sig, men så snart hon steg över dörrtröskeln började hon kommentera:
Här är det så smutsigt. Om ni vill leva så får ni väl städa. Men av respekt för mig kunde ni åtminstone plocka upp lite.
Min fru tappade återigen tålamodet och sade att hon inte längre hade något besöksrätt, och att barnet bara fick ses när vi själva ville.
Det har gått nästan två veckor. Svärföräldrarna har träffat barnet, min far också. Men min mor har ännu inte kommit tillbaka, och min fru vill inte se henne. Vi tar inte med barnet ut, för vädret är så trist och kallt.
I förrgår hade min fru ett läkarbesök, och jag stannade hemma med Alva. Jag tog tillfället i akt och bjöd in min mor för att titta på barnet. Jag sa att vi bara hade två timmar innan min fru kom hem, men hon vägrade gå. Oavsett hur mycket jag försökte övertyga henne, ville hon inte lämna.
När min fru kom hem mötte hon min mor som satt i soffan och gosade med Alva. Det resulterade i ett fullständigt nervsammanbrott; hon skrek åt både mig och min mor och krävde att vi skulle lämna huset.
I mitt hjärta tänkte jag att min fru skulle hålla käft och lugna ner sig, för det är mitt hus och mitt barn, och om jag vill att min mor får se barnet kan hon inte hindra mig eller kasta ut henne.
Alva och min mor har nu drivit mig och min fru ur huset. Hon vill inte tala med någon av oss. Jag har flyttat in hos mina föräldrar. Jag hoppas bara att min fru en dag kan finna ro igen.
Lärdomen jag drar av detta är att respekt för gränser och tydlig kommunikation är grundpelarna i varje familj. Utan dem blir hemmet bara en arena för konflikt.
