Mot nya äventyr i livet – Mamma, hur länge ska vi sitta kvar här i det här träsket? Vi bor ju inte ens i en småstad, det här är småstadens småstad! – klagade dottern Maja när hon kom hem från fiket. – Maja, jag har sagt det hundra gånger: här är vårt hem, våra rötter. Jag tänker inte flytta. Mamma låg på soffan, benen uppallade på en kudde. Hon kallade det för ‘Lenin-gymnasten’. – Sluta tjata om rötter. Om tio år är din stjälk vissen ändå och så kommer det en ny “skalbagge” som du föreslår att jag ska kalla pappa…

Mot ett nytt liv
Mamma, hur länge ska vi sitta fast i det här träsket egentligen? Vi är ju inte ens i glesbygden, vi är i glesbygdens glesbygd, stämde dottern Elin upp sin favoritklagosång när hon kommit hem från fiket.
Elin, jag har sagt det tusen gånger: det här är vårt hem, våra rötter finns här. Jag tänker inte flytta någonstans.
Mamman låg på soffan, med benen parkerade på en kudde. Den där positionen kallade hon för “Lennart-gymnasten”.
Snälla, släpp det där med rötter. Om tio år har du bara blast kvar, och sen kommer nån ny potatisförsäljare som du föreslår att jag ska börja kalla bonuspappa.
Efter de svidande orden reste sig mamma och gick fram till spegeln, inbyggd i garderoben.
Det är inget fel på min blast, du hittar bara på…
Jag säger ju att det fortfarande är okej, men snart är det kört: potatis, rotselleri, eller palsternacka välj själv, du som ändå kan matlagning.
Elin, om du är så sugen på att flytta, gör det själv. Du får ju göra vad du vill i lagens namn sedan två år tillbaka. Vad ska du med mig till?
För samvetet, mamma. Om jag drar till ett bättre liv, vem ska ta hand om dig då?
Hemförsäkring, fast lön, internet och så någon potatisförsäljare säkert som du själv sa. Det är lätt för dig att flytta du är ung, modern, fattar allt om livet idag, tonåringar ger dig inte migrän än, men jag är redan halvvägs till Valhall.
Där ser du! Du skämtar ju som mina kompisar och du är bara fyrtio…
Varför måste du säga det högt? Vill du förstöra min dag?
Omräknat till kattår, är det bara fem, kontrade Elin snabbt.
Förlåten.
Mamma. Kom igen nu medan det fortfarande går! Ska vi inte bara hoppa på tåget och dra? Här finns faktiskt ingenting som håller oss kvar.
Förra månaden lyckades jag få vårt efternamn rättstavat på fjärrvärmeräkningen. Och sen är vi ju listade på vårdcentralen, kontrade mamma med sina sista argument.
Man får vård överallt, och huset måste man ju inte sälja. Funkar det inte så har vi någonstans att återvända till. Jag ska snabbt visa dig livet, visa hur man gör.
Redan på ultraljudet sa läkaren att: “Den där ungen kommer inte låta dig vila”. Trodde han var ironisk. Inte konstigt att han sedan vann brons i “Mästarnas Mästare”. Okej, vi drar. Men om det skiter sig lovar du att släppa hem mig utan tårar eller drama.
Jag lovar!
Din medskapare på Skatteverket lovade samma sak, ni delar ju ändå blodgrupp.
***
Elin och mamma struntade i att börja i någon mindre stad och satsade direkt på Stockholm. Det tog tre års sparade kronor, men sen bredde de ut sig med stil i en liten etta på utkanten inklämd mellan en loppis och busstationen och betalade hyra för fyra månader i förskott. Pengarna tog slut långt innan själva spenderandet kommit igång.
Elin var lugn och peppad. Istället för att slöa med flyttkartonger och IKEA-montering kastade hon sig direkt in i huvudstadens kreativa, svala och glittriga nattliv. Elin gled in överallt: hon fattade snabbt koderna, blev lokal på nolltid, snackade och klädde sig som om hon alltid varit antik stockholmare, snarare än importerad från Smålands utkanter.
Mamma levde mer mellan lugnande te på morgonen och insomningstabletter om kvällarna. Redan första dagen, trots Elins pepp, satte hon sig och kartlade arbetsmarknaden. Stockholm bjöd på jobbannonser och löner som aldrig möttes, och allt hade mysko baksidor. Efter att ha räknat på det hela konstaterade hon, utan hjälp av någon lokal siare: max ett halvår, sen åker vi hem.
Orka lyssna på Elins teorier om det moderna, så mamma gick på trygg väg och tog jobb som kock på en privatskola. På kvällarna diskade hon på ett kafé runt hörnet.
Mamma, nu står du vid spisen dygnet runt igen! Det är ju precis som hemma. Hur ska du hinna förstå charmen med storstan? Du kunde ha utbildat dig. Designer, sommelier, eller i allra värsta fall brow expert. Åka tunnelbana, dricka kaffe, hänga med.
Elin, jag är bara inte redo att plugga nu. Släpp det! Jag fixar det, jag anpassar mig, du ska se. Du ska bara se till att komma på plats själv.
Bekymrat över mammans brist på framtidstro, anpassade sig Elin. Hon slog sig ner på fik med killar som flyttat in från landet precis som hon, byggde mentala band med stan enligt senaste run-stagram-influencerns råd, och hängde i alla möjliga sociala grupper där allt handlade om cash och karriär. Hon tog inte jobb eller förhållande på fullt allvar än först ville hon och storstan förstå varandra.
Efter fyra månader betalade mamma hyran med lön, slutade diska och började laga mat även på filialen till skolan. Elin hade redan hoppat av några utbildningar, varit på radio-casting, statisterat i studentfilm (arvodet: makaroner och köttbullar), och dejtat en jazztrio där saxofonisten visade sig vara ett totalt nöt, medan bassisten var en trebarnspappa med katt, som aldrig tänkte stadga sig.
***
Mamma, du vill inte hitta på nåt ikväll va? Kanske beställa pizza, se på film? Jag är så galet trött, orkar verkligen inte ut, gäspade Elin i position “Lennart-gymnasten”, medan mamma piffade sig framför spegeln.
Beställ du, jag swishar dig pengar. Du behöver inte spara till mig, är nog mätt när jag kommer hem.
Hem från vad? Elin satte sig käpprakt upp i soffan och stirrade på mammans rygg.
Jag är bortbjuden på middag, mamma drog generat på munnen som en tonåring.
Vem då? Elin blev oväntat inte det minsta glad.
Vi hade inspektion på skolan. Jag bjöd på köttbullar, du vet, dina favoriter. Ordföranden i kommissionen ville bli presenterad för kökschefen jag trodde han skämtade, kökschef på en skola liksom! Men vi tog en kaffe (precis som du sa) och nu ska jag hem till honom på middag.
Är du galen? Hem till en okänd gubbe på middag!
Och?
Och du tror inte han väntar sig mer än mat?
Elin. Jag är fyrtio, singel. Han är fyrtiofem, snygg, smart och ogift. Helt ärligt, vad han än förväntar sig är rätt okej för mig.
Men mamma! Du låter ju som en skör lantistant, som om du inte hade val.
Jag känner knappt igen dig du släpade ju hit mig för att jag skulle börja leva, inte bara överleva.
Det var svårt att säga emot. Plötsligt slog det Elin att de bytt plats. På mammans swish köpte hon största pizzan och straffade sig hela kvällen med överätning. Självplågeriet höll på till midnatt, då mamma gled in, tände inte ens hall-lampan behövdes inte, hon lyste själv.
Jaha och? frågade Elin surt.
Riktig potatis, ingen billig import, fnissade mamma och gick in i duschen.
Snart var det bio, stand-up, jazzkvällar med nya dejter, lånekortet i biblioteket, teklubbskvällar, och lista hos lokala vårdcentralen. Ett halvår senare hade mamma gått kurser, samlat diplom, och lärde sig laga rätter Elin knappt kunde uttala.
Elin slösade inte heller bort tiden. Hon ville inte hänga på mammas stabila rygg och försökte ta sig in på coola kontor, men blev ständigt överkörd av andra kandidater. När kompisarna slutade bjuda på fika, testade hon baristajobb, och två månader senare nattbartender.
Rutinen lade sig över henne som kallt diskvatten, ritade mörka ringar under ögonen, stal tid och energi. Kärlekslivet? Endast påfyllt av fulla krogkunder med lika mycket känsla för romantik som ett IKEA-bestick. Slutligen fick Elin nog.
Vet du mamma, du hade rätt. Här finns inget för mig. Förlåt att jag drog hit dig vi måste hem igen! förkunnade Elin i dörren efter ännu ett barpass.
Va? Vart då? undrade mamma, som just packade resväska.
Hem, självklart! Elin gick nervöst runt, rafsade ihop saker, slängde allt på soffan. Dit där efternamnet är rättstavat och vi är listade på vårdcentralen. Du hade rätt om allt.
Jag är ju listad här nu, och jag vill inte flytta, svarade mamma och spanade in i Elins tårfyllda ögon.
Men jag! Jag vill hem! Det här är inget för mig stress-tunnelbanan, kaffe dyrt som entrecôte, alla stirrar stelt i baren. Jag har vänner hemma, eget boende och här… Ingenting. Du packar ju också!
Jag flyttar in hos Jens, sa mamma i förbifarten.
Ursäkta, vadå flyttar?
Tänkte att du är på fötter nu och kan ta hand om lägenheten själv. Elin, du har fått din present! Vuxen, snygg, ett jobb, bor i Stockholm. Möjligheterna rinner bokstavligen ur kranen! Tack för att du drog hit mig hade du inte gjort det hade jag ruttnat på landet. Här bubblar livet! Tack! Hon pussade Elin båda kinderna, men Elin var inte pepp på jubel.
Men mamma, hur ska jag klara mig? Vem tar hand om mig?! grät Elin.
Hemförsäkring, fast lön och internet, kanske dyker det upp någon potatishandlare svarade mamma med sin egen gamla replik.
Så du dumpar mig bara så där?
Inte dumpar men du lovade ju, inga breakdowns, minns du?
Jaja… Lämna bara nyckeln.
Finns i väskan. Har bara en sak.
Vadå?
Mormor ska flytta också. Vi har pratat. Kika förbi och hjälp henne att packa.
Va? Hit?!
Japp. Jag använde dina argument om bättre liv, om potatis och träsk, och gissa vad hennes gamla posttalanger behövs på posten här. Hon fixar vilket brev som helst till Nordpolen utan porto, och det går faktiskt fram. Hon får också riskera lite innan blasten vissnar.