*Var hälsad, min gäst*
Karin steg upp sent. Ingen brådska – hon har varit pensionär i sju år, och det finns ingen att ta hand om. Varför inte ligga kvar lite? Men på något sätt kändes det inte rätt, en oro gnagde i bröstet. Varför? Allt var väl som det skulle, inget att bekymra sig för. Men ändå.
Hon reste sig, ordnade sig, satte på vattenkokaren och tittade ut genom fönstret. Himlen över huset mittemot hade färgats i djupa röda nyanser – snart skulle vintersolen titta fram. Så, efter två veckors töväder hade kylan äntligen kommit tillbaka. *Bra. Jag tar en kopp te och går till affären*, tänkte Karin och tog av kokaren från plattan.
Hon hällde upp te och drack det i små klunkar. Värme spred sig i kroppen. Låg och späd, även efter födseln av sin enda son hade hon inte blivit större. Men maken var en storvuxen man. Han brukade kalla henne *Lilla*, *Kajsa-lilla*. Men han har varit borta i tio år nu.
När hon lyfte koppen hördes plötsligt en skarp ringsignal från ytterdörren. Hon ryckte till, teet skvätte över hennes tunna hand med bruna åldersfläckar. Smärtan var så plötslig att hon nästan tappade koppen. *Där kom det. Hjärtat lurade mig inte. Vad mer ska hända?* Knappt hann hon tänka klart förrän det ringde igen, enträget.
Karin blåste på handen och gick för att öppna, muttrande för sig själv: *Vem kan det vara så här tidigt?* Och hon förstod inte genast att den stora mannen i skrynkliga kläder var hennes son. *Han har förändrats så*, flämtade hon. Viktor verkade lika chockad över sin åldrande mor.
“Var hälsad, mamma,” sa han, som om han precis vaknat upp, och log stelt.
“Viktor? Du? Varför sa du inget? Jag väntade dig inte.” Hon tryckte sig mot hans bröst. Han lade klumpigt en arm om henne.
Karin kände lukten av resa, unkna kläder och något annat som fick hennes hjärta att dra ihop sig. Hon backade och granskade sonen noga. Hans ansikte var uppsvullet, rödflammigt, med stripig skäggstubb och påsar under rödsprängda ögon.
“Är du ensam? Var är Emma, flickan?” frågade Karin.
“Är du inte glad att jag kom ensam?” Sa Viktor och tittade förbi henne.
“Jag blev bara överrumplad.” Karin tog ett steg bakåt så att han kunde komma in. “Kom in, sätt av dig, min pojke.”
Viktor klev över tröskeln, ställde ner en stor sportbag och såg sig om i hallen.
“Jag är hemma. Inget har ändrats.”
“Kommer du på semester? Mitt i vintern?” frågade Karin, blicken på väskan.
“Vi pratar sen, mamma. Jag är trött.” Han hängde av sig jackan.
“Ja, naturligtvis. Jag har precis färskt te.” Hon skyndade in i köket och hämtade hans gamla mugg.
Viktor följde efter, satte sig bredvid bordet med benen isär och fyllde nästan hela det lilla köket. Karin ställde muggen framför honom.
“Vill du äta något efter resan? Jag har soppa. Gjorde den igår – som om jag anade något.” Hon väntade på hans svar.
“Visst,” sa han nonchalant. “Jag har saknat din soppa.” En svag rörelse vid hans mun skulle kunna vara ett leende.
Karin fumlade med kastrullen ur kylen, värmde soppan och ställde den ångande tallriken framför honom. En stor sked. Ett tjockt bröd. Hon satte sig mittemot med hakan i handen.
“Finns det något starkare att dricka till?” Han gav henne en snabb blick, rörde i soppan.
“Jag har inget sånt här,” sa Karin bryskt.
Hon såg honom äta girigt och högljutt, blundande av välbehag som en katt i solen.
“Hur mår Emma? Vad går hon i nu? Varför följde de inte med dig?”
Viktor åt vidare, som om han inte hörde.
Karin såg det redan – han drack. Frun orkade inte mer och kastade ut honom. Vart skulle han ta vägen då? Till sin mor. Inget annat ställe fanns. Visst var hon glad. Hennes enda son hade kommit hem. Men oron släppte inte, den växte inuti henne.
Han sköt undan den tomma tallriken. Karin hoppade upp, hällde upp mer te och sköt fram en skål med godis.
“Jag och Emma skiljde oss. Jag är här för gott.” Han tittade inte på henne.
“Det ordnar sig. Vila, hitta ett jobb. Allt blir bra,” mumlade Karin och ställde tallriken i diskhon. Sen satte hon sig igen.
Viktor drack teet med höjda ljud, blicken någon annanstans. Sen sköt han undan muggen och reste sig.
“Okej, mamma. Jag är trött. Jag lägger mig. Vi pratar sen,” sa han och gick till sitt rum.
Karin diskade och tänkte att hjärtat hade vetat – det förutsåg sonens ankomst. Det skulle bli svårt med honom. När hon gick in låg han utsträckt på soffan framför TV:n. Hon satte sig bredvid.
“Berätta vad som hände? Lät du dem behålla lägenheten? Det var rätt, som en riktig man. Här är ditt hem.”
“Vad finns det att berätta? Vi skilde oss, punkt,” sa Viktor utan att se på henne.
Karin studerade honom och kände honom inte igen. Åldrad. Smärta och tomhet i blicken. Djupa rynkor i pannan. Förlorad och förstörd. Kanske var han bara trött? Resan från Norrland var lång och ansträngande. Själv hade hon aldrig kommit sig för att besöka honom – pengar eller rädsla.
Hon mindes när han efter examen kommit hem och sagt att han skulle flytta till Norrland med en kompis. Ny fabrik, unga specialister efterfrågades. Han drömde om karriär, pengar. Gifte sig snart, fick en dotter.
De första åren kom de på besök. Sen mer sällan. Vid lunch brukade sonen ställa fram en flaska. Mannen skakade på huvudet, Emma rynkade pannan.
En gång frågade Karin om Viktor drack ofta. Hon började gråta.
“Jag hotade att lämna honom… Han lovade att sluta, men tre dagar senare var det samma visa.”
Viktor avfärdade föräldrarnas frågor. Sen slutade han komma helt. Ringde sällan, sa att allt var bra, mycket jobb, en ny lägenhet. Karin frågade försiktigt om han drack. Då blev han arg och lade på.
Karin suckade. Inget att sitta här för – sonen var hemma, hon måste handla. Men när hon kom tillbaka var Viktor borta.
Hon tittade in i hans rum. Sportväskan var där. Hon ville se vad han haft med sig, men det var fel. Och det var förståeligt att han inte hadeHon stod vid fönstret och såg honom gå bort längs gatan, fortfarande lika främmande som när han kom, och visste att han aldrig skulle återvända igen.
