Vi kallar vår vänliga granne för feen. Hon är kort, rund och går alltid med sin vita pudel Knopp i koppel, och hon drar fram söta godsaker ur en färgglad påse. Om fler såna människor fanns skulle världen lysa i ständig vårsol, för de är själva solens källa.
Vi leker i sandlådan, spelar kurragömma, kastar små båtar i regnvattnet och låtsas vara pirater på stora hav. När jag tänker tillbaka på barndomen ser jag alltid gården badad i sol, med byggklossar, bilar och dockor. Vi är alla för varandra och ingen nyhet i tidningarna talar om Tonåringar som skadar kattungar eller Hundar som bränns levande. Vänlighet hänger i luften. Kanske finns det någon elak, men hela samhället, både jämnåriga och äldre, fostrar dem att känna skam över sina handlingar.
Och vi har vår tante Lina. Hon är knappt högre än ett barn, med frodigt uppsatta lockar och blommiga sommarklänningar. Hon älskar färgglada pärlor och går ofta ut på gården med sin krusiga vita hund Knopp. När vi kastar bilar och flygplan i luften rusar vi alla mot henne. Tante Lina är som en god ande i vårt gamla tvåvåningshus. När föräldrarna måste gå till jobbet lämnar de oss hos henne. Hon hämtar oss från förskolan och berättar spännande historier samtidigt som hon stickar fina halsdukar och mössor. Vi visar upp våra färgglada pannband, halsdukar och strumpor som vi fått av tante Lina idag skulle vi kalla dem hennes signatur.
Hon är ingen blodsättslig släkting, men vi kallar henne så ändå. Hennes släktingar bor i fjärran Finland och skickar lådor fulla av choklad och karameller. På den tiden är sådana saker en lyx; nu kan vi köpa vad vi vill i affären.
Tante Lina ger alltid åt oss. Hon sätter sig på en bänk, och vi räcker försiktigt fram våra händer. Hon delar med sig av färgglada plastpåsar, godis med unika smaker och en värme som bara någon som är hemma känns. Idag får vi inte ta emot saker från främlingar, för man kan bli lurad, men tante Lina är ingen främling hon är vår egen.
Varför ger du bort allt? De har föräldrar som kan köpa mer. Du lever knappt själv, din man är sjuk och behöver medicin. Spara godiset åt dig själv! säger en sträng granne i andra trappan med tunna läppar.
Vi hör samtalet med vår väninna Majken. Vi förstår inte allt, men orden fastnar. Tante Lina svarar:
Du, du får nog inte tänka så. Det är barnen, de är hungriga. På den här tiden är det knappa med godis, så jag låter dem smaka. Vår släkt glömmer aldrig att skicka. Låt dem minnas smaken av riktiga karameller. Dela är det rätta! Ser du hur deras ögon tindrar? De kramar mig, sprider glädje som havet, mjölken och vattenmelonen. Åh, vilka vackra barn! Jag har inga egna barn eller barnbarn, men här är mina. torkar hon tårar med en näsduk.
Du är knäpp, säger granne, men du får inte ge dem mer, jag ger dem inget! fortsätter hon och går iväg.
Vi kommer fram ur buskarna där vi gömt oss.
Majken! Elin! Kom hit! Vad gör ni? Kom, barn! Jag har ett rött äpple! ropar tante Lina och räcker ut ett skinande äpple.
Tante Lina, vad betyder knäpp och dum? frågar Elin.
Granens ansikte blir kort men hon ler sedan.
Ni hörde bara lite. Ni ska låtsas som om ni inte hörde nåt, okej? Kom ihåg: om någon säger något elakt, ta det inte åt dig. Lyft handen, blåsa bort det. Människor är olika, men de goda finns alltid i fler antal. Jag älskar er! omfamnar hon oss.
En dag försvinner tante Lina två dagar. Första dagen frågar vi föräldrarna: Var är tante Lina? Kanske är hon sjuk eller vilar. På andra dagen samlar vi åtta fyra flickor och fyra pojkar och går till hennes lägenhet. Vi tar med oss teckningar, ett färgat krita, en lerafigür med en boll, en blomma i kruka och hemgjorda syltburkar samt pannkakor som min mamma lagat. Pannkakor som smälter i munnen med smör och som min mamma vänder med en skicklig vändning.
Gå och ge till tante Lina, så hon också får en smula, säger mamma och kliar mig i flätorna.
Vi knackar på hennes dörr. Hon öppnar långsamt, i en mjuk morgonrock, med flätor som hänger ner och ansiktet blekt. När hon ser oss ler hon brett.
Hej, barn! Välkomna, mina kära! hon kramar oss och släpper in i sitt rum.
Rummet är enkelt: två sängar, färgglada gardiner, ett lutande bord, en gammal tv och överallt handstickade plagg. En gråhårig man med bruna ögon sitter på en stol, ler försiktigt och försöker hålla balansen.
Det är min man, Viktor. Han är sjuk och kan inte gå mycket. Jag är också lite sjuk, men jag vill gärna ge er godis! säger tante Lina ivrigt.
Vi kan hjälpa till! Vi kan gå och handla, sopa golven eller bära ut soporna. Vi kan allt! säger den mest pigga av oss, Kalle.
Sätt er på min säng, barn, säger tante Lina.
Vi lägger fram vår lerafigur på bordet och alla hjälper till. Vi reciterar dikter, sjunger sånger och äter godis. Allt eftersom blir vår tante och hennes man mer livfulla, och de skrattar med oss. Tante Lina försöker till och med leda en liten ringdans.
När jag går därifrån säger hon i mitt öra:
Fråga mamma om receptet på pannkakor. De är så goda att jag aldrig har smakat dem förr. Jag kan inte laga dem själv, de bränns alltid.
Mamma bjuder in tante Lina i vårt hem. Hon tvättar händerna, beundrar sina fluffiga tofflor, blundar och sätter dem på fötterna innan hon sätter sig i kökets lilla soffa. Hennes ben når inte golvet, och hon viftar med dem när hon äter pannkakor med kondenserad mjölk som ett barn. Ibland slickar hon mjölken från fingrarna, blir blyg och ber om en handduk.
Hon berättar att Viktor har varit sjuk länge och inte kan gå längre, men att hon gärna tar hand om honom och om oss.
Tante Lina älskar alla djur. Hon tar en hink på morgonen och på kvällen och matar hemlösa hundar med gröt eller makaroner med köttbitar. På den tiden finns inga djurhem. Gångna katter och hundar på gatan blir glada när hon ger dem mat.
En gyllene kvinna, ger allt till andra! säger mamma medan hon pratar med pappa.
Gyllene som i guld men inte som julgranspynt? funderar jag.
Mamma förklarar att ett guldhjärta betyder en riktigt god människa.
Jag minns hur tante Lina går hem med sin hink. På vägen blockeras hon av två äldre kvinnor.
Du ska sluta ge mat åt dina hundar och sluta ropa barnen till dig. De irriterar oss! Du ger dem godis? Du är fattig men låtsas ha pengar! skriker de i kör.
En levande människa är vår släkt. Vi måste hjälpa honom. Hans mor har inga pengar. Barnen är små, låt dem leka och skratta. Det är hemskt när det blir tyst, viskar tante Lina och håller sin hink nära.
En av kvinnorna ropar:
Tänk på din egen framtid! Din man blir aldrig frisk! Vi ger dig inga slantar! skrikar hon.
Vem är du? frågar jag, men kan inte minnas namnet. Plötsligt höjer tante Lina sin skakiga röst:
Rör inte min Viktor!
Jag känner hur något illa händer.
Tala inte så till tante Lina! Annars får ni se! ropar jag och kastar mig framför henne.
En av kvinnorna griper tag i min hand och drar mig bort. Tante Lina försöker stoppa dem, men ett skrik hörs. Kalle och de andra springer in, släpper mig och vi bildar en cirkel runt tante Lina och ropar:
Gör aldrig illa mot henne och säg inte elaka ord! Annars får ni möta våra händer! Tante Lina är vår!
Kvinnorna stönar och drar sig tillbaka. Tante Lina fortsätter att omfamna oss.
Vi är inte bråkmakare, bara ett barn för alla och alla för ett barn. Våra hjärtan kände smärtan när tante Lina sårades. Så sker det än idag att snälla människor som matar fåglar, ger till hemlösa eller delar sista brödet blir utnyttjade. I dagens samhälle värderas makt, arrogans och oförskämdhet. Många blir rädda för den som inte kan försvara sig och blir trakasserade. Vi måste leva i gemenskap och visa omtanke.
Ett år efteråt lämnar tante Lina staden. Hennes man dör och släktingarna i Finland tar med henne hem. Vi gråter tillsammans på gården. Innan hon går ger hon oss våfflor, kysser oss och ger en stor låda med godispåsar. Hon låter oss göra hemliga gömmor vi tar en plastlapp, en liten blomma och ett bit glasflaska och gräver ner dem, för att sedan gräva upp med handen och se den vackra hemligheten.
Hon ger oss ett foto på oss alla och vi bestämmer att vi ska vårda det i tur och ordning.
Jag kommer tillbaka om ett år och kollar så ni är här! vinkar tante Lina medan hon går mot solnedgången med en resväska som nästan är större än hon själv, och knuffar sin pudel Knopp bakom sig.
Tante Lina återvänder aldrig. Vi bevarar våra hemliga gömmor, men ingen mer kan visa dem. Ingen ger oss mer godis eller kallar oss små barn. Vi växer upp, lär oss, blir vuxna, skrattar och ibland får vi en stund av tystnad och tårar när minnet av tante Lina kommer.
Vi bestämmer att vi ska mötas igen i den gamla gården för ett år sedan. En gång var vår vän Ingemar bankchef, Annika nu översättare, och de andra har spridit sig. Huset är rivet, en ny byggnad står på platsen.
Där, i en dyr kostym, sitter Kalle på knä och gräver i jorden.
Vad letar du efter? frågar vi med ett leende.
De hemliga gömmorna, de som tillhör tante Lina. Så många år har gått och jag saknar dem. Finns hon fortfarande? Jag har försökt hitta henne, men utan resultat. På möten ser jag henne ibland, hon smeker mitt huvud och ger mig en karamell. Min fru i utlandet skickar massor av sötsaker, men jag äter dem inte. Jag vill ha den där enstaka karamellen från barndomen, den godaste av alla. Jag har fortfarande fotot, suckar Kalle.
Samma sak, vi minns hennes godhet, viskar Annika.
Hon brukade säga att vi alltid ska behålla barnet i våra hjärtan och glädjas över livet, för annars blir alverna arga och världen tråkig, lägger jag till.
De gamla skrikona, de som ropade på oss, hade fel. Vi är vuxna nu, men vi minns dig, tante Lina, och vi glömmer dig aldrig. När livet känns tungt och själen gnager, hör jag din röst:
Var inte ledsen, lilla vän. Ät en karamell. Allt blir bra.
