Lars, förlåt att jag stör, men jag måste gå lite tidigare idag, om det går bra? Mitt barn har blivit sjuk.
Elin la försiktigt ner dokumenten hon förberett och morgondagens möteslista på skrivbordet. Egentligen var det en timme kvar av arbetsdagen, men förskolan hade redan ringt två gånger så hon bestämde sig för att chansa. Hon hade inte jobbat länge på det här byggföretaget och det var egentligen ett mirakel att hon fått tjänsten som sekreterare, med tanke på hur lite erfarenhet hon hade och det där diffusa kravet på passande utseende som stått i annonsen. Hon hade stått hemma framför spegeln innan intervjun:
Jaha Det kravet gäller nog inte mig, muttrade hon.
Den urgamla koftan såg ändå okej ut, men kjolen lämnade en del att önska. Den hade hennes mamma sytt, noggrant valt tyget och suttit uppe nätterna igenom framför symaskinen.
Den blir minst lika bra som en köpt, ska du se.
Mamma, hemgjort är alltid bäst! Elins leende var snett, men hon visste hur viktigt det var för mamman att höra det där.
De hade aldrig haft pengar över till nya kläder. Elin mindes hur det varit före pappa dog, när hon alltid hade något fint att ta på sig. Men livet förändrades brutalt efteråt. Mammas sjuksköterskelön räckte aldrig långt. De klarade sig ändå tills mormor blev sjuk. Elins mamma, Gunilla, och hennes svärmor hade ett minst sagt ansträngt förhållande.
Gunilla! Har du ingen känsla för familj? Fast det kanske inte är så konstigt, med din bakgrund. Men nu är du gift i vår familj och du får vänja dig: här tar vi ansvar för varandra.
Elin var för liten för att förstå mormors ord då. Det lät så vackert och allvarligt. Men det dröjde inte länge förrän hon insåg vad det betydde att mamman förväntades ta hand om svärmodern, ge bort merparten av sin lön, medan svärmodern tog emot allt hon fick, men aldrig gav något tillbaka. Gunilla blev ständigt utskälld.
Varför säger du inget, mamma? ska du bara ta det där? Elin blev äldre, men förstod ändå inte varför mamman aldrig försvarade sig.
Jag säger inget, Elin, för jag vet att hon har fel. Och så vet jag att hon är ensam och sjuk. Förutom du och jag har hon ingen kvar. Hon har bråkat med sin syster och brorsbarnen vill inte ha med henne att göra. Och Jag lovade din pappa att aldrig överge hans mamma. Så hur skulle jag kunna bryta det löftet?
Elin var så arg på mormor ibland, ville bara skrika allt hon tänkte. Men Gunilla hejdade henne varsamt:
Låt det vara, Elin. Hennes ord betyder inget för mig. Jag vet att jag gör allt rätt. Och att din mormor inte saknar något.
Hon skulle inte tappat något ändå! muttrade Elin för sig själv när hon växte upp och såg världen som den var.
Hon visste nu att mormor inte alls var fattig. Stor lägenhet, en till uthyrd, bra pension och ett sparkonto från morfar. Det var bara Elins mamma som behövde streta.
Varför tar hon pengar av dig, mamma? Räcker det inte för henne? Elin gick igenom hushållsboken, där alla intäkter och utgifter fanns nedtecknade.
Elin! Gunilla slängde handduken på bordet.
Vad då? Vad då, mamma?
Sluta upp nu. Var dig själv, ta inte in den här mörkret. Allt som är mormors hör henne, aldrig oss. Så har det alltid varit, och kommer alltid att vara. Ägna det ingen tanke.
Elin såg hur hennes mamma radade koppar efter tvätten de stod i raka linjer, det var hennes sätt att hålla samman. Själv skulle hon aldrig klara det. Men nu förstod Elin varför: när mormor dog, låg testamentet och ett avskedsbrev i nattduksbordet. Gunilla skrynklade ihop pappren och kastade dem ifrån sig.
Nu åker vi.
Vart då? Elin förstod ingenting.
Vi har inget mer här att göra. Jag har gjort mitt.
Så småningom förstod Elin att mormor hade testamenterat allt till sina brorsbarn. Avskedsbrevet nämndes aldrig mer. När Elin frågade tillräckligt många gånger sade Gunilla bara:
Jag räcker för dig som förälder. Mer behöver vi inte.
Var det för att hon tyckte jag inte var lik pappa? Elin kunde inte låta bli att fråga.
Nej. Du är hans avbild, både i utseende och sinne. Du är den bästa jag vet. Släpp det nu.
Så Elin gav sig. Hon förstod aldrig allt, men såg hur viktigt det var för Gunilla.
Tiden gick. Elin tog studenten, läste vidare på universitetet. Kjolen som Gunilla sytt bar hon på tentorna, till jobbet på institutionen senare, till anställningsintervjuerna. Den blev hennes lyckokjol. Det var förstås den hon hade på sig nu när hon började på bygget jeans kändes helt fel.
På HR märkte hon blickarna, men hon spärrade ryggen, bestämd.
Ingen erfarenhet, litet barn var jobbade du innan?
Jag undervisade på universitetet.
Och varför bytte du bransch?
Ville prova något nytt, svarade Elin fast rösten darrade. Hon var säker på att även här skulle hon få ett nej.
Men istället blev hon erbjuden en provanställning som sekreterare.
Britt-Mari, varför ska Lars ha henne? hördes någon viska när Elin gått.
Han gillar smarta damer, får vi se om det här funkar. Dessutom, lite nya kläder och hon kommer vara helrätt, så sluta snacka nu och jobba.
Lars, hennes chef, gick rakt på sak när han såg henne bläddra efter kaffemaskinens instruktionsbok.
Första gången jag ser någon läsa instruktioner istället för att bara trycka på knappar! Vi kommer trivas ihop.
Arbetsuppgifterna var inte för svåra. Lars hade järnkoll men insåg snart att Elin var systematisk, hade minne som ett elefant, och fixade alla scheman. Hon kunde gräva fram folk ur marken. Det enda felet var att hon ibland behövde gå för att hämta sjukt barn på förskolan.
Elin, jag förstår, men nu händer det lite väl ofta. Jag vill inte bli utan sekreterare, sa Lars och gned tinningarna.
Huvudvärk? Ska jag hämta alvedon?
Nej tack, det går över. Självklart får du gå barn går alltid först. Men du borde lösa det på något sätt, har du ingen släkt?
Nej, mamma gick bort för ett tag sen. Ingen kvar.
Det var tråkigt. Men en dagmamma då?
Jag har inte råd. Men jag letar vidare, jag lovar.
Elin tackade och gick. Stämningen var i botten. Sjuk kille på förskolan, hushållssysslor hemma hon kunde gråta av trötthet och ensamhet. Varför blev allt fel, varför var hon ensam?
Hon visste redan svaret mamma hade sagt: Alla man möter är inte goda, ibland får man nöja sig med att möta rätt sorts person en eller två gånger i livet. Då gäller det att inte missa dom.
När Elins pojkvän, Oskar, kom in i bilden var hon ung och naiv. Han var entusiastisk forskare, drömmande, men när Elin berättade att hon var gravid och inte kunde vänta, blev han pressad:
Måste det bli nu? Kan vi inte vänta? vandrade han omkring i lägenheten.
Det går inte, Oskar. Men oroa dig inte, jag klarar mig.
Det blev ingen kontakt igen. Deras son, Jonathan, föddes månaden efter att Gunilla gått bort i en hjärtinfarkt på jobbet. Elin bestämde sig för att inte gråta.
Tiden räckte aldrig till känslor. Jonathan föddes liten, sjuklig. Elin var som på autopilot tvätt, städ, matlagning, promenader. Jobbet på högskolan fick hon lämna tisslandet bakom ryggen blev för mycket.
Förlåt mamma Jag klarade inte det.
När han fått plats på förskolan blev det inte bättre. Han var ständigt sjuk. Elin lade sin akademiska karriär åt sidan och städade på kvällarna på en salong i huset bredvid för att klara det ekonomiskt.
Alla dessa minnen snurrade när hon åkte till förskolan. Väl hemma hälsade hon på grannen:
Hej, Sofia!
Igen? Sofia nickade åt Jonathan som klängde vid Elins ben.
Andra gången på en månad. Jag trodde vi var förbi det.
Åh, det går aldrig att slappna av. Min dotter var frisk i ett år, men sen varje månad feber. Varför hittar du inte en dagmamma? Du har ju fast jobb nu.
Har inte råd.
Nej, barnvakter är dyra. Hade ni bara haft en mormor
Elin suckade, hjälpte sonen av med skorna och gick in. Mamma, som jag saknar dig
Jonathan fick te, ombäddad i sängen. Elin började söka vidare på nätet, trött och uppgiven, när det knackade försiktigt på dörren.
Hej lilla vän!
Utanför stod Märta, den lilla damen från trappuppgången bredvid. Elin kände henne knappt.
Allt väl? sa Elin försiktigt.
Nja, kan jag kanske bli insläppt, eller tänkte du hålla förhör på dörrmattan?
Elin släppte in Märta, som vant snörade av skorna och gick mot köket.
Dit, ja? Gott. Inget ska väcka barnet nu, sömn är bästa medicin.
Elin, fortfarande förvirrad, följde efter.
Så söker du en timmesmormor? frågade Märta.
Ursäkta, vad?
En extramormor, att passa barn ibland. Märta log, och i det ögonblicket hörde Elin mammans tonfall.
Väl Jag skulle verkligen behöva en, men var hittar man såna?
Du behöver inte leta. Jag ställer upp, om du vill?
Elin var skeptisk. Hon kände knappt Märta.
Hur fick du veta att jag letade efter barnvakt?
Sofia berättade, jag träffade henne i trappen.
Jaha Märta, ta inte illa upp
Inte då, fråga vad du vill. Eller lyssna, jag berättar så väljer du sen.
Elin sköt fram kakfatet och teet.
Märtas livshistoria var enkel arbetarfamilj, fabriksjobb, make, två söner. Maken dog tidigt, sönerna flyttade norrut och hon blev ensam. Fyra barnbarn fanns, men de sågs sällan. Hon ville så gärna vara nära barn.
Sofia tipsade mig om att fråga dig. Blir det bra för båda, så… och oroa dig inte för betalt. Låt det ta natt, ge besked i morgon.
Elin tänkte hela kvällen. Hon sov knappt och bestämde sig:
Märta, hej! Jag säger ja.
Så började deras samarbete. Märta insisterade på att de var kollegor.
Du jobbar, jag jobbar. Vi hjälper varandra.
Får du hjälp av barnen?
Jodå, men jag klarar mig. Sparar det till sämre dagar.
Först var Elin vaksam, men Jonathan trivdes direkt hos Märta.
Stackars liten, du fryser? Inget som slår te med hallonsylt och en saga, så är du frisk imorgon, sa Märta första dagen.
Jag har ingen hallon Elin skakade uppgivet på huvudet.
Därför tog jag med, svarade Märta. Raska dig till jobbet nu.
Snart lärde sig Jonathan läsa och spela schack. Märta tog med honom till simhallen och schackklubben.
Själv hade jag aldrig kunnat ordna det. Det tar ju så mycket tid! sa Elin till Sofia.
Min dotter får ta Märta sen när Jonathan blir stor! svarade Sofia.
Så småningom gick Jonathan i skolan, Märtas hjälp behövdes mindre men bandet växte. Elin kunde börja andas arbetsgivaren Lars erbjöd vidareutbildning och nytt jobb.
Ekonomin blev bättre, livet ljusare.
Det var därför Elin blev så rädd när Märta försvann. Ingen svarade i hennes telefon, barnen hade ingen koll. Elin ringde runt överallt, ingen visste något.
Till slut hittade hon Märta på sjukhuset påkommen av en bil, minnesluckor.
Vem är du? undrade Märta oroligt.
Jag är Elin. Vi tar det lugnt. Nu ska du vila upp dig.
Märtas söner tackade nej till att hjälpa till.
Vi fixar det själva, muttrade Elin.
Märta flyttade in hos Elin och Jonathan.
Jonathan, Märta minns inget. Så hon är bara Mormor Märta här hemma nu.
Hon ska bo hos oss nu?
Ja, svarade Elin.
Jonathan blev genast hennes beskyddare. De spelade och han serverade lunch. Märta log.
Halvåret senare dök hennes son Magnus upp.
Du är Elin?
Ja.
Kan jag få träffa min mamma?
Absolut. Men jag ger dig inte Märta.
Varför inte?
Ditt erbjudande kom för sent. Och nu är hon trygg här.
Vi får komma och hälsa på?
Det här är din mamma. Kom när du vill, men tänk på hur du möter henne.
Magnus gick. Elin såg efter honom, anade att det kanske dröjde.
Fast det spelade ingen roll. Här fanns deras tid, deras plats.
Jonathan! Sätt på teet! Nu firar vi.
Får Märta tårta?
Hon ska ha största biten! Det behöver hon, precis som hon alltid sa gotta sig lite ibland!
Jonathan skrattade. Elin stängde dörren och gick in i köket till sin lilla familj.
