För ett år sedan, när mormor var på väg hem från torget, hörde hon ett svagt pipande från en sophink. Där, i en smutsig kartong, låg en liten kattunge med gula ögon. Hon trodde det var en vanlig kattunge mager, darrande och nästan genomfrusen. Hennes hjärta vek sig av medlidande. Hon lindade in honom i en halsduk, tryckte honom intill bröstet och bar hem honom.
Från den dagen blev han hennes följeslagare. Mormor gav honom ett namn något ömt, något hemligt. Kattungen åt med aptit och växte snabbt. Hans tassar blev större, pälsen tjocknade och blicken blev alltmer genomträngande.
Efter några månader såg mormor hur han slet sönder en gammal kudde med sina klor det var då hon förstod: det här var ingen kattunge. Det var en riktig lejonunge.
Men då var det redan för sent att ge bort honom. Lejonet hade blivit hennes vän, hennes tröst i ensamheten. Mormor hade inga släktingar kvar, och detta vilda djur blev hennes mening med livet. Hon gömde honom för grannarna, drog för gardinerna och gick knappt ut.
Alla hennes pengar gick till kött påsar med fläsk och nötkött försvann så fort att butikspersonalen började viska.
Men mormor brydde sig inte. På natten sov »kattungen« bredvid henne, spinnande på sitt eget sätt ett djupt, vibrerande muller medan hon klappade hans mjuka man, precis som man gör med en älskad katt.
Grannarna märkte att mormor hade blivit underlig. På kvällarna hördes ibland tunga andetag från hennes lägenhet, som om någon flyttade på möbler eller gick på tå. Folk började skämta: »Det är något skumt på gång där inne.« Men en dag tog skämten slut mormor syntes inte till på över en vecka.
En orolig granne ringde polisen för att kolla läget. När dörren öppnades försiktigt var det tyst i lägenheten tills grannskrek av fasa när hon såg scenen
På soffan, under lampans varma sken, satt han en enorm, guldig lejon. Hans nos var fläckig av något mörkt. Och i sängen låg mormor död sedan flera dagar.
Hon hade gått bort stilla, i sömnen, och hennes älskling hade först bara legat bredvid. Men på fjärde dagen vaknade hungern, och bit för bit började han njuta av hennes kött. Röda droppar led från rum till rum.
Lejonet försökte inte fly när mormor dog. Han visste inte vilket liv som väntade bakom dörren han hade ju bott i det här hemmet sedan han var en liten unge.
Därför säger man att ett vilt djur alltid förblir vilt, hur mycket man än tamjar det.
