För länge sedan, när sommarnätterna fortfarande var ljusa och luften doftade av nyklippt gräs, hände något som grannarna i det lilla svenska samhället aldrig glömde.
En gumma, som alla kallade tant Maj-Britt Lindström, var på väg hem från torget i Uppsala en kall hösteftermiddag. Plötsligt hörde hon ett svagt pipande bakom en soptunna. Där, i en trasig kartong, låg en liten skälvande kattunge med gula ögon. Hennes hjärta smälte av medlidande. Hon lindade in den i sin halsduk, tryckte den intill bröstet och bar hem den till sin lilla lägenhet.
Från den dagen blev de oskiljaktiga. Tant Maj-Britt gav honom ett namn Snövit, efter den första snön hon såg den vintern. Katten åt glatt, växte snabbt, och snart blev hans tassar större, pälsen tjockare och blicken tyngre.
Efter några månader såg hon hur han slet sönder en gammal kudde med sina kraftiga klor. Då gick det upp för henne det här var ingen vanlig katt. Det var en lejonunge.
Men det var för sent att göra något åt det. Lejonet hade blivit hennes enda sällskap. Hon hade inga levande släktingar kvar, och detta vilda djur blev hennes mening med livet. Hon dolde det för grannarna, höll gardinerna fördragna och gick sällan ut.
Alla hennes pensionärspengar gick till kött paket med fläsk och nötkött försvann så fort att handlarna på ICA började viska. Men tant Maj-Britt brydde sig inte. Om natten sov “Snövit” bredvid henne, spinnande med ett djupt, mullerande ljud, medan hon strök dess mjuka man.
Grannarna märkte att något var annorlunda. På kvällarna hördes underliga ljud från hennes lägenhet tunga andetag, som om någon gick på tå. Skämt började gå: “Hon har något hemligt där inne.” Men en dag slutade skämten. Tant Maj-Britt syntes inte på över en vecka.
Grannfrun, orolig över hennes försvinnande, tog hjälp av polisen. När dörren öppnades var lägenheten tyst. Men plötsligt skrek grannfru
