Mormor såg alltid ut att favorisera ett barnbarn
Och till mig, mormor? frågade jag tyst.
Men du, Matilda, du har ju alltid klarat dig själv. Se bara vad runda och rosiga kinder du har fått.
Nötterna de är bra för hjärnan, och Erik behöver läsa, förstås, han är ju pojke, familjens hopp.
Gå nu och torka dammet på hyllorna. En flicka måste vänjas vid arbete.
Mattis, är du allvarlig? Hon försvinner snart. Läkarna sa ju ett par dagar högst. Kanske timmar
Erik stod i dörren till köket, vred på bilnycklarna i händerna. Han såg ut att ha sovit dåligt.
Jag menar det, Erik. Vill du ha te? Jag vände mig inte ens om, fortsatte bara att skära äpple till min dotter. Sätt dig, jag brygger nytt.
Vadå te, Matilda? Han gick in i rummet. Hon ligger där, slangarna överallt, kippar efter andan…
Hon ropade på dig i morse. Mattis, sa hon, var är lilla Mattis?. Mitt hjärta stannade nästan. Kommer du verkligen inte?
Det är ju mormor! Sista chansen, förstår du?
Jag lade äppelskivorna i en liten skål och mötte först då hans blick.
För dig är hon mormor. För henne är du Erik, pojken i fönstret, den ende arvingen och släktens hopp.
Och jag Jag har aldrig funnits riktigt för henne.
Tycker du verkligen att jag behöver något avsked?
Vad skulle vi prata om, Erik? Vad borde jag förlåta henne? Eller hon mig?
Men släpp nu de där gamla oförätter! Erik kastade nycklarna på bordet. Ja, hon älskade inte dig lika mycket som mig. Och?
Hon är gammal, hon har sina fix idéer. Men nu dör hon! Du kan väl inte vara så… hård?
Jag är inte hård, Erik. Jag känner bara inget för henne. Gå du. Sitt med henne, håll henne i handen, hon behöver din närhet mer än min.
Du är hennes guldklimp, hennes lilla sol. Lys för henne hela vägen nu.
Erik gav mig en blick, vände och gick ut, slog igen dörren så det skallrade.
Jag suckade, tog med äppelskålen till barnrummet.
***
I vår familj var allt alltid så rättvist fördelat. Våra föräldrar älskade oss lika mycket mig och Erik.
Hemmet var alltid fullt av skratt, nybakade bullar och vilda upptåg.
Men Gudrun, mormor, var av en annan sort.
Erik lille, kom hit, älskling, brukade mormor locka när vi kom till henne på helgerna. Titta vad jag sparat åt dig.
Valnötter, själv skalade! Och Dumle-kolor. Färska!
Jag var sju då och stod bredvid, såg på när mormor tog fram den broderade påsen ur det gamla vitrinskåpet.
Och till mig, mormor? frågade jag försiktigt.
Gudrun klappade mig på huvudet med en snabb blick.
Men du, Matilda, du har redan blivit så duktig. Så fina kinder, fyllt ut riktigt.
Nötter bra för tankearbetet, Erik måste läsa, han är pojken, vårt stöd.
Ner till dig, gumman, gå och torka dammet på hyllorna. Flickor måste lära sig att arbeta.
Erik blev högröd om kinderna, tog påsen och smög snabbt bort i hallen, medan jag gick för att damma.
Jag kände mig inte sårad. Märkligt nog tog lilla Matilda det som vädret.
Det regnar ibland, och mormor älskar Erik. Så är det bara
I hallen väntade ofta Erik på mig.
Här då, gav han halva påsen till mig och en näve nötter. Ät inte framför henne, då klagar hon väl igen.
Du behöver det mer, log jag. För hjärnans skull.
Äh, strunt i det, fnös Erik. Hon är ju knäpp. Kom igen, tugga fort nu.
Där satt vi på trappan upp till vinden, mumsade förbjudet i smyg. Erik delade alltid. Alltid.
Till och med när mormor stack åt honom sedlar till glass i smyg, sprang han direkt till mig:
Du, det räcker till två klassiska glassar och en kexchoklad. Ska vi dra?
Min bror var verkligen mitt stöd. Hans kärlek kompenserade mormors kyla så mycket att jag knappt märkte bristen.
Åren gick. Gudrun blev äldre. När Erik fyllde arton, bestämde hon att han skulle få sin andra tvåa vid Odenplan.
Familjens stöttepelare måste ha eget, förkunnade hon vid familjemötet. Så det finns ett hem när han tar hem en kvinna, inte behöva flytta runt.
Mamma suckade bara. Hon kände till sin mammas envishet och la sig inte i. Men senare, på kvällen, kom hon in till mig.
Gumman, bli inte ledsen … Vi ser allt, pappa och jag. Vi har beslutat såhär: pengarna vi sparat till ny bil och renovering ger vi till dig istället.
Det blir din insats till eget boende. Så det blir rättvist.
Det är okej, mamma, sa jag, kramade henne. Erik behöver ju lägenheten mer, han ska gifta sig med Ida. Jag kan bo kvar i studentrummet ett tag.
Nej, Mattis, så vill jag inte ha det. Mormor har sina sidor, men vi är dina föräldrar. Vi kan inte favorisera ett barn och glömma det andra. Så ta nu och säg inget mer om saken.
Jag tog inte emot pengarna.
Erik flyttade till lägenheten han fått av mormor så snart giftermålet var avklarat, och vår gamla trerummare kändes plötsligt större.
Jag tog Eriks gamla rum, ställde dit mina böcker och staffli och kände för första gången hur fint det är när ingen skiljer på rätt och fel sorts kärlek.
Min relation till Erik förändrades inte av arvet. Tvärtom, han tycktes nästan skämmas lite.
Kom över till oss, sa han när han kikade förbi. Ida har bakat bullar. Och mormor … du vet hur hon är. Hon ringde igår igen, undrade om jag slösat bort hennes pengar på något du önskade dig.
Vad sa du då?
Sa att jag spelade bort allt på Jack Vegas-automater och dyr sprit, Erik skrattade. Hon väste i telefonen tre minuter, sen kom: Det är Matilda som fört dig på onda vägar!
Ja, naturligtvis, skrattade jag. Vem annars.
***
När jag gifte mig med Oskar och dottern föddes blev bostadsfrågan akut. Mamma visade sin förmåga för diplomati:
Hörrni, barn, sa hon. Vi har vår stora trerummare. Erik har sin tvåa. Matilda, ni hyr just nu.
Vi gör såhär: vi säljer vår lägenhet, köper en etta och en tvåa. Pappa och jag flyttar till ettan, Matilda, du tar tvåan med Oskar och dottern.
Mamma, sa Erik direkt. Jag avstår från min del av arvet efter vårt barndomshem. Jag har mormors lägenhet, det räcker och blir över.
Mattis ska ha allt, det är bara rättvist. De har ju barn nu och behöver större.
Är du säker, Erik? frågade Oskar häpet. Vi pratar om mycket pengar här.
Helt säker. Mattis och jag har alltid delat allt ändå. Hon fick aldrig mormors uppmärksamhet. Så säg inget mer det är bestämt.
Jag började gråta. Inte av glädje över fler kvadrat, utan över att min bror är världens bästa.
Vi bytte till slut föräldrahemmet mot två boenden och alla blev nöjda.
Mamma kom ofta och hjälpte med sitt barnbarn, Erik med familj hälsade på nästan varje helg.
Gudrun bodde ensam kvar. Erik köpte hem mat, lagade droppande kranar, lyssnade troget på klagomål om värk och otacksamma Matilda.
Har hon någonsin ringt? pressade mormor, läpparna hopknipna. Frågat hur jag mår?
Men mormor, du ville ju aldrig egentligen ha kontakt, Erik svarade snällt. Sa du någonsin något snällt på tjugo år? Hur ska hon ens veta att hon är välkommen?
Jag ville fostra henne! röt Gudrun. En kvinna ska veta sin plats! Istället tog hon min lägenhet och körde ut sin egen mor!
Erik suckade tyst. Själv förstod jag att det inte är lönt att förklara.
***
Jag satt i köket, minnet spelade upp scener:
Mormor knuffar bort min hand från sylten. Hon berömmer Eriks tafatta teckning men går tyst förbi mitt diplom från matteolympiaden.
På Eriks bröllop satt hon som drottning, men till mitt kom hon aldrig, sa att hon var för sjuk.
Mamma, varför hälsar vi aldrig på mormor Gudrun? dottern undrade en dag. Farbror Erik säger att hon är jättesjuk.
För att mormor bara vill träffa Erik, hjärtat, strök jag henne över håret. Det är så hon har valt det.
Är hon elak? frågade dottern misstänksamt.
Nej, sa jag, fundersamt. Hon kunde bara inte älska oss alla samtidigt. I hennes hjärta fanns bara plats för en. Det händer ibland.
På kvällen ringde Erik igen.
Det är slut, Mattis. För en timme sen.
Jag beklagar, Erik. Jag förstår att det är tungt.
Hon väntade på dig till sista stund, ljög han. Jag visste det var en snäll lögn, ett försök att göra oss försonade. Hon sa: Jag hoppas Matilda får det bra.
Tack, Erik Kom till oss imorgon. Vi kan fika, jag bakar något.
Jag kommer Men Mattis ångrar du dig inte? Att du aldrig gick dit?
Jag svarade ärligt.
Nej, Erik. Jag ångrar inget. Det vore bara ett spel. Hon ville inte se mig och inte jag henne.
Han var tyst några sekunder.
Du har nog rätt, suckade han. Du har alltid varit klokast av oss. Vi ses imorgon.
Begravningen var stillsam. Jag var där för mamma och Erik. Stod lite vid sidan av, i svart kappa, blickade upp mot den grå himlen som alltid tycks vila tung över kyrkogårdar. När kistan sänktes grät jag inte.
Erik kom fram, lade armen om mina axlar.
Hur är det?
Det är okej, Erik. På riktigt.
Du han tvekade. När jag röjde i hennes lägenhet hittade jag en ask. Gamla foton.
Dina också. Många. Alla utklippta ur samlingsbilder. Hon sparade dem för sig själv.
Jag höjde ögonbrynen.
Varför?
Ingen aning. Kanske kände hon ändå något, men visste inte hur hon skulle visa det? Eller var hon rädd att om hon erkände dig blev det mindre för mig? Gamla människor är konstiga.
Kanske, ryckte jag på axlarna. Det spelar ingen roll längre.
Vi gick mot utgången, under samma paraply långe, starka Erik och lilla jag.
Du, sa han när vi kom till bilarna. Jag tänkte Jag säljer den där lägenheten. Tar en trerummare till oss, köper varsin liten bostad till barnen och resten Kan vi starta en fond? Eller skänka till barnsjukvården? Så att mormors pengar kommer till glädje. Till någon som bara får ta emot.
Jag tittade på min bror och log för första gången på flera dagar, ordentligt.
Vet du, Erik. Det är den enda revansch Gudrun förtjänar. Den snällaste i världen.
Då gör vi så?
Vi gör så.
Vi åkte åt varsitt håll. Jag körde genom staden, lyssnade på radion och kände hur allting plötsligt blev stilla inom mig.
Kanske hade Erik rätt. Att låta pengarna gå till något gott det är rättvist. Och jag lärde mig av allt det här att man väljer själv vad man bär med sig. Jag väljer lättnad och tacksamhet över det fina jag faktiskt fick.
