Men Astrid! ropade Mats högt. Vem har gett dig tillstånd att hålla en varg här i byn?
Astrid Andersdotter grät hjärtligt när hon såg det raserade staketet. Hon hade redan lagat det sju gånger med gamla brädor och hoppas alltid att det skulle hålla till nästa utbetalning från hennes skrala pension. Men nä, så klart! Staketet hade gått hädan.
I tio år hade Astrid styrt sitt lilla torp på egen hand, sedan hennes älskade make, Lennart, gått vidare till de eviga älgskogarna. Han hade verkligen hantverkshänder, den mannen. När Lennart levde behövde Astrid inte bekymra sig om någonting han kunde precis allt som hade med slägga och såg att göra.
Han byggde, snickrade och fixade man behövde aldrig ringa någon rörläggare. I byn respekterades Lennart för sin hjälpsamhet och flit. Tillsammans hade de haft 40 lyckliga år, bara en dag från rubinbröllopet. Ett välskött hus, dignande potatisland och blanka koppargrytor länge var det deras verklighet, frukten av gemensamt slit.
De hade en son Björn deras stolthet och glädje. Redan som liten var han händig, man behövde aldrig tjata på honom för att få hjälp. Kom Astrid hem från mjölkkooperativet trött, hade grabben redan burit in ved, hämtat vatten, tänt spisen och matat korna.
Lennart brukade tvätta av sig på trappan efter jobbet, medan Astrid lagade middag. Sedan åt de alltid kvällsmat ihop, samtalade om byns skvaller, skrattade åt tidningsnyheterna. Livet var, för att säga det milt, ganska så trivsamt.
Men åren går, och minnen är det enda som blir kvar. Björn blev vuxen, lämnade byn och for till Stockholm pluggade, gifte sig med en citytjej, Lovisa. Familjen slog sig ner i huvudstaden. Först kom Björn ofta på semester, men till slut övertalade Lovisa honom att åka utomlands varje gång. Lennart muttrade över att sonen blivit så utmattad av kontorslivet, och undrade varför de behövde de där resorna.
Lennart saknade, Astrid längtade men vad kunde de göra? Bara vänta och hoppas på ett livstecken från södern. Och så, en vår när koltrastarna sjöng och björkarna knoppades, blev Lennart sjuk. Matlusten försvann, han tynade bort framför ögonen på Astrid. Läkarna skrev ut piller tills de inte visste vad de mer skulle föreslå, och till slut skickade de hem Lennart för att vila upp sig. Det blev hans sista vår, bland syréndoft och kosläpp.
Björn kom till begravningen, grät så att näsdukarna tog slut, och förbannade sig själv som inte hunnit dit i tid. En vecka stannade han, sen bar det av tillbaka till Stockholm. På ett decennium skrev han bara tre brev till modern. Astrid blev ensam kvar. Hon sålde kon och fåren till grannen Maj-Britt. Vad skulle hon med kreatur till? Kossan stod länge borta vid gärdsgården och råmade medan Astrid grät inomhus.
Med tiden förföll torpet utan händig karls hjälp. Taket läckte, trappbrädan brast, potatiskällaren tog in vatten ibland försökte Astrid själv laga, ibland fick hon lägga undan en slant till en hantverkare. Hon hankade sig fram.
Sen slog olyckan till igen. Astrid märkte att synen försämrades drastiskt, förut hade hon aldrig sådana problem. Hon gick till lanthandeln och kunde knappt tyda prislapparna. Efter några månader såg hon knappt skylten. Distriktssköterskan kom och krävde att hon skulle låta sig undersökas hos ögonläkaren.
Vill du bli blind, Astrid? De kan fixa en operation!
Men Astrid, som alltid varit skeptisk till sjukhus, avböjde. Efter ett år såg hon nästan ingenting. Men det tyckte hon var mindre besvärligt:
Vad ska jag med dagsljuset till? TV:n tittar jag ändå bara på genom att lyssna nyheterna hör jag. Och huset kan jag på mina fem fingrar.
Fast ibland blev hon orolig. Byn hade fått sitt släng av mindre nogräknade folk storstadstjuvar eller sommargäster med klåfingriga barn. Astrid önskade att hon haft en mäktig hund som kunde skrämma iväg oinbjudna gäster.
Hon frågade jägaren Sven-Erik:
Har inte skogvaktaren några hundvalpar? Jag vill ha en. Jag ska uppfostra den själv…
Sven-Erik, gråskäggig jägarveteran, såg fundersamt på henne.
Astrid, varför vill du ha en lapphund? De är ju för renarna! Kan skaffa dig en ordentlig schäfer istället, från stan.
Schäfrar lär ju vara svindyra…
Inget är för dyrt för dig, Astrid.
Ja, men då så.
Astrid räknade sina sparade kronor, och beslöt att det fick duga till en bra hund. Men Sven-Erik, som hade ryktet om sig att vara full av lösa löften och lite förtjust i Svenskt brännvin, glömde gång på gång bort sitt uppdrag. Astrid skällde på honom för hans tomma ord, men kunde inte låta bli att tycka synd om honom. Han var ensam, utan barn eller fru. Hans bästa vän var… flaskan.
Sven-Erik var jämnårig med Björn, och hade stannat i byn hela sitt liv. Han trivdes inte i stan. Jakt var det han brann för, kunde vara borta i skogen i dagar. När jaktsäsongen var över gjorde han allehanda jobb i gårdarna lagade gräsklippare, grävde land, snickrade. Allt han tjänade gick nästan direkt till Systembolaget.
Efter varje supeskvätt rymde han till skogs rödmosig, håglös och skamsen. Men efter några dagar dök han upp igen i byn, med svamp, bär, fisk och ibland ett koppel grankottar. Sålde för några kronor och började om. Han hjälpte ofta Astrid mot betalning och nu när staketet däckats, vände hon sig ändå till honom.
Det får nog bli hund lite senare, suckade Astrid. Först måste jag betala Sven-Erik för staketet, och det är dåligt i kassan.
Sven-Erik kom inte tomhänt. I ryggsäcken, bland hammare och spik, rörde sig något luddigt. Han log brett:
Se vad jag tagit med till dig! Han öppnade ryggsäcken.
Astrid trevade försiktigt, kände en mjuk liten skalle.
Men Sven-Erik, har du tagit hit en valp åt mig? sa hon förundrat.
Bästa hunden i Norrland, jag svär. En riktig stilig schäfervalp!
Valpen pep och försökte kravla sig ur säcken. Astrid blev stressad:
Men jag har ju bara pengar till staketet!
Ska jag bära tillbaks honom då? Vet du hur många tusenlappar jag pröjsade för den där jycken? sa Sven-Erik och rullade med ögonen.
Vad skulle stackars Astrid göra? Hon pinnade snabbt till lanthandeln, där Hjördis gav henne fem flaskor Brännvin Special på krita och skrev genast in Astrids efternamn i skuldblocket.
Till kvällen var staketet fixat. Astrid bjöd Sven-Erik på rotmos och fläsk och gav honom en snaps som tack. På glatt humör efter maten och drycken förklarade Sven-Erik hur man skulle sköta om valpen.
Foder två gånger om dagen och stadigt koppel den kommer bli större än en älgkalv, jag lovar. Jag kan hundar.
Så fick Astrid en ny familjemedlem Bamse. Hon fäste sig vid honom genast, och han var hennes trognaste vän. Varje gång hon gick ut på gården hoppade Bamse runt som en kalv, kärleksfull och pigg. Bara en sak bekymrade henne trots att Bamse blev större än en midsommarkalv, lärde han sig aldrig att skälla. Det oroade Astrid.
Sven-Erik, din gammle fuskare! Du sålde mig en defekt jycke.
Men vad skulle hon göra? Slänga ut en så snäll varelse gick inte. Han behövde knappt skälla grannarnas hundar vågade inte ens bjäbba på Bamse, som nu växte henne till midjan.
En dag kom Mats, byns andre jägare, in till centrum för att köpa smör, salt och tändstickor. Det vankades snart vargjakt. När han gick förbi Astrids stuga tvärnitade han och väste:
Men Astrid! Vem har tillåtit dig att hålla varg här i byn?
Astrid tryckte handen mot hjärtat, vettskrämd.
Men herre gud! Jag är ju så godtrogen! Sven-Erik har lurat mig sa att det var en renrasig schäfer
Mats tog det hela på största allvar:
Astrid, du måste släppa honom i skogen, annars kan det gå galet.
Astrids ögon fylldes med tårar. Hjärtat brast vid tanken på att ta farväl av Bamse, denna goda, milda best, om än varg. Han hade dessutom blivit orolig, drog och slet i kedjan, ville ut. Folk i byn var redan skraja nog. Hon hade inget val.
Mats skjutsade Bamse till skogen. Vargen viftade vilt på svansen, försvann bland träden och sågs aldrig mer till.
Astrid saknade sin vän och ville aldrig mer prata med lurendrejaren Sven-Erik, som själv faktiskt ångrade sig djupt. Han hade faktiskt menat väl. När han en gång strövade i skogen hamnade han mitt i sörjan efter en björns ösregn och plötsligt hörde han ett ynkligt gnäll. Vid en håla låg en död varghona, hennes kull låg där, dödade av björn, men en liten rackare överlevde. Sven-Erik tog vargunge med hem, tänkte att Astrid kunde ha nytta av honom tills han kuttade till skogs. Så kunde han senare fixa fram en riktig hund åt henne. Men så kom Mats och satte stopp.
Några dagar gick Sven-Erik och masade förbi Astrids torp utan att våga knacka på för att be om ursäkt. Det snöade och var mörkt. Astrid eldade för brinnande livet för att slippa frysa ihjäl.
Mitt under kvällen knackade det på dörren. Astrid hasade iväg till farstun. Där stod en man.
God kväll, lilla tant. Kan jag låna en sängplats över natten? Skulle till grannbyn, men har gått vilse.
Vad heter du, unge man? Jag ser ju knappt numera.
Boris, sa mannen.
Astrid snörpte på munnen.
Det finns väl inga Boris här i byn
Nej då, men jag har precis köpt ett hus här. Tänkte titta till det, men bilen fastnade och jag fick gå. Snöstorm ni vet
Du har alltså köpt gamla Dahlbergs hus?
Mannen nickade.
Just precis.
Astrid släppte in gästen, ställde över tekokaren och visste inte att han snokade lystet på hennes lilla vitrinskåp, bygdens bästa gömställe för plånbok och smycken.
När Astrid pysslade vid spisen började Boris rota i vitrinskåpet. Astrid hörde ljudet.
Vad sysslar du med där, Boris?
Du vet väl att det varit penningreform, tant? Tänkte hjälpa dig med gamla sedlar!
Astrid rynkade pannan.
Struntprat! Vad är det för snicksnack? Vem är du egentligen?!
Mannen drog kniv och tryckte den mot hennes haka.
Håll tyst, kärring! Fram med pengarna och guldet, och lite mat kan du fixa också!
Astrid skakade av skräck. Nu var det kört!
Just då for ytterdörren upp. En jättelik varg dundrade in, rakt på tjuven. Han skrek, men hans tjocka halsduk räddade honom från värre bett. Han slet fram kniven och sårade Bamse i bogen, men vargen hoppade undan och tjuven passade på att fly.
Samtidigt kom Sven-Erik promenerande för att be om ursäkt. Vid Astrids grind såg han en karl pinna förbi med kniv, svärande värre än när älgjakten ställs in. Sven-Erik rusade in och fann Bamse på köksgolvet, blodig. Han förstod direkt och tog cykeln till närpolis.
Tjuven åkte dit. Inte för första gången.
Bamse däremot blev lokal hjälte. Byborna kom med köttbullar och klappade honom. Ingen kedja, total frihet men Bamse höll sig alltid intill Astrid, särskilt när Sven-Erik kom på besök efter en lyckad jaktrunda.
En dag stod en svart Volvo på gårdsplanen. Någon högg ved. Det var Astrids son Björn! Han släppte yxan och omfamnade sin gamla vän.
Den kvällen satt alla i köket. Astrid myste som om hon hade vunnit på Lotto. Björn lyckades övertala henne att åka med honom till stan för synoperation.
Jaja, får väl det då, suckade Astrid. Till sommaren kommer barnbarnet upp, och då vill jag faktiskt se honom. Sven-Erik, håll ett öga på torpet och Bamse så länge. Okej?
Sven-Erik nickade. Bamse lade sig vid den varma vedspisen och suckade nöjt. Han visste mycket väl var han hörde hemma.
Glöm nu inte att följa sidan för fler små historier. Lämna dina tankar i kommentarsfältet och tryck på gilla så Astrids äventyr lever vidare!
