Det är tidig morgon. Under den svaga skenet från gatlyktorna springer Annika Olsson, ansvarig för vår bostadsrättsförening, runt i kvarteret. Hon ser nästan ut som Frihetsgudinnan från Delacroix tavla med sitt löshår som fladdrar i vinden och en kjol som har vridit sig och nu ser ut som en gylf. Annika har också fått ett stort hål i blusen, från vilket ena bröstet har glidit ut. Det andra håller fortfarande position i sitt fäste.
Anledningen till denna oväntade språngmarsch? Hon hade gått runt i grannskapet och räknat hundlortar på gräsmattan när Erik Håkansson från lägenhet 62 kommer runt hörnet med sin pitbull Arvid. Generellt är Arvid en mild hund. Visserligen har han bitit i några bildäck, men det är småpotatis. Men just då stannar Arvid framför Annika, lyfter på benet, och börjar vattna hennes älskade burgundy petunior med en kraft ej att leka med.
Det får blodet att rusa till Annikas ansikte, fyllt av en blandning av vrede och förlägenhet. Och kvinnor i sådana lägen, särskilt när de nått höst i sitt liv, är inte alltid rationella. Ur ilska tar hon upp en rulle av tidningen “Dagens Nyheter” och klipper till Arvid på nosen. Tidningen går i bitar, och i hennes hand finns bara en lista över redaktionen kvar.
Strax därpå jagar en sårad Arvid runt Annika i parken, medan han mellan tårar gör sitt bästa för att framföra att han inte alls är en människobitande pitbull och att han har en förkärlek för filmer om St. Bernardhundar, särskilt “Beethoven”. Men skulle han få tag på Annika, då skulle Erik nog få problem med lagen.
Efter Arvid fortsätter Erik i en slags otymplig galopp, med ena koppen av Annikas behå i handen. Han försöker febrilt övertyga henne om att man kan sy ihop den trasiga delen, att dreadlocks nu för tiden är trendigare än löshår, och att det verkligen inte passar att hamna i fängelse då han på fredag ska hålla en föreläsning om svensk historia.
Det ser ut till att de kanske skulle kunna bli sams när nästa oreda dyker upp. Ut från tredje porten kommer Johan, en granne, dragandes’ med sin riesenschnauzer Max. Max, som inser att han har missat det mesta av dramatiken, börjar dra Erik, vilket gör situationen ännu mer kaotisk.
Slutligen har Arvid lyckats skrämma Annika, schnauzern och Johan. På vägen hem snubblar han till och tar sig en tugga av en gammal dams käpp som råkar sitta på en bänk, och markerar revir på en närstående papperskorg.
Nu gör Annika livet surt för hela stadsdelens polisavdelning med sina dagliga klagomål. Hon frågar konstant ut kriminalassistenten om hur många år Erik, hennes man, kan vänta sig för Arvids dåliga beteende och när de äntligen tänker avliva den usla hunden.
Att ställa sådana frågor är inte rättvist mot kriminalassistenten; de är trots allt bara människor och inte gudar. Hittills överväger de att åtala för förargelseväckande beteende. Men att få Arvid att vittna som misstänkt är en annan femma… Visst, det kan gå att få honom att “skriva under” något. Hans “handstil”, om man ser till petuniorna, är ganska stadig. Men att leverera formella åklagelseskrivelser till honom, där ligger kruxet. Verkar som om han numera har lite misstroende gentemot skriven press.
