Det här hände en sommarkväll, vet du. Jag var på väg hem efter träningen och gick genom ett ganska stilla område här i Stockholm. Plötsligt ser jag en äldre farbror ligga på asfalten, helt hjälplös. Folk gick bara förbi, vände bort blicken eller höll sig undan, ser du. Jag tror många tänkte att han var full, för han sa konstiga saker och sträckte sig mot folk med händerna.
Min mamma har alltid lärt mig att man ska hjälpa till när man kan, så jag gick fram till honom och frågade på svenska: “Behöver du hjälp?” Men han kunde liksom inte svara ordentligt, mumlade bara och fortsatte sträcka armarna mot mig.
En annan kvinna som gick förbi stannade och muttrade åt mig: “Låt honom vara! Ser du inte att han är full, du kan få nåt smittsamt, dessutom är han jätteäcklig och blodig.” Jag blev lite osäker, men när jag tittade närmare såg jag att farbrorns händer faktiskt var alldeles blodiga. Jag fick panik, men försökte ta reda på vad som hänt och han kunde fortfarande inte säga något vettigt, bara mumlade och plockade upp en ICA-kasse som låg bredvid det var fullt med krossat glas i den. Han samlade ihop fler glasbitar från marken och la i påsen det var därför han hade blod på händerna.
Jag tog fram några våtservetter från väskan och tvättade försiktigt av honom om händerna, för jag ville verkligen inte få blod över hela mina kläder om jag skulle hjälpa honom upp. När jag fått bort det värsta hjälpte jag honom upp på benen. På min fråga om adress, fick jag inget svar igen. Han bara pekade vingligt mot ett hus och försökte visa med handen vilket håll vi skulle åt.
Vi gick långsamt fram till en av trappuppgångarna i ett stort flerfamiljshus. Där tog han fram handen och visade två siffror, antagligen sitt lägenhetsnummer. Jag slog portkoden, tryckte på knappen till rätt lägenhet och en upprörd kvinnlig röst svarade direkt. Farbrorn försökte säga något och inom några sekunder kom en kvinna och en man utfarande på gården.
De rusade fram, tog hand om honom och tackade mig flera gånger. Mannen bar in honom medan kvinnan, helt tagen, frågade hur de kunde tacka mig. Jag sa att det inte var något, men hon försvann snabbt in igen och kom tillbaka med en jättestor korg svenska hallon. “Hemodlade”, sa hon och log. Jag ville inte ta emot men hon insisterade: “Jo, ta du förstår inte hur vi oroade oss när vi kom hem från landet och såg att han var borta.”
Sen berättade hon: Under andra världskriget hade tyskarna tagit honom till fånga, och för att inte röja viktig information, skadade han sin egen tunga så illa att de till slut fick amputera halva. Därför kunde han knappt tala, bara mumla. Och nu på äldre dar, när ungdomarna på gården brukar sitta och dricka öl på kvällarna och slänga glasflaskor vid lekplatsen, har han tagit som sin uppgift att städa bort glaset. Efter att hennes dotter, lilla Annika, skurit sig på glas, ville han att inga fler barn skulle bli skadade. Fast han själv knappt kan stå på benen längre. De hade försökt hindra honom, till och med gömt lägenhetsnycklarna, men han smet ändå ut. Hon berättade också att en gång låg han fem timmar ute på marken innan någon hjälpte honom.
Efter att ha hört detta blev jag helt stum. Kvinnan la hallonkorgen i mina händer, jag bugade mig bara och kunde inte säga något. När jag gick hem brast jag ut i gråt halvvägs. Varför är det så här hos oss? Varför tänker alla bara på sig själva? Jag vill verkligen säga till alla om du ser någon som ramlat och inte kan ta sig upp, tänk inte direkt att det är en fyllgubbe. Gå fram och fråga hur det är! Kanske behöver han eller hon verkligen din hjälp. Särskilt vi unga måste komma ihåg att vi är människor inte själviska, likgiltiga djur.
