Det var en av de där sällsynta ljusa sommarkvällarna i Stockholm. Jag var på väg hem från friidrottsträningen och luften doftade av nyklippt gräs och salt från Mälaren. Plötsligt fick jag syn på en gammal man, han låg utslagen på asfalten utanför ett av de slitna hyreshusen i Årsta. Hans hår var vitt som snö och huden tunn, händerna trevande i luften medan han försökte lyfta sig. Folk gick förbi, sänkte blicken eller vände sig hastigt bort. Man såg det i deras ögonännu en alkoholist, tänkte dom. Ingen ville närma sig honom.
Mamma har alltid sagt att man måste ta ansvar för andra. Att visa omtanke, särskilt om någon är svag. Så jag gick fram och böjde mig ner. Behöver du hjälp? frågade jag på försiktig stockholmska. Mannen kunde inte svara ordentligt, han mumlade bara lågmält, sträckte ut sina blodiga händer efter min hjälp.
En kvinna som skyndade förbi blängde på mig: Du borde akta dig. Ser du inte att han är full? Man vet inte vad man får för sjukdomar. Och titta på honom, han är ju helt smutsig! Du blir bara nedsölad. Men när jag tittade närmare såg jag blodet. Hans händer var såriga och trasiga, men istället för äckel slog kall skräck till i magen. Jag bad honom visa vad som hänt, men han fick inte fram ord, bara mer förtvivlade läten, och han pekade på en kasse bredvid sig. Den var fylld med sönderslagna ölflaskor. Han plockade långsamt upp ett par glasbitar till och lade ner dem.
Det var därför hans händer var i blodhan hade städat upp glasskärvor på gården. Jag tog fram våtservetter ur min sportväska och torkade försiktigt bort blodet för att kunna hjälpa honom uppskulle gärna hjälpa, men ville också slippa blodfläckar på kläderna, tänkte jag barnsligt.
När jag fått händerna rena hjälpte jag honom på fötter. Jag frågade efter adressen, men han bara grymtade och vinkade mig åt ett visst håll. Jag stödde honom till ett hus en bit bort, och han visade mot porttelefonen, visade två siffror med handen. Jag förstodhans lägenhetsnummer. Jag ringde upp, och på andra sidan hörde jag en orolig kvinnas röst. Mannen försökte svara, men fick bara fram gutturala ljud. I nästa ögonblick kom en medelålders kvinna och en man rusande ut. De kastade sig om halsen på den gamle, började känna igenom honom och se så att inget brutet eller allvarligt hänt. Mannen bar honom försiktigt upp och in. Kvinnan vände sig till mig, rösten darrande av oro och tacksamhet. Hon frågade gång på gång hur de kunde tacka mig. Jag skakade på huvudet och vände mig för att gå när hon plötsligt bad mig vänta, som om hon kom på något.
Hon försvann in i trappuppgången, och snart stod hon bakom mig med en stor korg hallon i händerna, plockade i deras sommarstuga i Roslagenfrån vårt eget land, sa hon stolt. Jag neg nästan, tackade men tvekade. Ta nu! Vi tappade nästan förståndet när vi kom hem från stugan och upptäckte att morfar inte var hemma.
Så berättade hon, där på gården med sommarkvällen omkring oss. Han hade varit officer och suttit i tyskt fångläger under kriget. För att inte förråda de sina hade han skurit sig i tungan, och på sjukhuset fick de amputera halva tungan för infektionen som blev. Sedan dess kunde han inte tala, bara göra ljud som en stum. Tonåringar brukade samlas på gården för att dricka öl och kasta flaskor i sandlådan på kvällarna. Trots att de anmält till polisen fortsatte det. Barnen skar sig gång på gång på glasbitarna, även deras egen dotter, lilla Märta, skadade foten. Sedan dess brukade morfar samla upp glasbitarna efter ungdomarna, för att skydda barnen. Men benen bar honom knapptde hade försökt hindra honom, till och med gömt nyckeln, men han gav sig aldrig.
En gång föll han, låg länge på marken utan att någon hjälpte. De hade just tänkt gå och leta när det ringde på dörren. Tack. Det du gjorde betyder mer än du kan ana.
Jag stod stum. Hon sträckte korgen med hallon mot mig och jag tog emot den, bugade mig, för ord fanns inte. Halvvägs hem brast det. Tårarna rann. Varför är vår värld såhär? Varför bryr vi oss bara om oss själva? Om ni ser någon ligga på markensnälla, tänk inte genast alkoholist! Gå fram, fråga. Kanske är det din hjälp som behövs. Och alla ni ungavi är människor, inte svin. Låt oss aldrig glömma det.
